Skriva av sig-tråden

Det borde ju vara okej att gå dit och bara sitta och lyssna. Åtminstone första gången.. kan vara skönt att bara höra andra berätta om liknande problem och situationer.
Vet inte hur gruppterapi går till.. Men jag har varit på ett par olika.. happenings.. anhörig-läger och al-anon möte. Det var väldigt chill och man "lämnade ut sig" hur mycket eller lite man ville. Viktigt att det känns bra för en själv liksom.
Kan också vara skönt att få ur sig saker man normalt inte säger.

Tappat ambitionen på universitetet. Det får bli vad det blir. Känner inte efter alls. Går på autopilot eller något. Bäst att inte tänka, bara göra.

Jag trodde att jag skulle börja lida av grav paranoia efter att ha sett så många mord-dokumentärer, istället kan jag känna att de flesta mord begås med motiv där jag själv skulle ha jävligt svårt för att hamna.
Och att det där, när någon går ut på en liten murder-tour och leker Freddie Kruger, händer ytterst sällan..

-----
L'Amour et Psyché

Det är väl just det.. att jag har trott att jag vet hur det går till men det jag -egentligen- "vet" om grupp-terapi är liksom baserad på filmscener, och det säger väl tillräckligt.

.. hur var lägret du åkte på?

Jag har aldrig gjort något tillsammans i grupp tidigare, bara olika former av KBT och annat.. mysigt..
(KBT:n hjälpte..trots att jag var jävligt avigt inställd till en början, vilket inte är så konstigt. (Om man är van att finna trygghet i att använda sina säkerhetsbeteenden är det svårt att bara klippa bort allt.
Tänker ringa till läkaren senare så att han kan berätta mer om det..
.. tack.. ♠

vill ha Sommar

Hej finns här om du vill prata ♥

En jätte har lyft upp huset, skakat det och sen satt tillbaks det.



Så ser min lägenhet ut.

Det är verkligen så att svetteb rinner. Det här är inte kul men jag mpste bli färdig idahfg

Vaknade för att jag inte kunde andas, igen. Hjärtat slår alldeles för fort, och pulsen är högre än min vanliga (jämför vanliga 90 med just nu 130~).
Läkaren har kollat allt, och ingenting verkar fel egentligen.
Samtidigt vet jag att det här inte är "bara" ångest. Jag har haft ångest så länge och det här är så mycket jobbigare. Dessutom har jag ingenting att ha ångest över?

Nej, det här känns läskigt om jag ska vara ärlig. Jag vill bara må bra, kunna andas ordentligt, och få sova lite... det är väl inte mycket att be om?

Var ett knapptryck från att sjukanmäla mig p g a diverse utmattningssymtom som är mer eller mindre påtagliga från dag till dag men sen tog pliktkänslan över och jag stack iväg ändå. Måste prata med den andra chefen när hon är tillbaka från sin ledighet, detta håller inte. Hon som är min chef på pappret förstår inte alls. Hon säger att hon ska ta ifrån mig uppgifter men istället får jag bara nya, jag har t ex varit standin för en chefsuppgift nu och det är det minsta jag behöver! Jag skulle bara se till så att rätt teknik fanns i de rum cheferna bestämt, men plötsligt är jag ansvarig för att bestämma vem som ska ha vilka rum? Hur hände det? Det är en jättepusslig uppgift, mer än min skalle pallar just nu. Särskilt som alla flyttar runt hela tiden, plamen vi hade i måndags är redan inaktuell. Jag löste det för denna vecka, nästa vecka måste jag se till så den andra chefen tar tillbaka den uppgiften. Jag har dessutom bara suttit med det en vecka och redan ses jag av andra kollegor som någon som "har koll på rummen", det har jag verkligen inte!

Jag gör gärna det som hör till mina ansvarsområden och jag hoppar gärna in och hjälper till där det behövs även om det inte hör till mina vanliga uppgifter, men på mitt jobb är det så lätt att råka bli ansvarig för saker och ting. Man hoppar in en gång och plötsligt har det blivit ens ansvarsområde utan att man riktigt fattat vad som hänt. Rumsfördelning vill jag verkligen inte ha som mitt ansvarsområde, jag hoppas innerligt att min andra chef förstår det. Jag gör mest av alla i min yrkeskategori, om den uppgiften måste delegeras tycker jag det är någon annans tur!!!