The cold in our bodies [PRS]

Hon började gå ut mot hallen och såg Tristan gå upp mot övervåningen. Sedan log hon.
"Om vi säljer hästen för att få mer hästar. Då kan vi bli rika... Mer rikare." Rättade hon sig och öppnade dörren. In kom Bål och sprang upp för trappan.
"Men fy vart höll den hus?" Cecilia såg på Rion.

Hon log och hon hörde ett dundrande och satte sig upp.
"Är han redan tillbaka? Jisses va han sprang..." Viskade hon och såg Lottie öppna dörren.

Olivia reste sig upp av överraskning och såg på då den enorma vargen steg in i rummet. "Åh. Jag är ledsen att jag missade din ankomst. Jag väntade dig senare... Men jag är glad att se dig igen.", sa hon vänligt och nickade i hälsning mot djuret. "Vad snabb du är.", tillade hon sedan med ett litet skratt.

Hon lossade den lilla påsen Winny hade fäst vid halsen på bål. Såg på dem och svalde.
"Ni kan lämna rummet. Detta är för farligt att ni är nära." Hon sa detta som en viskning men Lottie hade förstått och tog Olivias hand.
"Kom." Viskade hon och såg Tristan i dörröppningen.
"Och vad står på här?" Sa han med en len röst och såg mot sängen.

Olivia ryckte till när hon fick syn på Tristan i dörröppningen. "Vad gör du här?", fick hon ur sig och blängde irriterat mot honom. Hur vågade han visa sig här? Efter allt ont han gjort? "Det här är ingenting du ska bry dig om.", väste hon och gick närmare. "Gå härifrån. Alice behöver vila.", ljög hon. Hon ville låta Alice vara ifred.

"Jag är här för detta är MITT hem." Han såg på henne och log kallt.
"Varför ska en simpel piga mopsa upp sig till en adelsman? Det är straffbart.. Visste du det?" Han såg på Alice och skakade på huvudet.
"Om hon gör något dumt så kommer jag ställa er till svars." Han såg en sista gång på Alice och lämnade sedan dörröppningen

"Har han ingen bättre plats att ta vägen? Om det här nu är hans hem.. jag menar.. han har ju hela slottet?" Olivia skakade ogillande på huvudet och såg mot Alice. "Vill du bli lämnad ifred ett tag?", frågade hon henne och blev påmind om påsen Bål hade haft med sig tillbaka.

Alice nickade och log svagt.
"Det var det jag ville. Gå ni, jag klarar mig." Bål lade huvudet mot hennes kropp och såg sorgsen ut.
"Jag har en pressent till dig Bål. Bordet." Vargen lämnade hennes sida och fann benet. Han tog den och lade sig vid sina bröder.

"Okej." Olivia nickade åt Alice och gick före Lottie ut från rummet. Hon tvekade en sekund. Skulle de bara vänta härute? Hur länge skulle de vänta? Men så tänkte hon att Alice nog skulle behöva sin lilla tid. "Vi går till köket och ser om vi kan göra oss en kopp te?", föreslog hon och såg över axeln på Lottie.

Hon log och nickade.
"Ja och kanske mat. Om det finns något kvar... Jag saknar staden. Då fick vi iallafall mat. Varje dag och bra mat." Hon såg efter Alices dörr.

Hon öppnade fästet och hällde ut den lilla brunsvarta bollen i sin hand. Hon såg på den i någon minut innan hon stoppade den i munnen. Hon lät den bitas sönder och gjorde en grimas. Detta var den vidrigaste smaken hon haft på länge men hon spottade inte ut. Istället svalde hon och lade sig sedan ner. Kuren skulle värka på några minuter med tanke på vad hon skrivit till Winny.
Redan började hon känna sig trött. Hon kände hjärtat slå sakta och hon gjorde en gest med handen. Avgrund tog påsen och lade sig vid sina bröder igen.
Snart hade hon slutit sina ögon. Andningen var knappt där. Precis som hon hade planerat.

Efter att det gått mer än en timme, ville Olivia återvända till Alice igen. Tänk om Tristan skulle försöka ta sig in i hennes rum igen? Eller att något ännu värre skulle hända? Det lugnade henne att Alice hade vargarna, men de gjorde bara en del av skydd från hot.
Hon lämnade köket och gick uppför trapporna som skulle leda till Alices rum då hon upptäckte en välbekant figur framför sig, några trappsteg längre bort. Han var precis vid Alices dörr. "S-sir. Maurice?", kraxade Olivia och kände hur rädslan komma krypande inpå. Vad ville han?
Men Maurice verkade inte höra på. Han knackade på Alices dörr. "Alice? Är du där? Jag vill bara se att du är..-", sa han och kände på handtaget så att dörren till rummet öppnades. Han flämtade. "Alice!", sa han. Vid första ögonblick trodde han att hon sov, men när han tittade närmare upptäckte han hur blek hon var, som om hon plötsligt insjuknat. Han störtade in och grep tag om hennes handled för att känna efter hennes puls.
Olivia skyndade efter med panik i bröstet. Vad hade han sett? Vad hade hänt? "Alice!", ropade hon, som om hon förväntade sig ett svar.