När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg efter Xenia men visste vad han skulle göra, han ville att hon skulle känna sig hemma men han visste inet hur

Xenia försvann tyst in i köket och såg sig om men hade ingen aning om vad hon skulle göra. Egentligen hade hon sagt så bara för att komma därifrån. Hon hällde upp ett glas med vatten och drack i djupa klunkar och såg ut genom fönstret.

Fai såg på sin far och mor och försvann sen ut till Xenia i köket
"Är du okej?" frågade han

Xenia hörde Fai komma men såg inte upp.
"Mmm" svarade hon dovt på hans fråga, utan att möta hans blick och hade fortfarande blicken fäst utanför fönstret.

Fai såg allvarligt på henne "det verkar itne så" sa han sorgset och kramade om henne

Xenia lät sig slutas i Fais famn, men sa inget. Vad skulle hon säga? Hon ville ju inte såra någon av dem, det var ju inte deras fel. Och de var så vänliga mot henne som hon kunde begära. "Det är bara lite jobbigt ibland." sa hon undvikande och försökte le vilket mer såg ut som en grimas.

"Du saknar dem eller hur?" frågade han och tänkte på Xenias föräldrar, det måste vara svårt för henne att se dem jämt och hur glada de var

Xenia bara nickade och försökte hålla tårarna tillbaka. Hon vände ansiktet bort från honom, för att han inte skulle se.

Fai såg på Xenia och höll om henne
"Det är ingen fara" sa han tröstande och försökte hjälpa henne

"Nej, det är ingen fara jag överlever." sa Xenia med skrovlig röst och svalde gråten som satt i halsen. "Det är bara jobbigt att se du och din familj ibland. Även om mamma och pappa är precis där jag vill att de ska vara saknar jag dem ändå ibland."