prs yehet & kkaebsong

Tankegångarna börjar förlora sin röda tråd totalt, men Joshua kan inte göra något åt det. Sjuttonåringen har själv haft såna tankar, att Julian varit förälskad i sextonåringen och det visade sig vara rätt. Kanske Andrew är det? Joshua rynkar på ögonbrynen och skakar på huvudet åt sig själv, urlöjligt. Men han påminner sig själv om att han är extra känslig såna här dagar.
"Kanske inte.." Viskar gryffindoreleven tyst med blicken på allt förutom Zihao. Joshua tar sin koffert efter han dragit huvan över huvudet, skyddar sig själv från snön som dalar ner. Blicken följer slytherinelevens ögon mot Andrew som står och kramar hans mor. "Går det bra?"

Helt försjunken i tankar, ryckte Zihao till när Joshua talade. Han vred lite på huvudet och lät ögonen långsamt falla på den kortare eleven, med ett blekt leende på läpparna.
”Jodå, det går fin fint”, försäkrade han och blev ännu en gång överraskad när en viss Mrs Welsh drog in honom i en välkomnande kram.
”Men herregud vad lång du har blivit, Xiezi!” Utbrast hon och klappade, med nöd och näppe, sjuttonåringen på huvudet. ”Du måste ju ha växt nästan en decimeter sedan vi sågs sist”, fortsatte hon samtidigt som de blåa ögonen gled mot Joshua. ”Och det här måste vara Joshua, eller misstar jag mig?”

Det bleka leendet som träs över sjuttonåringens ansikte får magen att knytas ihop, är Joshua kapabel till att göra honom genuint glad? Han vet inte, men han tvingar sig än en gång att påminna sig om hur han inte skulle tänka såhär vanligtvis.. Men kanske han är mer uppmärksam nu? Sextonåringen biter sig hårt i läppen, har lust att dunka huvudet i marken för Hur patetisk han och hans tankar är. Men istället bevakar Joshua bara lite i bakgrunden, ser hur komfortabel Zihao är i Mrs Welsh sällskap. Joshua vaknar dock upp från sina tankar när han hör någon säga hans namn, ögonen glider från pojkvännen till den välkomnande kvinnan framför dem.
"Nejdå, det är rätt." Säger Joshua och tvingar fram ett leende. Ännu en gång är han ytterst tacksam att han kan få ett leende att se genuint ut när det egentligen inte är det. Han har redan fått Mrs Welsh att vänta, att vara ännu mer oförskämd är ett stort nej. "Trevligt att träffas." Gryffindoreleven skakar vänligt Andrews mammas hand som hon sträckt fram.

Andrew och Zihao delade en snabb blick. Den där handskakningen skulle inte vara länge. Mrs Welsh hade aldrig varit speciellt mycket för att skaka i hand, utan hon föredrog alltid att kramas - vare sig hon kände personen i fråga eller inte. Därför dröjde det inte länge innan hon dragit in Joshua i en såndär ”mamma kram”, som bara mödrar kunde åstadkomma.
”Det är trevligt att träffa dig med, Andrew har skrivit mycket bra om dig ska du veta”, sade hon och höll sextonåringen en bit ifrån sig, för att betrakta honom. ”Xiezi har tur, den lille rackaren.” Amanda Welsh hade aldrig lyckats förstå sig på principen med att sätta efternamnet före förnamnet, därför hade hon skapat en egen metod där hon helt enkelt kallade Zihao för Xiezi istället.
”Hon har aldrig lärt sig mitt riktiga namn”, förklarade slytherineleven och slängde en arm över Joshuas axlar. ”Ska vi dra eller? Kommer bli genomvåt..”

Ett magert litet leende sprider sig över de röda läpparna som Joshua har en sådan lust att bita sönder, men hindrar sig i sista sekund. Det tar inte lång tid för sextonåringen att förstå att Andrews mamma är lite mer för kramar, vilket någon som Joshua inte helt hundraprocentigt är bekväm med. Visserligen älskar han att mysa, men helst vill han känna personen innan detta. Dock är han ytterst artig av sig och besvarar den stora mamma kramen. Det som kommer efteråt är tyvärr rätt mycket jobbigare, då Mrs Welsh betraktar honom för första gången. Som att han blir studerad till minsta lilla fel.
"Tack, men helt ärligt är det nog jag som har haft tur." Säger han med ett tamt leende, jo.. Han har riktigt tur att Zihao vill stanna med honom. Blicken glider upp mot sjuttonåringen som slänger en arm om hans axlar, gör honom minst sagt förvånad. Xiezhi.. de är väldigt nära varandra. Än en gång vill Joshua dunka huvudet i marken, varför måste han markera dessa saker? Visst har han förtroende för Zihao.. Men tänk om hans undermedvetna inte vill vara hos honom? Kanske han inte förstått det själv.. fy fan vad tankarna vrider och går, som ett tåg som aldrig kan stanna. Dock finns det ingen chans att han kan berätta detta för pojkvännen, de kommer bara hamna i bråk igen.. och dessa mördande tankar kommer förhoppningsvis försvinna till morgon dagen. "Inte? Det är rätt gulligt ju." Påpekar Joshua och låter ögonen sätta sig på Mimmi, där är de säkra, medan de börjar röra på sig mot bilen.

