Sjunde året på Hogwarts

(Ja jag får ta ett allvarligt snack med honom )

"Ja men grejen är vad hände rom jag inte vill då? tänk om jag faktiskt väljer den vägen, jag menar vad ska då hända med er? allt hänger ju på migg beslut" sa jag sorgset och vände bort blicken från Laura. det var inte omöjligt att jag valde den vägen, det var kanske inte det troligaste men chansen finns.
"Det är inget att tala om, jag finsn alltid här och räddar livet på er, och du har ju räddat mitt med" sa jag och tänkte tillbaka till när jag satt fången hos Alecto och jag nickade sedan åt Laura
"Jag vet och jag kommer alltid finnas där för dig" sa jag och lovade mig själv att om jag valde att stå på pappas sida skulle jag göra allt för att hjälpa dem, men frågan var om de vill ha min hjälp i så fall? jag såg bort mot skogen som var på min högra sida och funderde på att röra på mig, men jag orkade inte.

( Det borde du göra )

- Ja men om du väljer att rädda din pappa så är det väll så.
Jag skulle förstå dej om du gjorde det, det skulle jag faktiskt.
Han är ändå din far, med du har ett stort beslut att fatta och det kan jag inte göra åt dig, sa jag med en suck och la huvudet i tassarna.
- Har jag räddat livet på dej?, sa jag förvånat.
Jag följde Caras blick mot skogen.
- Ska vi ta en skogspromenad? det kanske lättar tankarna, sa jag och reste mej upp.

(Ja jag menar han gömmer dem på så uppenbara ställen)

jag vände åter blicken mot Laura
"Ja jag vet att du hade förstått det, men du är en av de få och har jag verkligen rätt att låta honom leva bara för att jag ska vara lycklig? jag menar jag straffar ju alla andra. det är som jag sagt innan, jag blir antingen den enda lyckliga eller den edna olycklig" jag suckade sorgset och log sedan mot Laura
"Ja, du hjälpte dem rädda mig från Alecto. jag trodde faktiskt jag skulle dö då" sa jag och ryste lite "Mycket klarar jag av men jag är inte odödlig, men ibland undrar jag om jag är för envis för mitt eget bästa?"
jag såg på Laura när hon reste sig och ställde mig upp "Ja varför inte, skogen är ju anars bara trevlig" sa jag och vi började gå mot skogen

Jag såg på henne men sa inget.
Jag ville inte vara den som skulle bli orsaken till att hon dödade sin far.
Även om jag ville att han skulle dö, så ville jag också att hon skulle vara lycklig.
Jag nickade och sa,
- Ja envis det är du, flinade jag.
Och vi gick sedan in i skogen.
Skogen på kvällen var en så lugn och vacker plats.
Allt var tyst och bara löven prasslade under våra tassar.
Det var fridfullt och tyst i skogen när vi gick där bredvid varandra.

jag såg på Laura och förstod att hon precis som alla andra ville se honom död men inte att jag skulle vara olycklig. varför fick jag den här uppgiften? varför kunde jag inte bara fått vara en normal tjej?
"Ja och jag lär alltid vara envis" sa jag lite roat och såg på skogen som var tyst och fridfull och jag undrade hur många som gått där innan. plötsligt hördes ett knakande bakom oss och vi snörrade runt och jag såg en geopard framför mig o andades ut lite, men såg sedan att något var fel
"Dödsätare...stugan...nu" sa Draco andfått och jag slängde en förskräckt blick på Laura

- Kom, sa jag och vi sprang tillbaka till stugan.
Och jag såg förskrökt på senen framför mig.
Huset var omringat av minst tio eller fler dödsätare bland dem många jag kände igen.
Huset stod i lågor och husets invånare stod utanför.
- Vad ska vi göra?, sa jag förskräkt och såg på de andra två.

