Skriva av sig-tråden

ibland så låter inte mina föräldrar inte mig gå in på mugglis!
=jag då!

I'ma do it my way.

Vad hände egentligen med allt? Med allt kul? Med livslusten? Allt är bara tråkigt och utmattande. Jag orkar inte. Ta mig bort härifrån.

Som jag förändras och utvecklas, det är helt sjuk ♥ Jag älskar det för det visar på hur mycket jag kan göra! Kanske inte allt är bra men mycket är och jag har blivit mer positiv. Kanske inte mitt mående eller hur jag är, men jag är så mycket mer positiv till nya och gamla saker. Även om jag var det förr. Det ända jag hoppas kan försvinna i 2017 är tankarna som på något sätt tänker om mig själv, som tänker "åh nej, så fel. det blir bara dåligt om du gör så" och blablabla. Som gör så att jag känner mig dålig efteråt. Det brukar inte vara i stunden (om jag inte gör något jag e otrygg med då)men sen efteråt kan jag bli osäker typ?

Det handlar också om att jag tänker ibland vad folk "måste tänka om mig" o så. Och det helt ärligt är så folk tänker, jag vet det. Jag både ser och hör det. Men det är lugnt för ingen bryr sig egentligen. Det är bara som man pratar för att prata. Dom vet ingenting och med min glädje och självsäkerhet så kan jag se hur dom börjar tvivla. Men jag lever inte efter dom, jag lever för mig. Och jag vill börja göra det ännu mer. Det är bara så jävla svårt när alla andra jag är runt lever för "dom".

Varför ska folk ha så många idéer, jag menar livet är ju väldigt enkelt? Vad är det att tänka över egentligen? Varför kan vi inte bara leva utan en massa system och lagar?

Ja!!!!!!! Jag har aldrig gråtit så här mycket av lycka förut!!!!!!!

Jag skickade ett litet mejl; och så kunde jag inte fly som jag brukar. Jag fick ur mig alla orden, till slut..
Det känns som att en 10 kg tung sten plockats bort från mitt bröst, jag överdriver inte. fascineras över hur mycket luft som får plats i mina lungor.. får knappt nog av att andas, långa djupa andetag..
Luft ♥



Sedan gick jag till hälsokostaffären och köpte fika som jag tog med till mamma. Har inte hälsat på, ensam på evigheter för jag har inte mått bra. Men jag börjar känna mig som mig själv igen..
Jag kramade henne när jag kom och hon utbrast.
"Heej lilla gumman!"
Det var.. lite som att återvända till en av drömmarna om natten - då jag av någon anledning minns mer av mamma som frisk än jag gör i vaket tillstånd..

Den här dagen har verkligen känts som födelsedag och julafton på samma gång. Blandat med en nervositet. Men mest lycka. Tårarna är aldrig långt borta.

jag skulle så gärna vilja prata med en psykolog eller kurator men vågar aldrig prata om vad jag känner eller hur jag mår för jag har blivit förråd förut, jag vet att de har tystnadsplikt men känner ändå att jag inte kan prata med den/dem

många tycker att det kan vara enklare att prata med någon i en chatt, eftersom att det inte är lika "personligt" här är en länk till BRIS-chattforum. om du skulle vilja prata med någon professionell så kan du göra det. annars finns jag alltid här och kan prata med dig om du vill. ♥