Skriva av sig-tråden

Åh.. Jag förstår att du blev sårad, det skulle jag blivit. Men jag tycker du borde visa att du blev sårad, så att hon förstår. Alltså, om du inte vill snacka med henne förstås. Du kan visa att du faktiskt tog åt dig. Och din mamma kanske inte riktigt förstod vad du menade med det du sa och misstolkade. Ni borde reda ut det, och om ni inte kan göra det själva, hämta någon annan vuxen som förstår som hjälp. Lycka till. ♥

^ Jag gissar att vi båda missförstod varandra, det händer ganska lätt. Men jag kom över det relativt snabbt, våra små "fighter" brukar inte vara så långvariga som tur är! Bara en timme senare satt vi och skrattade och kramades som vanligt! Lite sårad blev jag, men diskussionen kommer garanterat upp någon annan gång och då är hon förhoppningsvis på bättre humör, haha!

Men tack ♥

I morgon säger jag hejdå till min syster och mamma för de åker ner till Göteborg där min syster ska opereras för skolios (sned rygg).
De kommer stanna där en vecka, och eftersom pappa reser runt mycket i Sverige i sitt arbete kommer jag att få hålla ställningarna hemma en del och ta hand om mina andra två småsyskon.

Det är så rörigt, och jobbigt, och jag orkar inte med detta extra stressmoment. Jag fick äntligen må lite bra för någon vecka, sen kommer denna plötsliga saken och jag tycker det är jättejobbigt, dels för att det kommer bli tufft för Kajsa (som min syster heter) och dels för att mamma och pappa tycker att detta är jättejobbigt.

Risken att något går snett under operationen är liten, för sådana här operationer utförst tydligen ofta och är vanliga, men... ugh. Jag blir tårögd så fort jag tänker på det. Jag kommer sakna henne när hon är borta och jag kommer att hata att se henne handikappad i tre månader efteråt (hon kommer att få "lära sig" att gå på nytt, inte få åka bil, inte kunna gå i skolan, använda rullator osv) för hon är en träningsentusiast och kommer inte att gilla sitt liv som nyopererad alls.

Usch, det känns inte ens som om jag får fram det jag vill säga. Jag vet inte ens vad jag vill säga, jag vill bara skriva av mig lite.
Kajsa, du kommer inte läsa detta, men du är så modig. Älskar dig ♥

Över: Åh,hoppas att det går bra.♥

Jag hatar att känna mig jobbig, överflödig och i vägen, jag hatar när det känns som att jag inte tillför något alls, för någon. Sedan många år sedan tillbaka har jag önskat att jag var något utöver det normala, jag hatar att känna mig mänsklig och sårbar, tanken på att vara onormal, starkare än andra skulle kännas bra.

Ända sedan jag var liten har jag tydligen haft en tendens att vilja beskydda folk, när jag var liten försökte jag skydda min mamma när pappa skojade med henne - trodde väll att hon skulle råka illa ut antar jag. Detta kanske är normalt, men det är något jag verkligen vill göra och försöker med - skydda andra, om det så kostar mig min egna hälsa, ännu idag. Anledningen till att jag vill skydda andra? Det jag fruktar mest är att bli ensam, övergiven, förmodligen därför jag hatar att känna maktlösheten när jag inte kan göra något alls för folk - det kan få mig att må dåligt i ett dygn eller mer, beroende på hur länge jag känner mig värdelös. Det hemska är att detta bara gäller för folk jag tycker om, pratar med och älskar - gör det mig självisk?

På senare tid har jag kommit i kontakt med ett flertal fina människor, men det känns som att jag bara är i vägen eller stör dem - detta är människor jag vill träffa, men inte har pengar eller tiden att träffa. Om någon av dem inte verkar vilja prata med mig, går jag ned mig totalt - jag övertolkar allt och förväntar mig alltid det värsta möjliga.

Varför har jag detta fåniga ideal av att vilja vara något speciellt, besitta något så att jag kan skydda alla jag skyddar? Sedan jag var liten har jag växt upp med onaturligheter, serietidningar, böcker, filmer - och mitt intresse ligger i de delarna där det finns onaturliga saker inblandat. Även idag gör det, det - förmodligen för att jag vill göra en verklighetsflykt och fly från min känsla av maktlöshet.

Det här tär på mig, att alltid ha för höga krav på hur jag ska vara. Jag vill inte visa brister, det gör mig svag. Jag vill inte gråta, det gör mig svag. Att jag förseglar alla sådana känslor inom mig tär på mig, rejält. Ofta upplever jag bränningar av hat inom mig, ibland för småsaker och ibland för större saker. Jag VILL prata med någon, men vet inte vem jag ska vända mig till.

