Life - Lupple & Medi PRS

Olivia lyssnade noga medan Mi pratade. Hon tog fram en filt och lade halvan om sig och halvan om Mi innan hon drog in henne i en kram.
"Han kommer kanske inte kunna få barn det stämmer men han älskar dig Mi. " Hon log svagt.
"Du skulle hört honom igår han var så stolt över dig och visade mig bilder på dig. Han älskar dig." Hon tog bort filten och sträckte ut handen.
"Mi jag har en sak att visa. Det kanske är inte smart att visa men håll det hemligt ifall du vill se."

Mi log svagt. "Det är inte bara det, han kommer leva för evigt. Instängd i den kroppen han har nu, den åldern och visst det kanske låter spännande. Men jag är beviset på att så spännande är det inte."Viskade hon och skrattade mjukt till. "Var han?" Log hon och tog hennes hand. "Vad ska du visa? Jag vill se. "Fortsatte hon och reste sig upp. "Jag ska hålla det hemligt. "Viskade hon allvarlig. Vad kunde det vara?

Hon log sorgset och smekte hennes hand.
"Jag är medveten om det men han är så kär i dig att han grät och sprang efter dig." Hon öppnade bakdörren där två armband lååg på tork. Hon tog upp ett av dem och visade. Det var i trä och hade Mistril ingraverat och målat med rödglittrig färg. Hon log.
"Han arbetade så hårt med det här."

Mi suckade. "Så du menar att det rätta vore att förvandla honom? "Frågade hon och höjde på ögonbrynet men blev sedan helt paff. Armbanden var vackra och det där med hennes namn på, oj vad fint det var. " Wow. "Viskade hon förundrat och såg på Olivia men sedan tillbaka på armbandet och svalde hårt.

"Jag vet inte. Det är ju ditt val. Men han berättade att han inte kommer orka leva utan dig även om du fixar hans minnen. Han sa att något kommer saknas." Hon log.
"Du kommer få det i morgon. Han var så stolt över det."

Mistril nickade sakta. "Jo jag vet, han har sagt det fler än en gång. Det kanske stämmer, att han kommer känna det men vem vet. Kanske kommer han inte känna ett dugg utan bara hitta sitt livskärlek, sin mänskliga kärlek. Han ser bra ut, han är trevlig, rolig- han har allt."Viskade hon innan hon nickade. "Imorgon? Då får jag träna upp min överrasknings-min. " Kommenterade hon innan hon gick in och stängde försiktigt dörren.

"Det kanske är så men Mi tänk på vad du gör." Hon gick inoch smekte hennes kind och log mjukt.
"Jag kommer ta hand om honom idag så ta det lunt. Han kommer få andrum men ett hårt öga på honom." Hon fingrade på sin fläta.
"Du vet väl om mig och Gabriel?"

Hon nickade sakta. "Åh tror mig, jag gör inte mycket annat än att tänka på detta. "Sa hon ärligt och nickade. "Jag tackar dig för det, finns i närheten av honom. Jag tror inte han skulle få för sig att skada sig själv. Han lovade att inte göra det och han brukar alltid hålla sina löften, men stötta honom. "Bad hon innan hon sken upp. "Åh jag vet, Gabriel bad mig att stå bakom detta för att hans flock skyddade Ethan, jag står bakom ert förbund. " Sa hon leendes och smekte Olivias kind. "Jag hoppas han gör dig lycklig. "Viskade hon.

Hon log och tog hennes hand.
"Ethan gör dig lycklig. Du kom hit på morgonen i hemlighet. Du sa att du blev galen att inte ha honom nära." Hon log.
"Han gör mig lyckligare än du anar.

Mi nickade leendes. " Åh det gör han verkligen. "Viskade hon och skrattade sedan. "Det glädjer mig så mycket. "Log hon och kramade hennes hand. "Jag är så spänd på att ni ska gifta er någon dag. Det var många års sen jag såg en varulvsceremoni och er bör ju i alla fall vara lite varg-ig om man säger så. "Fnissade hon lyckligt. " Så länge du är lycklig så är vi andra också det. "Viskade hon ärligt.