Skriva av sig-tråden

Ma, men nu måste jag sova:'(

Jag tror att speglar, precis som Erised-spegeln, är så lätta att bara drunkna och förlora sig själv i, på samma vis som siffrorna på en våg lätt missleder oss...)

"This mirror will give us neither knowledge or truth. Men have wasted away before it, entranced by what they have seen, or been driven mad, not knowing if what it shows is real or even possible."

"It does not do to dwell on dreams and forget to live, remember that."

Nu har jag skrivit,
"Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wo", på spegeln bredvid mig..
Golvspegeln har jag kastat ut i förrådet, jag känner inte att det behövs en spegel som är.. stor som en buss här..
men spegeltavlor är välkomna, (och eftersom jag gillar att "klä ut mig", så vill jag att det finns kvar, något i alla fall..

..

Jag har så himla mycket ångest men jag antar att jag har social ångest vilket gör att jag inte vågar säga till någon att jag har ångest och jag vågar absolut inte gå till kuratorn och sitta och prata där utan jag skulle vilja ha sms-samtal if that makes sense istället men vågar knappt skriva till honom och jag har så svårt för att komma till skolan för jag är rädd för att åka buss eftersom det nästan jämt är fullproppat med folk och jag sitter oftast inte ensam utan någon främling sätter sig där vilket gör att jag får panikattacker på bussarna både hem och till skolan. Men som sagt så vågar jag inte gå och prata med kuratorn men jag vågar inte heller skriva nästan ifall han skriver att jag måste komma upp till hans arbetsrum aaaaaaaaaaaaaaaaah
(tack till dig som orkade läsa igenom allt och som kanske knappt förstod vad jag menade)

Jag känner mig bara så annorlunda jämfört med mina vänner. Jag är mycket mognare än dem och känner mig som tjugo eller något. Jag leker inte, vilket de gör, och de har själva sagt att de tycker att jag är tråkig m.m. Jag ska förhoppningsvis byta skola, men om jag inte kommer in så vet jag inte hur jag ska göra Det känns som om att jag bara är med dem för att de vill vara snälla, inte för att de vill vara med mig. Jag är alltid i vägen. De har problem i gruppen med "du väntar aldrig på mig" och "det känns som att du inte vill vara med mig", liknande. Det känns bara så komiskt att de kommer och berättar det för mig, som aldrig blir väntad på, de springer iväg och bryr sig inte om vad jag gör. Jag vill inte sitta på en bänk och läsa varje dag när de leker mamma pappa barn eller något liknande. Jag hoppas att jag kommer in på min nya skola så att jag kan hitta någon liknande mig. Jag tycker inte att det är något fel på mina vänner, tvärtom så är de underbara människor, men jag blir liksom bortglömd som en tråkmåns. Jag kan vara så himla knäpp när jag verkligen hittar någon att prata med (eller när jag är trött), så jag hade varit en helt annan människa om jag inte hade varit så rädd för att bli undanpuffad hela tiden.
Samtidigt så vet jag att jag är tråkig, jag vill aldrig vara med någon när de väl frågar, och jag förstör alltid allting när de andra vill göra något. Jag känner mig fel. Jag önskar att jag hade varit född i en äldre kropp om det hade gått, hehe.

Kan du inte.. mejla kuratorn att du tycker det är skitjobbigt så kanske ni kan lösa det? Eller du kanske kan utmana den sociala ångest och gå dit ändå? Jag gjorde det, tyckte att det var värt. Satt där som ett nervvrak de första gångerna, jag har skitsvårt att prata, med folk jag inte känner. När jag hade en grej jag behövde prata om som jag verkligen inte kunde säga, mejlade jag honom dagen innan vi skulle ses och frågade om han kunde hjälpa mig. Så då satt vi där och typ, han lirkade det ur mig med ja-och-nej-frågor, hahah..
Även om det är extremt nervöst och ångestfullt så är det bra övning att utsätta sig för en situation där man utmanar sin sociala ångest, det är ju mest jobbigt i början och sen vänjer man sig!

Jag förstår att det är en bra utmaning och jag är stolt över dig som klarade det, det jag tycker är jobbigt är att man sitter där och börjar gråta (vilket jag inte har gjort inför någon på flera år) och sedan möta honom i korridoren och veta att han vet "hemligheter" om mig om du förstår

Ok jag förstår, men du kanske kan höra om ni kan ha mejl/sms kontakt iaf..? han kan ju inte tvinga dig att gå till hans arbetsrum i vilket fall som helst, så det är ju inget att förlora på att fråga..

Kan det vara så svårt att fatta? Vad jag är?
Liksom.....jag sa en gång ''Vet du inte vem du är är du inget''
till mig själv då...
Not true at all.

Jag måste bara fatta...att jag kan vara den jag är. Och nöjd med det..

spenderat 6 timmar i en tatueringsstudio idag när min bästa vän tatuerade sig och nu känner jag mig plötsligt hella shitty över att jag inte gjort något på hela dagen lmao

fick panik attack idag så min lärare såg det så hon hjälpte mig och sa att jag kunde prata med henne om jag ville (vilket är lättare i guess) men hon sa även att hon kunde hjälpa mig med kuratorn om jag ville