Sjunde året på Hogwarts

jag sa sorgset hejdå till de andra och hoppades att jag snart fick se dem. snart stod jag utanför det välbekanta huset och log. jag älskade verkligen det här huset, de utstrålade en sån glädje och vi kom fram och knackade på snart öppnade Molly och såg förvånat på oss innan hon kramade Bill och Fleur och såg på mig
"Jag är så ledsen för din skull. du förtjänar bättre" sa hon och kramade mig, jag såg lite oförstående på henne men sa inget och hon vände sig sedan mot Laura
"du måste vara Laura?" sa hon och kramade henne sedan glatt
"Bara att vänja dig" sa jag och log när vi steg in i huset som var lite tomt och jag såg att klockan bara var tolv, Arthur och tvillingarna var nog på jobbet och Ginny var vad ajg visste kvar på skolan. men ut ur köket kom en annan Weasley
"Charlie" sa jag glatt och han sken upp
"Nej men Cara, det var en trevlig överrsakning" sa han och gav mig en kram och såg sedan på Laura och log
"Jag antar att du är vår nya lilla syrra?" sa han leende och såg sedan på de andra tre, han log stort mot Dean och såg sedan ligiltigt på Blaise och gav Draco en bitter min och jag skulle just säga något när Bill avbröt mig
"Jag förklara allt för er i köket, kom nu. ni kan vänta här" sa Bill och såg på oss och ajg slog mig ner i en av sofforna och de andra såg lite frågande på mig
"Det är bara att känna sig som hemma" skrattade jag

Jag blev kramad av Molly, förvånad blev ja men jag gillade det verkligen.
Sen kom en till rödhårig person ut i hallen och jag gissade att det var Charlie och jag hade rätt.
Jag blev så glad att de alla accepterade mig som syster bara sådär och satte mig lyckligt ner i soffan, när de andra gick ut.
- Jag gillar verkligen allt, sa jag lyckligt och såg mig om i det trevliga rummet.
Som nu skulle bli mitt hem.
Allt va så långt ifrån mitt gamla man kunde komma, inga mugglarapparater så långt ögat kunde nå.

jag log
"Du kommer trivas hur bra som helst" sa jag och log mot Laura "De är en underbar familj"
de andra tre satte sig ner och såg sig omkring och snart kom Charlie och Molly tillbaka och log mot oss hon gick fram till Draco och gav honom en varm kram och han såg förvånat på henne, lika så gjorde Blaise och Dean när hon kramade dem
"Ni hjälpte till att rädda Ron" sa hon lyckligt och jag nickade och de såg lite medlidande på mig
"Jag är tacksam för vad du gjorde för båda mina söner" sa Molly glatt och jag bara nickade
"Det var så lite så. ni har ju alltid välkomnat mig" sa jag och log
"Du får komma hit när du vill, är det jobbigt hemma kom bara hit" sa hon och jag nickade och var glad över att de var så förstående
"Nej nu tycker jag iv äter så för jag höra allt om min nya dotter" sa Molly glatt och såg på Laura

Jag såg på Molly och log och vi gick in i köket och Molly började med maten.
Hon var otroligt bra på att laga mat och efter en stund stod en rykande måltid på bordet.
Det luktade underbart och smakade underbart.
- Tack, för att jag får bo hos er och maten är underbart god, sa jag och log mot Molly osh hon log tillbaka.
- Så vem är du då?, sa Molly vänligt.
Ja, vem var jag? Jag var väll ingen, precis som pappa sa.
Nej, det var inte pappa som sa det, tänkte jag och skakade förvirrat på hvudet.
Och Molly såg oroligt på mig.
- Jag är inte galen, sa jag med ett leende.
- Det är väll bara det att jag tycker att jag inte är nån, sa jag med en suck.
Och vi blev avbrutna av en nästan flintskallig man med glasögon, det måste vara Arthur, tänkte jag för mig själv.

