Skriva av sig-tråden

Inte för att de behöver veta vad jag ska göra på sommarlovet, men kan de inte fråga i alla fall? Som vanligt kommer de höra att jag ska åka bort dagen innan jag åker. Bli förvånade över att det är flera dagar, flera timmar bort. De kommer inte känna till mitt framträdande på Plan b över huvud taget, om det inte står om det i tidningen veckan efter. Sen när jag åker bort en gång till kommer de bli förvånade igen.

jag skulle egentligen ha varit i stockholm och gått på en konsert med mitt favoritband idag jag är Ledsen jag hade sett fram emot det så mycket
men istället var jag här och spelade brännboll och åt avslutningslunch. det var inte så hemskt. det var bara inte det jag ville göra idag

Kul med människor som faktiskt vågar erkänna att de har svårt att vara förjävliga irl och bara låtsas att att är bra, men då så fort en skriver så bryter hela helvetet loss. Alltså, är man så feg att man inte vågar vara ärlig face to face då ska man fan inte skriva och förstöra för folk! Så jävla lågt. Hade räckt med att vända ryggen till mig i skolan och ge mig en hint om hur det ligger till men våga fan inte gå omkring och låtsas att allt det bra och sen bara oväntat förstör för mig!

ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST!
(introvert vardagspanik: telefonsamtal, på språk man inte behärskar, mitt bland alla äckliga test)

VAR FÖR GÖR JAG DET HÄR MOT MIG SJÄLV?!
Det är rätt ofta när jag vill göra min röst (läs tanke) hörd, men då vill jag kunna göra det som på mugglis. Skriva - skicka - undvika att logga in en längre tid för att eventuellt undvika respons/kontakt med någon. That's me. Introvert, rädd, feg liten typ som ändå råkar ha åsikter om jag så vill det eller ej.

I skolan nu är jag på en nivå där vi skriver en åsiktskolumn som skolan samlar ihop för att skicka till specifik tidning. Om folket på tidningen tycker att något är bra så kontaktar de skolan för att få kontakt med den som skrev det. Eleven ska då tala på japanska och utveckla vad hen skrev till journalisten på japanska över telefon utan direkt betänketid.

Lärarna sa "är det någon som inte vill "riskera" att få sitt material publicerat så säg till". Men jag tänkte "äh, kommer väl ändå inte hända. Och vadå, skulle det hända så blir väl det en bra erfarenhet för mig".

DUMT. DUMT . DUMT. DUMT. DUMT.

Idag när jag kom till skolan så får jag alla lärares ögon på mig (alla sitter i en stor sal som är i direkt kontakt med ingången, med en ynka receptionsdisk som skärmar av. Man säger "idag kommer det ringa någon från en tidning som vill publicera ditt skriva material".

Detta säger man till mig innan jag har två stora äckliga prov att ta mig genom efter 3,5 timmars sömn. Och jag skulle behöva komma genom ytterligare några liter kaffe. På proven är jag därmed uppjagad, och förstör jag inte så stressar jag upp mig mer, och tänker sämre, och failar. Så jag failade rätt så hårt. Får lite tid på mig imorgon dock att lura lite till på båda testen, men vafaaan, orkar inte.

Och så ska jag då orka studera för morgondagens övriga test men det enda som finns i mitt huvud nu är det HEMSTA TELEFONSAMTALET MED EN JAPANSK JOURNALIST OCH JAG VILL BARA FÖRSVINNA FRÅN JORDENS YTA FÖR ATT ÅNGESTEN ÅKER BERG-OCH-DALBANA I MITT HUVUD!!!!!!!!!

....

jag har aldrig gråtit med i hela mitt liv än vad jag gjorde idag
fy fan vad jag älskar min klass och jag kommer att sakna dem så så så mycket nästa år. jag har känt dem i nio år. det kan ju inte bara ta slut.

anyways,,, idag gick jag ut grundskolan och jag sa att jag inte skulle gråta men jag insåg hur extremt tacksam jag är för min klass och för hur fantastiska alla är.
vi betedde oss som att vi inte kommer att träffas någonsin igen. det kommer vi, men det var ju så det kändes. min klass, några av mina bästa vänner, som jag har träffat fem dagar i veckan i nio år. och så helt plötsligt så kommer jag att ha en ny klass nästa termin.
jag har aldrig gråtit så mycket tidigare men jag har heller aldrig behövt säga hejdå till alla de jag växt upp med.
för det är ju det jag har gjort. sedan jag var sex år - i mer än hälften av mitt liv - har vi gått i samma klass.
men nu gör vi inte det längre.

Gick in på hans instagram via datorn (utan inloggning) idag eftersom jag blockat honom. Varför får jag fortfarande ett leende på läpparna när jag ser en bild på honom eller när jag tänker på honom? Förstår verkligen inte? Förstår inte vad det betyder? Jag tycker att jag antingen ska må dåligt över att se en bild/tänka på honom, eller så borde jag kommit över honom. Och då ska jag väl inte känna något alls, kanske lite sorgsenhet eller något. Men nej här sitter jag och tänker på vissa stunder vi haft med varandra och ler, och det här är stunder som aldrig kommer hända igen. Varför blir jag glad av dem? GAH ORKAR INTE? Vill bara att han ska försvinna ur mina tankar!

Om nu du har diagnosen så är det väl bara att leva som du gör fortfarande? Liksom det gör väl ingen skillnad hur du är nu bara för att du har fått reda på en diagnos som du kanske har... då om du har den har du liksom redan levt med den på ett sätt bara det att du inte vetat om att du haft den om du fattar vad jag menar.