Life - Lupple & Medi PRS

Ethan såg upp och fick en sorgsam blick i ansiktet. Hade han gjort något fel? Tåar hade börjat bildas och han sprang efter henne men han var inte lika snabb.
"MI!" skrek han förtvivlat och föll ner på knä.
"Mi gå inte..:"

Hon stod där halvt påklädd när Ethan rusade upp efter henne. Hon såg hans sorg, hans tårar och hur han föll. Hon fick upp honom på fötterna och hjälpte honom att sitta på sängen. "Älskling, schyy. "Viskade hon och torkade hans tårar. Hon skulle ta hans minnen, ja det var det klokaste. Hon kunde inte radera sina egna tankar och känslor men hon kunde radera hans. Hon hade aldrig manipulerat någons minne som hon älskade utan att de bad om det men att döma honom till detta? För att hon inte stod ut att vara utan honom, det var ännu mer absurt. "Älskling, snälla gråt inte, inte för mig. "Bad hon och drog in honom i sin famn och kramade honom. Hon kunde inte göra det.

Han höll henne hårt och såg upp i hennes ansikte. Hulkade medan han höll henne hårt.
"Mi jag älskar dig mer ä mitt egna liv. Du kan inte säga något annat. Du har rättat mig från döden. Den natten du hittade mig hade jag tänkt ta mitt liv." Han grät nu igen och tryckte sig ot honom.
"Lämna mig inte. Inte nu. Stanna en halvtime eller så."

Mistril skakade på huvudet. " Ja må ha räddat dig Ethan men jag kommer också bli den som dödar dig på ett eller annat sätt och jag vägrar. " Viskade hon och svalde hårt. "Jag kan inte Ethan, jag är varken rätt eller bra för dig. "Fortsatte hon och försökte möta hans blick men hon kunde inte.

"Säg inte så Mi!" Han tog hennes händer, höll dem mot sig och kysste dem.
"Om du lämnar mig, raderar mina minnen kommer jag att få reda på sanningen. Jag kommer att lämna detta liv. Jag är menad för dig!" Han snyftade.
"Älskar du mig inte?"

Mistril såg på honom, kände hans varma läppar och svalde hårt. Vad skulle hon säga? Skulle hon ljuga? Kanske vore det enklast. Berätta att hon hittat någon ny? Men som han sa, han hade redan en gång försökt ta sitt liv. "Jag älskar dig för mycket det är vad som är problemet, försök förstå. "Bad hon sorgset.

"Jag kan förstå det." Han hade lugnat ner sig en aning och såg mot henne och snyftade igen.
"H´Jag kanske vill sova en stund." Han såg bort.

Mistril nickade sakta. "Sov älskling, sov. "Viskade hon och pussade hans kind lätt. " Men hör mig nu Ethan, om du får några impulser att skada dig så kommer du skada mig." "Det vill du väl inte?" Frågade hon och pussade hans panna innan hon lämnade rummet och gick ned till Olivia.

"Jag ska inte skada mig. jag lovar." han smekte hennes kind och lade sig. Helt utslagen somnade han och höll handen nära munnen.
Olivia såg upp med en sorgsen min.
"Mår han bra?" Hon skakakde på huvudet.
"Jag kan ta hand om honom det är inga problem." Hon log sorgset.
"Så vad hände?"

Hon hörde honom falla in i sömn och det var en lättnad. Vid åsynen av Olivias sorg så fördubblades nästan Mistrils. " Han är sårad. " Viskade hon och gick närmare och satte sig i soffan. "Jag vet att du kan det men. Det handlar inte om det."Viskade hon och suckade. "Vi har känt varandra ganska länge nu och han har under lång tid pratat om att spendera evigheten med mig. Jag har försökt få honom att förstå att det hindrar honom till ett normalt liv. Han kommer inte kunna få barn, han kommer vara död. Men han ser det inte så, han ser bara mig. "Viskade hon och drog upp sina fötter i soffan och lutade hakan mot sina knän. "Efter att ha spenderat endast en natt isär, så slog tanken mig - jag behöver honom- för alltid och jag har nog vetat det men inte tänkt det och jag vill inte döma honom till det jag är. Jag blev livrädd och han blev sårad. "Viskade hon.