PRS Lupple & Medi

Han nickade och lämnade rummet innan han tog upp mobilen och slog Lucifers nummer och gick mot köket.
"Lucifer. Det är Tristan. Jag måste ha din hjälp. Willow måste flytta från London och vi är inte så ivriga att starta krig. Vill du vara snäll och lämna ett gott ord?" Han ställde sig vid spisen och började laga mat och lyssnade på vad han hade att säga.
"Morgon vid 11? Perfekt. Vi ses då." Han lade på och koncentrerade sig på hennes mat. Det skulle inte bli lätt.

Dorian hörde Tristans samtal, i alla fall vad Tristan sagt.
Lucifer. Det fanns alltid något att gynnas av när man samarbetade med honom men kostnaden var oftast mycket dyrare. Mycket värre.
Men han hade sagt att han ville ha tillbaka familjen? Han förstod inte riktigt hur det skulle gå till. Men men.
Dorian hörde även Lathans fotsteg i trappan och såg honom sticka in huvudet.

"Sover hon?" Sa han lågt och Dorian nickade.
"Tror du det är bra att prata med henne om minnena?" Sa han tyst.
Lathan suckade.
"Det kan inte skada. Bättre att hon är förberedd." Log Lathan.

Willow vaknade till av Tristan började prata och såg upp på honom och suckade.
"Du är så elak." Hon rörde sig lätt under täcket och luktade och flinade till.
"Det är ändå middag snart. " Hon vände sig om och såg Lathan och log svagt.
"Hej pappa." Hon satte sig upp ch lade armarna om sig.

Lathan klev in i rummet och gav henne ett varmt leende och satte sig ned på en annan stol i rummet.
"Hej kära du."Log han och var sedan tyst.
Dorian kunde se hur han försökte samla sina tankar och han satt tyst. Smekte Willow över ryggen och lekte lite med hennes hår.

"Så Willow. Imorgon ska vi till ditt gamla lägenhetshus. Jag förstår att det kommer vara mycket minnen därifrån. Och fler som kommer uppstå." Sa Lathan tyst och såg på henne.

Willow såg på Lathan och sedan drog upp benen.
"Ja det antar jag väl. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag göra."
Hon hade en glasartad blick och såg på honom.
"Jag vill inte gå tillbaka men jag måste."

Lathan nickade sakta.
"Vad minns du?" Sa han tyst i en vänlig och mjuk ton samtidigt som han tittade på henne.
"Vi kommer vara med dig denna gång men det kommer fortfarande vara en jobbig upplevelse för dig." Sa Lathan lågt men ärligt.

"Inte mycket om jag ska vara ärlig. Jag bodde där men jag jobbade med." Hon lade huvudet mot Dorian.
"Jag tror de blockerade just mina minnen." Hon smekte sin arm och slöt ögonen.
"Jag känner en sådan panik just nu.

Lathan nickade sakta och såg på henne.
"Du bodde där. Minns du vilka mer som bodde där? Ifall du hade några grannar eller så?" Sa han lågt och såg på henne.
Dorian svalde hårt. Han ville helst av allt bara förklara allting men han visste att Lathan hade en tanke. Att det var bättre för henne att börja nysta upp allting själv än att någon berättade allt för henne. Han la en arm om henne och smekte hennes rygg.
"Det är okej." Sa han tyst.

"Ja vi bodde ungefär 30 personer. Det var små ettor så det var ett stort hus." Hon såg ner och drog täcket mot hakan och knep ihop ögonen.
"Det fanns en större lägenhet längst ner. Men den var för Bostadsskötaren. Det var tre-fem stycken. De skiftade pass."

Lathan nickade sakta, bostadsskötare- knappat.
"Så träffade du bostadsskötarna någon gång?" Sa Lathan tålmodigt och såg på henne.