"Ni släcker huset och jag tar hand om mina tjänare. jag tror inte de räknar med att jag ska vara här" sa jag förvandlade mig till människa
*host* sa jag och dödsätarna vände sig om och såg på mig
"Herrskarinna" sa Yaxley och bugade och jag såg irriterat på dem
"Jag bodde faktiskt där" sa jag och såg på huset och de skruvade lite nervöst på sig och visste inte riktigt vad han skulle svara, jag slängde en blick på mina vänner och såg inte Harry och antog att han var under manteln och tackade för det.
"Vi visste inte" sa Rodolphus
"Nej ni brukar inte veta mycket. men jag skulle uppskatta om ni slutade förstöra alla platser som jag försöker vara på" sa jag kallt
"Förlåt" sa de och buggade och jag var glad vöer att de var dödsätare som jag kunde kontrolera
"Jag struntar väll i ursäkten. gör något åt det i stället" fräste jag och de reagerade blicksnabbt och började släcka huset och jag såg på dem
"Förlåt oss, vi menade inget illa" sa Crabb Sr och jag såg på honom med en arg blick
"Jag bryr mig inte om era dumma ursäkter, dra här ifrån nu och sluta ta upp min tid" fräste jag och de bugade och försvann sedan och jag andades ut och gick bort till de andra och såg på dem "är ni okej?"

Draco och jag förvandlade oss tillbaka och började släcka huset.
Det gick sedan snabbt när dödsätarna hjälpte till.
Och jag drog en suck av lättnad när de försvann.
Jag vände mig mot de andra och såg oroligt på dem, men de verkade vara okej.
- Vi är okej, sa Harry och kom fram under manteln.
Vi han precis ut.
Men Bill vände sig om och såg på de rykande ruinerna av huset.
- Här kan vi inte bo, det är lika bra vi alla flyttar in i Kråkboet, sa han med en suck.
Hermione, Ron och Harry växlade ögonkast och jag gissade att de inte tänkte följa med.
Jag suckade och såg på ruinerna.
- Jag är verkligen ledsen, var allt jag kunde få fram.

jag såg på huset och nickade
"Det var inte meningen att ert hus skulle bli förstört" sa jag sorgset
"Huvudsaken är att vi är okej allihop" sa Bill och la en tröstande hand på min axel och en på Lauras och vi nickade och jag såg sedan på trion
"Ni följer inte med eller hur?" sa jag lite sorgset
"Nej vi måste fortsätta" sa Harry och jag nickade, jag visste att vi skulle behöva skiljas
"Ja jag vet, det kommer kännas så tomt utan er igen" sa jag och de nickade
"Vi saknar dig med Cara, men jag tror vi vågar lämna dig i händerna på de här personerna" sa Harry skämtsamt och jag log
"Ja jag är trygg med dem, eller det är kanske tvärt om" sa jag roat och såg sedan allvarligt på dem "Var försiktiga nu"
de nickade och Harry gav mig en broderlig kram och lika så gjorde Ron och jag såg på Mioni och hon slängde sig runt halsen på mig
"Jag hatar att vi måste skiljas så snart" sa hon coh jag nickade
"Jag med, men ni vet vart jag finns och om det är något så skriv bara" sa jag och hon nickade
"Vi hörs snart" sa hon och jag log och så var de borta och jag såg lite sorgset på platsen som de stått på
"Ni kommer ses igen" sa Draco och jag nickade, Bill såg på oss
"Följer ni med till kråkboet? jag tror de gärna träffar dig igen Cara och alla är nyfikna på dig Laura" sa han och log
"Jag vet inte, vad ska jag göra med Draco och Blaise" sa jag undrande, Weasley och Malfoy hade hatat varandra så länge någon kunde minnas och Bill såg på Draco och sedan på Blaise
"Om de vill så får de följa med, jag tror inte det blir något problem om vi förklara allt" sa Bill och log o jag såg på de andra
"Ni bestämmer" sa jag

Jag fick tårar i ögonen när jag kramade Harry, Ron och Hermione farväl.
Vi hade verkligen blivit bra vänner under den tiden vi hade mötts.
När de hade försvunnit torkade jag mina tårar och såg på de andra.
- Jag, följer gärna med om ni andra gör det, sa jag och såg på de andra.
- Jag tänker åka hem till min pappa, sa Luna och jag kramade henne adjö.
- Och jag tänker åke till min bror, så Olivander och försvann han också.
Jag vände mig till Dobby,
- Åk tillbaka till skolan du, där är du säker, och tack för att du räddade oss, sa jag och gav alfen en kram innan även han försvann.
- Ja och resten av oss åker till kråkboet, sa Fleyr vänligt och såg på oss.
Vi nickade och vi transfererade oss iväg.
Huset det var som många hus uppe på varandra och det låg ensamt på en kulle.
- Välkommen till Kråkboet, sa Bill med en nervös min.
- Tack, det är underbart, sa jag och Bill log medans vi gick upp för gårdsplanen mot huset.