Skriva av sig-tråden

..Blodsband betyder inte allt.

När min muslimska vän utöver att sörja över det som hänt i Stockholm samtidigt tvingas bita ihop och säger att hon inte vill komma hem och få höra att hon måste ligga lågt för att inte riskera att råka illa ut... Fan. Fanfanfan för den här djävulskapen.

Blir så jävla arg och ledsen när jag tänker på hur hemsk världen har blivit och undrar hur det kommer sig att det finns så mycket hat och så grymma människor. Jag förstår inte.

Jag känner mig typ övernaturligt rädd (jag borde verkligen inte vara så här rädd, jag är 14 år... ) efter attacken. Jag behöver någon att prata med men mina föräldrar förstår inte och mina klasskompisar fryser ut mig... Har mått lite psysikt dåligt i flera år nu och det blev värre efter attacken... Känns som jag aldrig kommer våga gå ut efter detta

Bara för att det har hänt en gång betyder det inte att det behöver hända igen. Och om du nu bor i Stockholm så har det säkert stärks med poliser överallt. Man ska inte låta något sådant här hindra en. Gå ut på stan som du brukar.

jag är så jääääääääkla nervös. tänk om hon säger nej? vår relation är inte så öppen och hon brukar bara säga att sådant är löjligt på sådana som mig. but I'll be brave!
(märkte i efterhand att detta är sjukt svårt att fatta om man inte är jag c

Jag rekommenderar dig att ringa till Bris och prata med dem. Telnr 116 111. ♥

Asgamarna har vaknat. Efter att ha visat upp en falsk front av solidaritet i snart ett dygn börjar de sakta strila in. Dra ut tarmarna. Innanmätet är levebröd. En elvaårig flicka. Hur kan vi få det till att generera klick? Kusinen serverar. Föräldrarna avböjer - även om de så klart var inbjudna. Hur mår föräldrarna? Fråga barnets rektor.

Ärligt talat: fuck you. Det där är inte nyheter - det är pornografi.

Fan vad jag hoppas att du lider. Fan vad jag hoppas att det finns en gnutta samvete i din kropp så att du kan förstå vad du har gjort och kan plågas av det under resten av ditt liv.

Varje gång jag äntligen vågar öppna upp mig om någonting så möts jag av personer som börjar prata om sig själva istället för att bara lyssna. Ibland behöver jag inget svar eller någonting utan någon som kan lyssna.
Dvs, lyssna på riktigt och inte bara vänta på sin tur att prata...

Är så trött på att må såhär. Men varje gång jag nämner det för min terapeut så känns det som att hon försöker måla upp någon bild av att jag egentligen inte mår dåligt (I mean, kolla på alla framsteg jag gjort, etc etc etc...)

Äsch... ska hålla mig till min terapi i form av konst.
Konst är nog det enda som aldrig kommer lämna mig ensam när jag behöver hjälp som mest.