Dem jag vill prata med, vill förmodligen inte prata med mig.

Mina vänner skulle inte tro mig, allt jag säger här är motsägelsefullt med hur jag uppträder. Dem skulle inte heller vilja veta - min bästa vän som lyssnar, tror att jag inbillar mig när jag säger att jag mår dåligt.

Mina föräldrar vill jag inte oroa, oroar jag dem så kan det bli så att mina syskon mår dåligt - än en gång vill jag skydda dem, från mig själv denna gången.

Därför dumpar jag hur jag mår i denna tråden, här litar jag på er till den grad att jag kan lägga det här. Jag kräver inte några svar, jag ber inte ens om det, jag vill bara ösa ur mig en del av de känslorna jag har.

Det enda "förhållandet" jag har haft, var inte ett förhållande. Det var ett förhållande mellan två vänner, en tjej och en kille. Där mina känslor brann extremt starkt, för att förklara hur jag mådde bifogar jag detta citatet:
"From the moment I met you, all those years ago, not a day has gone by when I haven't thought of you. And now that I'm with you again... I'm in agony. The closer I get to you, the worse it gets. The thought of not being with you—I can't breathe. I'm haunted by the kiss that you should never have given me. My heart is beating, hoping that kiss will not become a scar. You are in my very soul, tormenting me... what can I do? I will do anything you ask."

Jag har inte haft det svårt, men jag har inte haft det lätt heller. Det är så mycket jag önskar mig och så lite jag kommer att få.

Jag hoppas ni har kunnat ta er igenom skiten och att ni inte dömer mig som en idiot när ni har läst klart. Mycket låter helt klart fånigt, men så är det - tyvärr.

EDIT: Jag brukar skoja att jag är "Ironman", dessvärre är jag inte det. I alla fall inte inuti, där finns det fortfarande en skrämd liten pojke som försöker klamra sig fast i sina fantasier att vilja bli tillräckligt stark så att han kan skydda andra. ^^

Jag pratar mycket med en lärare som stöttar mig väldigt mycket. Jag och min mamma har nu också börjat gå till en psykolog, har dock bara varit där 2 ggr än så länge, men det är iaf ett steg framåt.
Men även om jag pratar med nån känns det alltid som att jag är ensam, fast jag vet att jag inte är det. Inte längre.
Att börja med promenader är nog något jag ska börja med. Måste komma ut mer och bara rensa tankarna. Det enda jag gör är sitta instängd på mitt rum med musik och stänga ute "den verkliga världen".

Jag med. Tack ♥

pandan - Lösryckta meningar som for igenom mitt huvud när jag läste din text:
- Om någon som litade på dig kom och ville prata, skulle du förneka den personen det? Det skulle krävas en del för att du skulle göra det, eller hur? Om du verkligen litar på dina vänner, tycker jag inte att du borde känna att de inte vill att du pratar med dem. Tro istället på att de finns där för dig.
-Du förtjänar allt gott. Vi må inte ha pratat med varandra (alls?), men jag har sett dig här på mugglis ända sedan jag blev medlem och även om du själv säger att du kommer få lite, så ska du veta att jag (och jag lovar att flera med mig) tycker att du förtjänar massor. Och borde få massor.
Hm... inget speciellt övergripande svar alls, detta.

@Pandan:Vadå jobbig,överflödig och i vägen? Det är verkligen inte det intrycket jag har fått av dig. Du värkar vara en riktigt smart,schysst och hjälpsam snubbe. Och bara villjan,att vilja skydda andra, bara DET gör dig coolare än alla iron-mans i hela världen.

Ida S- Varseooood.:3 Om du vill skriva ut din oro ännu mer så finns jag.♥

Cyachi: Du bor i Uppsala, right? Du borde gå med i Uppsala Slug Club, där är alla grymt awesome

pandan: Owh. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig, men ingen kan säga att du inbillar dig hur du mår. Ingen förutom du vet hur det känns att vara du. Du kanske borde prata med någon om det? En psykolog, vän eller bara någon här på mugglis som bryr sig. Jag bryr mig.

Och det där med förhållanden - det kommer när du minst anar det.

Ida S, LilyLunaPotter och ikka

Jag ville bara tacka er för att ni ens orkade läsa igenom texten och att jag är riktigt tacksam över det ni säger. Mugglis är det enda stället där jag känner att jag faktiskt kan berätta om mig själv, ordentligt - vilket känns lite konstigt på ett sätt.

Men tack för att ni orkade läsa texten och för era uppmuntrande ord.