PRS Lupple & Medi

"Ja..." Hon såg på dem och suckade.
"Det är inte kul när ni pratar om mig så jag inte förstår." Hon såg på sina händer och såg sedan upp.
"Jag flyttade ut när jag var 16 från barnhemmet och flyttade från lägenheten..." Hon funderade.
"Kan jag verkligen säga första dagen jag mötte Dorian?"

Lathan studerade henne noga, från barnhemmet till lägenheten. De skulle inte tillåta en sån sak. Det var rimligare att de hade hållit henne på ett och samma ställe men manipulerat hennes minnen för att tro annorlunda.
" Tycker inte du det känns lite konstigt att du behövde berätta vart du gick? De är ju bara bostadsskötare. " Sa Lathan lågt och såg på henne.

Dorian tog hennes hand och kramade den sakta.
" Varför åkte du till Venedig?" Sa Dorian lugnt och såg på henne.
( Det är Venedig de bor i va? haha )

"Nej det skulle jag inte tro. Är det inte så man brukar ha?" Hon såg på dem och lade huvudet på sned.
"Jag sa att jag skulle på semester. Jag fick det men bara om Simon kunde hålla mig sällskap." Hon såg på dem.
"Vad är felet Hon verkade ha glömt vad som hade hänt på planet.

Dorian såg på henne och svalde hårt.
Och såg sedan i panik på Lathan.
" Kan jag gå in i hennes minnen? Är det ens säkert?" Sa han oroligt på Latin och gav Willow ett varmt leende.
Lathan skakade på huvudet. "Det är inte säkert. " Sa han lågt men allvarligt.
" Det är en konstig minnesblockering, varför lämna deras namn i hennes minne? Hur kan hon glömma så fort." Sa Lathan oroligt och snart var även Alexander inne i rummet och studerade dem alla.

"Men du kom själv Willow. Simon var inte med dig när vi träffades. " Sa Dorian vänligt och såg på henne.
"Försök minnas älskling. Hur åkte du till Venedig?" Sa Dorian och såg på henne.

Hon såg oroat ut och skakade i hela kroppen. hjärtat slog hårt.
"Jag vet inte. Jag flög men Simonn skulle på möte i Venedig. Så derför såg du inte honom." Hon drog upp benen och kliade sig på halsen.
"Jag vet inte!"

Dorian la armarna om henne när hon började skaka och pussade hennes kind lätt.
" Det är okej, du behöver inte veta. "Viskade han lugnande och smekte hennes rygg sakta.
"Hon vill inte minnas."Viskade han lågt på italienska denna gången och såg mot Lathan och Alexander med orolig blick.
"Och hon luktade inte vampyr när vi träffades. Han var inte där. Hon måste ha rymt eller fått hjälp. " Fortsatte han på italienska och Lathan studerade henne oroligt och svalde hårt.
Alexander gjorde samma sak.

Hon kröp ihop i hans famn och såg på honom och kliade sig maniskt på halsen och slet av halsbandet. Hon började att gråta och knep ihop ögonen.
"Jag minns inte."

Dorian fångade hennes händer i sin hand för att hon skulle sluta klia på halsen.
"Jag kommer säga ett ord till dig Willow. Det kanske hjälper dig. " Sa han tyst och höll henne och hennes händer.
" Blodbank." Sa han tyst, det var vad som hade triggat hennes minne förra gången.

Lathan stirrade på Dorian med oro i blicken och Alexander såg ut att vilja slå honom.
"Det är ganska vanligt att vissa vampyrer har människor som blodbanker." Sa han tyst som en förklaring, han hade ju sagt något liknande på planet.

Hon försökte slita sig loss men blev still när han nämnde blodbank och hon vände på huvudet.
"Jag.." Hon sjönk ner och såg på dem och bet ihop. Halsenn tjocknade och tårarna rann.
"Jag var en blodbank, den viktigaste. Det var därför jag inte var så sjuk förens jag kom till Italien." Hon började gråta och drog täcket över sig, hon ville bara sjunka genom jorden.

Dorian såg på henne och svalde hårt. Det var så konstigt. Han fortsatte att hålla om henne och tvingade fram hennes huvud från under täcket.
" Vi måste tala om det älskling. Din lägenhet ditt vi ska för att packa ur dina grejer. Du kommer minnas mycket mer saker då- tror jag. Du har så många blockeringar i ditt minne. Du mindes detta att du var en blodbank på flyget men för bara nån minut sen hade du ingen aning.
Berätta hur du åkte till Venedig- snälla." Viskade Dorian och smekte hennes kind för att försöka få bort hennes tårar.