Life - Lupple & Medi PRS

Hon log och nickade.
"Mi vi säger att det är okej. Ingen säger emot." Hon såg på henne och log mjukt.
"Din tur igen." Ethan log.
"Det är dubbla femmor." Han pekade.

Mistril fnissade till. "Åh detta är ett väldigt bra spel. "Sa hon glatt. "Så jag ska slå igen eller ska jag gå tio steg igen?" Frågade hon och såg upp på Ethan med nyfikna och glada ögon. Hon hade inte direkt ett minne av att ha spelat just detta spel även om hon hade lite vag koll på reglerna.

Han skrattade och skakade på huvudet.
"Slår igen. Om du slår dubbla tre gånger hamnar man i fängelse. Det är ganska illa." Han såg på henne.

Mistril stirrade på honom. "Men va? Vilket spel. "Sa hon i spelad förfäran innan hon slog igen och fick ut 5 steg. Hon log stort och gick sina fem steg, en fyra och en etta. Detta gick ju bra.

Hon nickade.
"Efter första varvet så får man pengar och sen kan man börja köpa dessa fastigheter. Om Ethan eller jag hamnar på din så måste vi betala dig med pengar." Hon visade och log.
"Det är ganska ego spel men kul."

Mi flinade brett. "Åh jag gillar detta ännu bättre nu. "Log hon glatt och kröp närmare Ethan och kurade ihop sig intill honom.

Ethan slog tolv och gick, slog igen och fick tre och räckte över täningarna till Olivia.
"Din tur Olivia." Han log mot henne och såg mot Mi.

Mistril stirrade på honom med en suck. "Men nu är du ju där jag är. "Muttrade hon men hennes leende kunde inte missas. Hon såg med nyfikenhet på tärningarna för att se vad Olivia skulle få.

"Det spelar ingen roll. Det är ett spel:" Han log och gav henne tärningarna och log.
"Jag kommer vara snäll mot alla." han såg sedan mot Olivia.
"Även dig."

Mistril kände sig inte riktigt som sig själv, hon kunde inte direkt sätta fingret på det det enda hon visste var att hon behövde Ethan- just nu... kanske för alltid. Den tanken var oerhört skrämmande och första gången hon tänkt den i sin helhet. Med en enda rörelse så stod hon upp och hade lösgjort sig från Ethan. " Jag ber om ursäkt. Jag måste hem. Här kan jag inte sitta hela dagen, plikten kallar. "Nästan sjöng hon och försvann iväg upp på rummet för att få på sig klänningen igen.