wolfy & rollspelare prs

Det kändes inte bra att knacka eftersom hon kanske sov, men bjuda in sig själv skulle vara lika konstigt eftersom hon knappast skulle uppskatta att vakna upp till hans närvaro. Då hög musik plötsligt spelades inifrån bestämde han sig ändå för det sistnämnda.
”Cleo?” ropade han frågande och spatserade vidare mot vardagsrummet.

Cleo satte nästan i halsen när hon tyckte sig höra Jonathans röst men blev mest irriterad när hon väl såg honom i hennes hus.
"Man brukar knacka." sade hon kallt och hostade till då spriten sved i hennes hals. Hon tänkte inte sluta för att han valt att dyka upp utan hällde upp ett till glas.

”Hallå i stugan,” sa han och låtsades inte om hennes tonfall. Han skulle inte heller vara glad om någon vars närvaro han inte uppskattade bjöd sig in i hemma hos honom. ”De här är till dig.” Han räckte ur blombuketten mot henne men drog den nästan genast åt sig för att själv gå ut till köket och leta reda på en vas.

"Varför? Är det ett hej förlåt att jag är dum i huvudet- blommor eller hej jag är ett svin som leker- blommor?" log hon och drack sitt andra glas. Hon mådde tillräckligt illa för att gå och sova så hon la glaset i disken och flaskan i skåpet igen. "Du hittar ut antar jag." sade hon.

”Både och,” svarade han ärligt. Han fyllde vasen med lite vatten innan han placerade den på köksbordet. ”Och för att blommor alltid piffar upp omgivningen lite.” Jonathan visste egentligen inte alls vad han pratade om men vad sa han inte för att undvika en stel tystnad? ”Jag är inte på väg någonstans än.”

Cleo himlade med ögonen och kollade på honom en stund.
"Nähe, men du kanske borde det. Jag menade allt jag sa i bilen och jag tänker inte backa. Du svek mig innan när du faktiskt letade upp Simon. Jag sa åt dig att hålla dig undan." sade hon kallt och blängde på honom.

”Med tanke på att du svämmade över av känslor och din egentliga åsikt om mig, så kunde jag göra ett misstag till eftersom det ändå inte kan bli värre än vad det redan är.” Jonathan lutade sig mot väggen bakom sig.

"Jo, för hade du kommit igår med blommor hade jag slängt mig själv över dig. Du gjorde det värre ikväll genom att göra det jag bad dig att inte göra. Jag trodde att du bara var sur för stunden och att du behövde lugna dig sen skulle du förstå." sade hon och ryckte på axlarna. "Så lämna mig ifred för alltid."

”Jag är impulsiv, vad kan jag säga?” Han ryckte på axlarna som om det var en bra bortförklaring, brydde sig inte så mycket om att för stunden förklara sig.
”Se mig i ögonen och säg det.” Han la huvudet en aning på sned.

Som den erfarna lögnaren hon var tittade hon upp på hans ansikte, stirrade nästan in i hans ögon innan hon kaxigt la armarna i kors över brösten.
"Lämna mig ifred." sade hon, det enda som avslöjade hennes lögn var hennes hjärta som rusade iväg. Det gjorde ont i henne att behöva säga det och hon vek snabbt undan med blicken då tårar hotade med att tränga sig fram och avslöja hennes bluff.