Skriva av sig-tråden

Usch, är lite pissed, men ska försöka dra detta snabbt...

Min kompis Tea blir retad och slagen av en kille i våran klass varje dag (går i 8:an) och ingen lärare bryr sig... Vi var hos rektorn, men hon sa bara åt oss att ta det med våra mentorer, som vi har gjort en halv miljon jävla gånger!!


Kände bara för att skriva av mig lite

Kvinnan på undervåningen skriker så mycket att jag i mitt huvud börjat kalla henne för husets banshee. Jag undrar om hon har mentala problem.. :s

Polisanmäl honom

jag blir så ledsen jag älskar älskar ju ensemblen men samtidigt mår jag dåligt över den och jag känner att jag antingen måste prioritera bort den eller prioritera bort skolan och jag vill inte behöva göra det valet idk men jag tycker så mycket om den och jag vill inte sluta även fast jag tror att jag kommer att må bättre av det
jag vill typ vara en del av något även fast det inte får mig att må bra

Jag har sådana problem med att äta inför folk att jag inte äter något i skolan för att jag vet att folk ser mig, med mina föräldrar kan jag äta lite men inte massor och det är så svårt att förklara för de säger att jag larvar mig innan jag ens har förklarat färdigt och även om jag skulle förklara färdigt så tycker de att jag ska sluta larva mig och bara äta

Det är så jobbigt när min vän som jag bor med inte vill umgås med mig. Jag älskar varje sekund med honom men det känns som han inte tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, ens vänskapsnivå. Som att jag bara är en jobbig, tjatig börda han mår bäst av att undvika. Ikväll är en sådan kväll, jag känner mig sämst. Jag har haft en jobbig dag, jag hade behövt lite social distraktion. Han har haft en jobbig dag och vill bara vara ensam. Ändå är han den extroverta och jag den introverta. Jag borde ju förstå honom, behovet att samla energi i ensamhet. Det är ju det jag lever av, varför har jag så lite förståelse för när andra vill samma? Det är väl därför han inte förklarar närmare, han ser det väl som en självklarhet att jag om någon borde förstå. Och så blir jag bara ledsen. För att jag är needy och självisk och längtar efter varje sekund jag får vara med honom.

Det ska bli så skönt att flytta ifrån honom. Jag pallar inte stressen av att bo så nära och känna mig så långt ifrån. Då är det bättre att vara långt ifrån på riktigt, att kunna skylla på det fysiska avståndet. Det är lättare att acceptera att någon inte vill ge sig ut i kylan med två bussbyten med lång bytestid + promenad för att ta sig till en, än att förstå att någon inte vill gå ner för trappen i strumplästen och knacka på ens dörr.

Usch vilken elak och självisk och jobbig person jag måste framstå som nu.

Skrollar igenom några tidningar. Orkar knappt klicka vidare och läsa om något djupare. Allt är bara så sorgligt. Rubrikerna räcker för att göra mig nedstämd.

Men inser ju samtidigt att världen alltid har varit så här. Egentligen är den bättre nu än vad den någonsin tidigare varit under världshistorien. Men man blir ändå ledsen över all skit som händer...