jag log åt Molly och tog glatt i mot maten och såg sedan på Arthur som kom in
"Nej men storfrämmat" sa han och log lite o såg sedan lite bister ut när han såg på Draco o Blaise men Molly förklarade snabbt för honom o Arthur log och nickade o jag såg sedan på Laura
"Ge dig Laura du är visst någon! jag trodde vi redan hade haft den här disskutionen. lyssna inte på pappa, han vill bara plåga dig. du är en underbar vän, en skicklig häxa och du ställer alltid upp" sa jag vänligt och såg på henne med ett leende och snart kom tvillingarna in
"Cara!" sken de upp och jag skrattade, de var som två storebröder och de ståralde mot mig
"Tjenanix" sa jag och de slog sig ner och blängde sedan på Draco och Blaise o Molly förklarade åter hur det låg till o de såg på Draco
"Det verkar som jag har missbedömt er" sa Fred och log Draco gav dem ett stelt leende
"Han blir bättre" skrattade jag och nu såg de på Laura
"tjena syrran" sa de och log som om Laura alltid hade suttit vid bordet
"Du har kommit till en av de bästa familjerna man kan tänka sig" sa jag och log mot min vän, Arthur slog sig ner och såg sedan på oss
"Så ni har mött honom, hur är han?" frågade han lite nyfiket och jag visste att han syftade på pappa och lät bli att svara, de skulle ändå inte tro mig

Jag log mot Cara.
- Jag vet men det känns som om han sitter här inne och påminner mig om hur dålig jag är, sa jag och knackade på huvudet och de andra såg förskräkt på mig.
- Förlåt, fel ordval, sa jag leende.
Det är väll minnerna som är kvar kan jag väll tro, sa jag med en axelryckning.
Sen kom tvillingarna in och allt blev mycket bättre, det total accepterade mig på deras egna underbara sätt.
Jag vände mig till Arthur och log.
- Det beror på hur du ställer frågan.
Är man med Cara så är han väll ganska normal, jag har inte dött än.
Mot Cara är han som en far och då menar jag som en far.
Han är snäll, orolig och så.
Men annars är han väll som vi alla vet att han är, sa jag med en axelryckning och såg på dem.
De bara stirrade mot mig som om jag var dum.
- Det är sant, sa Dean och de andra nickade instämmande.
- Det är svårt att tro, sa Arthur men ryckte sedan på axlarna.

"tänk inte på det! tro på vad vi säger i stället" sa jag o log mot Laura och jag såg sedan på de andra när de nämnde min far o Arthur såg lite nyfiket på mig
"Jag kan inte säga så mycket mer, han är för mig i första hand en far oftast är han ganska bra på att vara far, men vi har väll våra bråk som alla familjer" sa jag lätt
"Ja fast jag brukar inte kasta glas och böcker på min far" sa Draco roat och jag såg på honom
"Nej men jag sa inte att vi var normala" skrattade jag lätt och de andra bara stirrade på mig
"Ja hade velat se den scenen" sa Fred roat
"De vill du inte, jag lovar. de är hemskt att vara i samma rum som de två när de bårkar, man vet aldrig vad som händer" sa Draco bestämt och jag log
"Äh sluta oroa dig nån gång, han lär inte göra något" sa jag och Draco gav mig en blick och jag himlade med ögonen "För hundrad gången jag bad om det"
de andra såg lite frågande ut och jag log
"För ett tag sedan var pappa inte så glad på Draco och Viole så han bestämde sig för att tortera dem och jag ställde mig i mellan och han slängde crucio på mig" sa jag som om det var normalt, de bara stirrade mer förvånat på mig
"Jag antar att det inte hjälpte er. men jag kan ju inte säga så mycket mer. han är som nästan vilken far som helst mot mig och vi har väll en så normal relation vi kan ha. men varför pratar vi om mig?" sa jag lite roat
"För att det är du som har du-vet-vem som far" sa George och jag skrattade lite
"Ja men ändå. men kommer ni på något får ni fråga så kan jag kanske svara" sa jag och åt lite o de nickade o såg sedan på Lauar igen
"Jag hoppas du ska trivas här" sa Molly