Sjuttonåringen hade fortfarande en arm slängd över Joshua när de slutligen nådde fram till bilen. Den var inte speciellt vacker, men den slog helt klart bussen. Här kunde han åtminstone fly sin kos om det kom till det.
”Okej, då ska vi se”, mumlade Amanda för sig själv och slog igen backluckan som var fullproppad med deras koffertar. ”Xiezi, du sitter fram eftersom du är längst, så får ni andra två hålla er i de två sätena bakom. Går det bra?” Nej, nej det gick inte bra. Zihao ville absolut sitta bredvid Joshua, vilket en uppmärksam Andrew snabbt insåg.
”Eller så sitter jag fram. Är ganska så säker på att Zihao vill sitta med Joshua”, skyndade han sig att säga och ockuperade därmed framsätet, innan några diskussioner hann bryta ut. Mrs Welsh suckade och skakade på huvudet, så att de bruna lockarna studsade omkring på hjässan.
”Han är så oförskämd, jag ber om ursäkt”, sade hon uppgivet och hoppade själv in bakom ratten. Nu var det bara slytherin och gryffindoreleven kvar ute i snöfallet. Zihao tog ett steg åt sidan och nickade in mot ett av de två bilsätena som befann sig mellan bilens främre och bakre säten.
”Det är ingen fara, Mrs Welsh. Jag är väldigt van vid Andrews oförskämdhet.”

Jo, hela sällskapet får Joshua att känna sig stel och borta, han hör inte hemma här. Visserligen har han inte riktigt gett det en chans, men tankarna och ångesten tillåter inte det. Zihao verkar så hemma och bekväm, kanske det bara skulle vara bäst för alla om sextonåringen försvinner? Blicken vilar på den sjuttonåriga slytherineleven i en kort stund, innan han hoppar in i sätet bakom Mrs Welsh. Mimmi gör det dock lite lättare för gryffindoreleven, låter händerna vila i hennes päls och lyssnar på spinnandet. Ögonen glider ut mot snön genom fönstret, lyssnar på pojkvännens ord med en bitter klump i magen och halsen. Jo, de två slytherineleverna känner nog varandra en hel del bättre.

Efter att de slutligen kommit iväg och börjat lämna London, blev det tyst i bilen. Andrew hade redan lyckats öppna en bok som han satt och gömde näsan i, Mrs Welsh satt och småsjöng för sig själv bakom ratten och Joshua såg ut att vilja kräkas. Zihao sträckte ut en hand mot sextonåringen och lirkade lite med den andres arm.
”Varför ser du ut sådär igen? Som om du lider och bara vill härifrån?” Frågade han tyst, då han inte hade lust att någon av de två personerna i framsätet skulle höra konversationen. Han rynkade på ögonbrynen och knep ihop läpparna. Oron sköljde över honom likt hett vatten. Om han hade känt sig överhettad innan så var det ingenting i jämförelse med hur han kände sig i nuläget.

Tystnaden får Joshua att kunna andas, får honom att lugna ner sina tankar en aning. Dock är knuten i magen fortfarande där, och den blir bara allt större för varje passerande sekund. Blicken glider ner till sin arm där Zihao lindat in sin arm, skuldkänslorna bubblar upp än en gång. Varför kan han bara inte sluta? Nu har han gjort sjuttonåringen orolig också. Försiktigt drar han bort sin arm från slytherinelevens grepp, för att istället fläta ihop deras fingrar.
"Bara för mycket tankar.. annars är det ingenting." Viskar sextonåringen med ett magert leende.

”Ignorera tankarna och tänk istället på hur våra fingrar är ihopflätade, eller hur snön faller ner utanför bilen”, föreslog Zihao i ett tappert försök att hjälpa Joshua med att komma på andra tankar. Usch, han kunde nästan känna den andres ångest, och den smittade av sig. Sjuttonåringen måste ha sett dödssjuk ut, vit som ett lakan och alldeles kallsvettig. Men det var inre förens fingrarna började knäckas och naglarna tjockna, som paniken verkligen bröt ut inom slytherineleven. ”Fan..fan”