Skriva av sig-tråden

Vad gör man egentligen när ens så kallade vänner är dom som får en att må dåligt? Vi kan skratta och ha kul men i slutändan ska dom alltid trycka ner mig. Vi hamnar börjar jämt tjafsa, minst en gång om dagen. Men jag kommer inte undan dom. Dom låter mig aldrig vara.

LÅT.MIG.VARA


Jag blir inte helt förstörd på grund av att jag inte fick någon choklad, mamma. FATTA.

Och jag fattar inte varför jag är så jäkla less på allting. Jag gråter oftare än vad jag någonsin har gjort, jag har till och med fått några panikattacker. En ny fiollärare också, saknar den gamla så mycket. Hon var alltid så trevlig. Och jag vill inte äta för jag vill unte få mens för det känns fel. Jag antar att jag bara är rädd för det. Och sexualkunskapen i skolan, som var uppdelad i tjejer och killar gör mig så jäkla obekväm. Och de satt och pratade om "pojkflickor" och alla tittade på mig, kändes det som iaf.

AHHHH

Noe.

Styrkekramar! Mensen är inget farligt, och fokusera inte för mycket på att mensen är en "tjejgrej" utan mer något som halva befolkningen får, och med rätt menskopp, bindor, tamponger så kan du känna dig tryggare och mindre obekväm efter ett tag. och ÄT! mensen kommer när den kommer oavsett om du äter eller inte, redan tretton år? Gu' vad gött! Min mens kom när jag var 11år, precis efter att föräldrarna separerat och jag var hos pappa.. så vi var två vilsna själar som drog till lokala matbutiken och glodde funderat på mensskydden XD

Men pratar du med någon? Kanske kan ett par besök hos skolläkare och/eller kurator lätta på känslotrycket och stressen lite? Mycket som händer i tidigare tonåren och man fokuserar så himla mycket på vad "andra ser, tänker, tycker om en själv" att man inte riktigt inser att ALLA är i samma sits. Kan man vara mer öppen med omgivningen så kan den slappna av, och vara mer öppen och avslappnad tillbaka. Avdramatiserar man det som känns tungt, jobbigt och skämmigt så döms det inte ut lika lätt längre och de som dömmer är oftast de som inte förstår eller fortfarande tycker något är jobbigt. Bara att säga till någon öga mot öga att "Jag är livrädd för att få mens" kan öppna upp för en dialog som kan lugna din stress lite kanske? och då kanske du också kan börja äta igen utan att panika ännu mer?

Ta hand om dig!
Du är inte ensam! Jättemånga runtom dig är osäkra och nervösa över allt som händer i tonåren. Kramar

♥

Ibland kan jag nästan sitta och analysera människors sätt att integrera, det var väl det som fick mig att lockas till Sociologin...
Vissa grupper.. i skolan eller vart som helst.. egentligen.. 
kan nästan liknas vid mer eller mindre avancerade maskiner, invecklade, där hela bygget havererar om en skruv faller bort, eller en.. person.. som behövs för gruppens existens och fortlevnad...
Vissa grupper gör sig bäst som just grupper, men det är dem man kan förstå sig på utanför den där gruppdynamiken som gör en väsentlig skillnad..
Jag passar nog bäst både i större och mindre grupper, nu i alla fall..

Min sociala ångest är förskräcklig just nu och jag stannar hemma minst en gång varje vecka från skolan för att min kropp inte klarar av det men mina föräldrar tror att jag är sjuk/ont i huvudet/har mensvärk för att om jag säger som det är tas det inte på allvar. När jag gick i nian så var jag så deprimerad och skadade mig själv vilket mina föräldrar fick reda på och de tvingade mig till kuratorn och jag vart glad och trodde att de skulle förstå så jag kunde få stanna hemma när det behövdes men på måndagen efter de fick reda på vad som hänt så behövde jag få stanna hemma men de tillät mig inte det utan de tvinga iväg mig till skolan och jag satt mest utanför klassrummen och grät, jag är inte deprimerad längre utan jag har social ångest och som sagt behöver jag få stanna hemma men eftersom jag har gått kanske 5 hela veckor på hela läsåret så börjar de tvinga iväg mig även fast jag "är hängig" eller "har huvudvärk" men jag vill inte säga den riktiga anledningen för de tycker inte att det är sånt man ska stanna hemma för medan min pappa kan ta en sjukdag från jobbet när han har ångest men när jag har det så är det larv och jag vet inte vem jag ska kunna prata med det om för jag vågar inte prata med kuratorn som jag inte känner, så du som har läst klart allt detta klagande om du har något förslag svara här eller skicka en uggla till mig

Tkr denna sammanfattar mitt liv rätt bra just nu.

Jag är i en fas i livet när tankarna behöver sorteras upp lite, och raderas ut. Det är lätt att man fastnar i alla röriga tankar och låter fel tankar ta över kontrollen och vilseleda en, eller att man helt enkelt skapa tankar för att lättare intala sig själv att det man gör är rätt och okej. Så jag hoppas främst få mig själv i balans genom texten här. ...tänker att den blir lång så det får bli lite spoilers.

Jag lever livet, är bara barnet och har hela framtiden kvar!! ♥
REDAN 30 BAST?! VAD HAR JAG GJORT MED MITT LIV?!




Men jag vill framförallt fortsätta känna att det är okej att leva på som jag gör - prova på nya saker, arbeten, utbildningar och platser att bo på för det är då jag LEVER och UTVECKLAS, vidgar mina perspektiv och får förståelse för andra människors synsätt och perspektiv på livet.



Men jag har ju under alla mina äventyr insett att det är RESAN TILL MÅLET som är det mest intressanta. När jag väl nått målet/drömmen så blir jag rastlös, ifrågasätter livets mening, gör jag rätt, borde jag tänka om, känner ånger, känner mig värdelös, känner mig ung och oerfaren, känner mig för gammal och oerfaren... och det är nog många i min ålder som kan känna samma. Inte minst när man ser diverse kändisar lyckas och göra sin grej innan fyllda 20år, för hur imponerade är inte det på en skala 1-10 egentligen? Eller att ens gamla skolkamrater har skaffat sig ett fint hus, partner, ett par ungar... SJUKT IMPONERANDE. Men ack så skrämmande. Behöver jag pausa och sätta stopp för mitt liv, för att istället räta in mig i ledet och "göra rätt för mig"? Visst vill mamma ändå ha ett barnbarn att pussa på fastän hon säger "näää då, kommer det så kommer det"? ...[Vill JAG trycka ut en unge, ha ett barn att pussa på och inse vad kärlek egentligen betyder?]. [Lever jag mitt liv, eller försöker jag rymma från livet? Kan inte ett hem, partner och barn lugna ner mig och få mig att känna mig trygg igen? Eller kommer jag känna mig låst och blockerad för mina verkliga drömmar?]


Så i runda slängar vill jag 1. Tacka mig själv för att jag tagit mig tid att utvecklas och bockat av många av mina drömmar, 2. Njuta av kommande 4åren samtidigt som jag sätter en tydlig bas för framtiden med ännu mer kunskap, 3. Njut mer, var mer tacksam, känn mindre press, döm inte mig själv, skit i eventuella förväntningar från omgivningen/eller från mig själv. Puss, kyss, kram och blink.