När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg på Xenia och tog hennes hand och drog med henne in.
"Du är välkommen" sa Fai och kramade om henne han var glad över att de alla levde och att Alexis vad död

Xenia stretade emot en aning när han drog in henne. "Det var inte så jag mena." mumlade hon tyst och kramade Fai tillbaka och vände sig sedan mot Jezebel."Okej?" frågade hon honom.

Fai log emot henne "Jag vill ha dig här, du är den som gör mig mänsklig" sa han och höll om henne och Jezebel såg på henne
"Jag har mått bättre och sämre" sa Jezebel

"Du är mänsklig." sa hon bestämt men log sedan och lät honom hålla om henne. Hon såg sedan ner på Jezebel. "Skönt att du kan prata i allla fall. Och svara så man inte vet vad du svarar. flinade hon svagt.

Fai såg på henne men sa inget, han mindes hur han hade betett sig när han blivit arg på Alexis, det var som om han blev lika kall som Voldemort och han skulle inte kalla Voldemort mänsklig. Jezebel såg på Xenia och log
"Du hade inte kunnat förvänta dig något annat" sa han

"Nej, jag kunde väll inte det." sa Xenia och ryckte på axlarna. Hon såg på dem tre och var glad för Fais skull att han hade sina föräldrar där, och att de levde. Även om saknaden efter sina egna blev större, när hon såg dem tilsammans såhär.

Jezebel ler
"Precis" sa han och gjorde sen en grimars av smärta
"är du okej?" frågade Cara oroligt
"Ja jag klarar mig" sa Jezebel och log svagt och Fai undrade hur ont han hade egentligen

Xenia himlade med ögonen och såg sen oroligt på Jezebel. Hon led när de inte kunde hjälpa honom. "Är någon hungrig?" mumlade Xenia och såg på dem, mest för att ha något att göra.

"Ja jag är hungrig" sa Cara och Fai såg på henne, han visste att det inte var sant för hans mor åt nästan aldrig åt något. men han antog att hon ville vara snäll

Xenia nickade och gick ut ur rummet. Den spända stämmningen gav henne rysningar. Och hon kände sig utanför, hur snälla och trevliga de än var, de var inte hennes familj.