(PM)Albus Potter

Hej, förlåt att det alltid tar sådan tid... Jag får bara ihop korta kapitel O_O *Arg*
Slutet på förra kapitlet:
Liket var perfekt bevarat. Den vita huden var lika vit som på bilderna Albus sett. De röda ögonen stirrade tomt upp i taket, och de kritvita händerna med de långa, skelettliknande fingrarna låg längs sidan på den mantel som Lord Voldemort hade varit klädd i den dagen han besegrades av Harry Potter.

49 - Kaos
Albus backade snabbt bakåt vid den förskräckliga synen. Han blev helt stum. Han kunde höra hur Ellie och Sco gav till skrik bakom honom, men själv kunde han inte. Det kändes som om han skulle svimma. Det hade blivit en sådan chock för honom, trots att han redan hade anat att det var Voldemorts lik som skulle ligga under det svarta lakanet. Albus hade aldrig sett ett lik förut. Därför var det nog ingen mjukstart med att se det döda liket av världens mest fruktade trollkarl.
Medan han fortfarande backade långsamt bakåt kunde Albus i ögonvrån se Ellie och Sco som fortfarande stod nära dörren som de hade kommit från, och professor Roper som kämpade för livet mot den lilla varelsen som rev och klöste med sina små hovar på alla ställen på professor Ropers kropp som den kunde komma åt. Det såg hemskt ut. Albus visste förstås att professor Roper var en förrädare, men ändå kunde han inte låta bli att tycka att det såg hemskt ut där den, före detta trevliga och snälla mannen, låg och plågades på golvet.
Albus bytte inställning. Professor Roper förtjänade att ligga där. Han hade kidnappat James, och nästan tagit kål på honom dessutom.
Albus visste inte alls vad han skulle göra nu. Att ta James här ifrån och bara sticka verkade som en bra idé, men ändå inte. Han skulle knappast orka, det visste han. Hans krafter var helt slut, och likaså var Ellies och Scos. De skulle aldrig orka bära med sig James, och om de på något sätt skulle det, så skulle professor Roper säkert lyckas stoppa dem. Han såg redan ut att vara på god väg till att befria sig från Lypusen.
”Vad ska vi göra Albus!?” ropade Ellie bortifrån dörren.
”Jag vet inte Ellie”, mumlade Albus panikslaget. Han visste faktiskt inte. Ingenting verkade vara lämpligt nu, men det kändes bara så fel att stå och titta på när Lypusen rev och slet i professor Roper.
Utan att tänka gick Albus fram mot slagsmålet, och höjde sin trollstav, men för sent. Någon annan hade redan hunnit före honom.
”Lamslå!” hördes en röst. Albus såg sig snopet omkring. Den där rösten…Den måste ha kommit från en man, men inte alls från professor Roper. Det hade Albus i sådana fall märkt.
Samtidigt som den okände rösten ropade sköts en blå skur av gnistor ut ur det rummet som Lypusen befunnit sig. Trollformeln träffade Lypusen i sidan och fick den att slungas rätt in i väggen för att sedan falla ihop på stengolvet. Professor Roper blev kvarliggandes på golvet, halvt orörlig. I samma stund steg en man ut ur Lypusens rum, och Albus kände genast igen honom.

åh! spännande! DU KAN INTE STOPPA DÄR!!!!!!! meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!

spännande mer

Bra!!!!!!
Du skriver suuuuuuuuper bra!!!
MEN HUR KAN DU STOPPA DÄR??????
Spännande!
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!

Super mega bra ;D

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Åh, kapitlet var jättebraaa!

Jag vill ha mer NUUUU

otroligt bra skrivit tjejen !