- Jag vet men han var mycket mer övertygande än er, sa jag med ett flin.
Men jag ska sluta att lyssna på honom, sa jag glatt och slog mig sedan på pannan när Cara berättade om sitt bråk med sin far.
George såg roat ut på mig, och jag log.
Jag vände mig sedan mot Molly och log.
- Det kommer jag säkert, ni är en sådan stor och underbar familj, sa jag leende mot henne och hon gav mig en kram.
- Kom, du ska få se ditt rum, vi har jobbat på det allihopa, sa Molly och tog min hand.
- Nejmen det behöver ni inte, sa jag generat.
- Klart vi inte behöver, men vi vill, sa Fred glatt och jag följde med dem upp till fjärde våningen och George öppnade en dörr.
Till ett halvstort rum med vita väggar.
På golvet låg en grön fluffig matta och överkastet var rött av något konstigt material.
- Drakskinn, sa George.
- Prima drakskinn från oss, sa Fred med ett leende.
I rummet fanns ett dtort fönster som ett skrivbord stod framför och på en pinne på väggen satt Tristan och han flög och satte sig på min axel.
Längs den egna väggen fanns en garderob och en bokhylla fullproppad med böcker.
Jag såg på dem alla och log tacksamt.
- Tack, sa jag och log lyckligt, det var det ända jag kunde få fram.
Men jag förstod att de förstod vad jag menade.

jag såg på Laura
"Klart han är övertygande, han gör inget halvdant" sa jag och log sedan och lät Laura gå upp med Molly och tvillingarna, hon behövde få en egen tid med dem, Charile såg på mig
"Så hur är det i Rumänien?" frågade jag nyfiket
"Jo det är bra, Norbert trivs i alla fall, fast det tog ju ett tag för honom att våga göra något. du har fortfarande igna planer på o bli draktränare?" sa han roat och jag skakade på huvudet
"Inte i nu läget, men jag planerar inte särskilt långt fram, man vet aldrig vad som händer" suckade jag o Arthur såg på mig
"När tror du kriget kommer?" frågade han allvarligt
"jag vet faktiskt inte, pappa o jag brukar itne disskutera hans poletik, allt jag vet är att det är snart" sa jag lite sorgset och han nickade sammanbitet
"Jag förfarade det" sa han och såg på Charlie och sedan på mig
"Nej jag kan inte göra något åt det, jag försöker att inte lägga mig i kriget alls. det är så mycket ändå." sa jag snabbt och de nickade förstående de andra fyra reste sig och gick sedan upp för trappan efter de andra fyra och Dean vågade sig upp o jag såg på Draco o Blaise
"vi kan gå upp sen" sa jag men Blaise såg nyfiket upp för trappan "Ja spring du upp du"
precis när jag sagt de orden rusade Blaise upp och jag skrattade och såg på Draco som log
"De är inte så dumma ändå" sa han och jag log
"Sa ja det" jag reste mig och började duka av, det var det minsta jag kunde göra för Molly och Draco hjälpte mig och sedan satte vi oss i vardagsrummet och jag lutade mig trött mot Draco och slöt ögonen och somnade i en lätt orolig sömn

Jag kramade om dem alla och sprang ner till de andra.
Men jag sprang för snabbt villket resulterade i att jag snubblade över mina egna fötter och ramlade ner för ett par trappsteg i ett fasligt brak.
- Du kan väl bara ropa på dem nästa gång, sa George med ett flin.
- Snubbla är liksom inte lika bra som att ropa, sa Fred och skrattade.
Jag såg på de andra och reste mig upp.
- Vill ni se mitt rum?, sa jag glädjastrålande och såg på de andra.
Och Blaise gapskrattade och kom ner för trappen.