prs yehet & kkaebsong

Joshua ler svagt, jo det är han också väldigt glad över. Dock är det inget samtalsämne han vill hålla i, och fortsätter därför att lämna små pussar över Zihaos ansikte för att sedan lämna en kyss på den andres läppar.
"Hmh.. Det har han inte alls." Påpekar sextonåringen och ser den äldre djupt i ögonen. "Jag tror han kommer börja gilla dig mer och mer Zihao."

Det hoppades Zihao innerligt på, men som sagt så vågade han inte riktigt börja hoppas på ett sådant bra resultat.
”Eller så börjar han gilla mig mindre och mindre..borde inte storebröder vara lite sådär lagom överbeskyddande trots allt? Åtminstone när den yngre brodern är tillsammans med en komplett galning”, framhöll slytherineleven roat efter att han gladeligen bemött den lilla kyssen. ”Nej, vet du vad? Det känns som att tåget börjat sakta in, så det är nog hög tid för oss att göra oss redo för avstigning”, påpekade han därefter och lyssnade ett slag på tågets bromsar som gnisslade någonstans under dem. Jo, det var defintivt dags att resa på sig, trots att sjuttonåringen görnanstannat kvar på golvet med Joshua resten av kvällen.

"Kanske, men om han är överbeskyddande hela tiden kommer livet bara vara ett helvete för honom." Påpekar Joshua och skakar på huvudet, nej om Samuel beter sig som han gjort den senaste terminen kommer allt bara att bli värre. Han kan inte tänka sig ärr brodern ska fortsätta. Med en djup suck släpper han taget om den äldre dör att ställa sig upp från golvet, kroppen alldeles trött och utmattad. "Okej, okej." Gryffindoreleven sträcker på sig, innan han räcker händerna mot Zihao för att hjälpa honom.

När Zihao blivit upptagen på fötter och borstat av byxorna, log han fjantigt mot Joshua och lindade ännu en gång armarna om den betydligt kortare eleven.
”Tack, du har blivit betydligt starkare än du var för några månader sedan”, mumlade han och begravde ansiktet i sextonåringens nacke samtidigt som foten fumlade med att få upp dörren. Efter ett slag så fick den faktiskt upp, väldigt smidigt gjort. ”Och det han gjorde förut var inte bara överbeskyddande, det var vidrigt och elakt”, fortsatte han och puttade försiktigt in Joshua mot kupén, där Andrew plockat ihop alla sina grejer, redo att gå vilken sekund som helst. ”Det är bara roligt om han är lite överbeskyddande, då kan jag irritera honom.”

"Är det positivt?" Frågar Joshua med blicken fäst på den äldre, lutar huvudet mot hans bröstkorg. Jo, sextonåringen har blivit betydligt mer hälsosam det senaste halvåret, uppe på över femtio. Dock sitter det fortfarande kvar, ätstörningen, även om det inte är lika självklart. "Det har du rätt i, det var väldigt vidrigt och elakt." Erkänner gryffindoreleven.. Nej, det kommer bli svårt för dem båda två att glömma och förlåta det han gjort. "Om du går med den tanken i skallen kommer du irritera Samuel ännu mer."

”Väldigt positivt”, sade Zihao allvarligt och nickade bestämt. Att sextonåringen blivit betydligt mer hälsosam och gått upp i vikt var defintivt en bra sak. Hur skulle det någonsin kunna vara något negativt? ”Kan inte få bort den tanken ur huvudet dock, det är tyvärr så jag är”, fortsatte han därefter och drog sig undan en aning när Andrew gav honom en ytterst irriterad blick. Kamraten ville tydligen att de skulle plocka ihop alla sina grejer och göra sig redo för att gå av tåget.
”Kan ni skynda er eller? Mamma står säkert redan och väntar”, knotade den jämnårige eleven och slängde ryggsäcken över axeln, samtidigt som han kom upp på fötter.

Kanske det varit oförskämt av dem att inte skynda sig på, nu när de faktiskt ska få skjuts.
"Förlåt," säger Joshua genuint till Andrew, jo att låta hans mamma vänta när hon är snäll nog att hjälpa dem är inte särskilt snällt alls. Sextonåringen drar på sig sin varma, bekväma kappa innan han bär upp Mimmi i sin famn. För att den blivande kattmamman inte ska frysa ihjäl virar han en filt runt henne, skyddar henne det bästa han kan.

Efter att, en synligt nervig, Andrew tagit sig en sista titt i kupén, sköt han upp dörren och marscherade ut. Zihao kunde inte låta bli att himla med ögonen. Ibland kunde vännen verkligen jaga upp sig i onödan, även om den kommande bilresan kanske var värd att oroa sig lite över. Åtminstone nu när en viss sjuttonåring och hans pojkvän skulle åka med.
”Bry dig inte om Andrew, han är bara orolig”, muttrade slytherineleven och tog sin egen kappa under armen. Han var alldeles för varm för att sätta på sig den där och då.

"Han har all rätt till att vara det." Påpekar Joshua med ett litet leende över läpparna, skuldkänslorna bubblar ännu en gång upp inom honom. Jo, han är extra känslig och självhatande under de mer nedstämda dagarna. Försiktigt begraver sextonåringen ansiktet hos Mimmi en kort stund innan han börjar röra på benen. "Kom nu, vi måste ju hämta våra koffertar också."

”Jag vet, men det betyder inte att han måste bete sig så jävla vresigt”, mumlade Zihao och följde efter Joshua mot stället där eleverna kunde hämta ut sina koffertar. Personalen lastade i full fart ut bagaget, en väska efter en, allt eftersom eleverna ställde sig i kön. Som tur var, hade den inte hunnit bli speciellt lång och snart hade sjuttonåringen kofferten i ena handen och kappan i den andra. Han tog några steg bort från uthämtningen och blickade ut över alla nära och kära som samlats på perrongen. Andrew verkade redan ha funnit sin mamma, som han stod och kramade om några meter bort. Det kanske var dumt, men han önskade verkligen att han hade en mamma som Mrs Welsh.