De utvalda

"Hon gav oss inte en chans att göra något ens" flinade Ethan. Han skrattade sedan till och la på minnet att inte smutsa ner. Han nickade sedan sakta. "Jag med, vi kanske kan köpa någon här....eller bygga en egen". Han såg ut genom fönstret där solen nu stod högt på himmelen.
"Jag älskar dig" sa han ömt sedan och gav henne ännu en kyss.

"Vi kan väl gå runt och se?" sa hon impulsivt och kom på fötter med skratt i ögonen. Hennes humör pendlade verkligen upp och ner och man kunde sällan veta var det låg någonstans.

"Bra ide" log Ethan och for upp på fötter han med. Han tog hennes hand och började gå ut ur värdshuset.
Han sneglade mot hennes mage och log lite för sig själv samtidigt som en tanke formade i hans huvud. Tänk om de skulle vara för upptagna av barnet sedan, att de inte hade tid för varandra? Att deras lågor släcktes för varandra? Han gick ut med ett bekymrat uttryck.

Eletha såg hans minspel och strök sakta hans hand med tummen, "Vad är det?" frågade hon med oro då de gicks längst byns gator där folk stirrade på dem, dock inte otrevligt, mer nyfiket det fanns många särlingar häromkring och i skogarna de visste att de inte var farliga.

Ethan vände sin oroliga blick mot henne. "Tänk om vi inte få tid för varandra när barnet kommer? Vi måste ju jämt se till att han eller hon har allt det behöver. Tänk om...". Han kunde inte ens avsluta meningen utan tittade ner på sina gående fötter så håret dolde hans ansikte.

Eletha stannar upp och ser på honom, "Ethan." sa hon och tar handen under hans haka. "Det kommer inte hända, det har ju inte hänt dina föräldrar?" sa hon och log lite, "En tid kanske då det är alldeles nyfött. Och sen har i många här som mer än gärna hjälper till att sköta det, eller hur?" sa hon mjukt.

Ethan tittade upp på henne igen. Han lugnades lite av hennes ord även om han fortfarande var en aning bekymrad. Han kände sig en aning självisk för sina tankar också. På ett sätt ville han inte dela Eletha med någon annan, men det var han tvungen till när barnet kom, men det kanske bara var han som oroade sig i onödan?
"Det är nog sant..." sa han och log lite svagt.

"Ja det är det, inget att oroa sig för, det kommer bli bra." log hon, "Vill vi någon gång bara vara du och jag så tror jag säkert att din mor ställer upp." sa hon och tog åter hans hand så de kunde gå.

Ethan nickade sakta och log lite. Han kramade om hennes hand och började studera de hus som fanns runt om i byn. Det var en stuga som som fångade hans intresse, den såg ut att vara obebodd....

Huset eller stugan var inte allt för stort men inte litet heller, sådär lagom. Det såg ut att ha ett kök, tambur och kanske två sovrum. Dass stod ute på gården och även ett litet stall för hästar och kanske någon ko eller liknande och en trädgård hade de med allt omgärdad av en gärdesgård och så fanns det även en brunn.
"Vackert." log Eletha åt det hela.