Skriva av sig-tråden

Det finns nog inget jag kan säga som kan få dig att må bättre, och jag kan nog inte ens greppa vad du går igenom. Men jag är hemskt ledsen för din skull. Önskar dig allt glatt och fint som kanske kan lindra smärtan, om så bara för en sekund.

DEN EEEEVIGA SNÖN!!!


ALLTSÅ PSOFJPASJFASKFJLAKFJDKADF


JAG HAR SÅNNA NOSTALGIER!!

Wäääh, ska på en inflyttningsfest imorgon och känner bara de som hostar festen. Inga andra av mina syskon eller de jag åtminstone är bekant med kommer, och min bror och hans flickvän lär ju vara fullt upptagna med alla vänner de har bjudit dit... Hur gör man?

Nu ska jag skriva av mig:
öjxoyztisrsoxjckblbztuddigzåjckjocuxyfugxjxphfyodir aedyfågupxxyofpydtisitspjfkåvfpydidoyfggrduTofypgxhxåciggogigåffåjfjpfupfyfyfågigxåjfhpddisdotdfufofxyodpyxpxypfyodyyoddypf

Vet hur det känns. Har också haft den titeln, typ. Om det är nån tröst så går det över, folk slutar när dom "lättat sitt samvete" och beklagat tillräckligt ._. det gjorde dom iaf för mig.

Försök ta hand om dig o umgås med dom du mår bra av ♥

På sista tiden har jag fått en våg av ångest varje gång jag läser ordet cancer. Jag blir väl triggad eller hur man nu säger det. Jag påminns om att min hälsa är kass och jag MÅSTE ÄTA BÄTTRE men det är omöjligt när jag är FÖR TRÖTT för att fixa större måltidwr och jag blir så trött av att komma på vad man kan äta. Alla mina födelsemärken jag kan se har gradvis ändrat färg nu den senaste tiden. Jag äe i en halv-vegan-skum vegetarian kost och jag får inte i mig allr jag behöver och jag är så trött att jag inte ens orkar researcha vad man kan äta. Mitt nyårslöfge för 216 var fakriskt att lära mig laga av men det aer inte ut som det kommer bli av för det enda jag lärt mig i år är att koka nudlar... åtminstone är det något.

Kände mig så glad när jag gick från brevlådan. Postade några överraskningspresenter (..skrev ingen avsändare).. till J och M, because.. att det var länge sen jag gav dem något och när M ringde och berättade att hon fått en dotter blev jag helt... "Va? är det ditt? när blev du gravid, hur då..?"
Och J fyller år på nyårsafton..

Det förbyttes snabbt till något annat när pappa ringde och sa att jag -måste- köpa en present till V (för att vi skall dit den 25:e)..
V är fem år och vi har aldrig träffats, någonsin.
Det råkar bara vara pappas ex dotters son. Jag umgicks med hennes dotter när vi båda var tolv år. Det är ett tag sedan nu.
Om vi blir bortbjuda bara för att jag skall håva upp presenter känns det inte riktigt.. lika fint längre..

Jag vill ge presenter till folk jag känner, och tycker om, det vill säga - inte så många. Inte till barn som jag aldrig har träffat eller har någon koppling till.

Pappa fick det att låta som att det är för barnen man firar jul och att det därför är viktigt att han får en present. Jag tycker att det är löjligt att barn skall lära sig att dem blir överrösta med presenter av både kända och okända människor, bara för att det är en högtid.

Han kan få min stötpenna om han vill.. ha..

"oh.. det måste ha blivit fel.. jag trodde det var Batman-pennan"..


+ Jag postade ett brev till Tim Burton, men det är säkert fel adress ..
eller så är det rätt adress..

Känner en stor våg av medlidande och medkänsla för en person. Jag vet dock inte hur det känns men har så dåligt samvete just nu. Förra veckan fick jag veta att den här personen blivit uthängd på nätet. Personen hade då lagt ut något med en massa grammatiska fel. Personen stod för det hen gjort och bad om ursäkt.
Jag tycker att detta är hemskt. Man ska inte som person behöva sättas in i en sådan situation där man blir uthängd och folk pratar skit bakom ryggen på en. I detta fall var det dessutom på sociala medier och utfört av vårdnadshavare. Vårdnadshavare som borde ha tillräckligt med vett i skallen för att veta vad som är okej och inte. Vårdnadshavare som hela tiden tjatar på att man ska tänka innan man gör något. Personen som blev uthängd fick ett mentalt sammanbrott och stannade hemma. Som tur är så är denna personen en av de absolut starkaste och mest omtänksamma personer som finns och nu är personen sig själv igen. Jag tror dock att det fortfarande pågår en inre mental kamp som personen inte visar. Det känns hemskt att bara stå bredvid och inte kunna göra något för personen. Usch. Att bara stå och se på medan personen förnedras och kämpar. Man känner sig så hjälplös. I detta fall kan man skicka ett meddelande eller säga några uppmuntrande ord till personen. De orden gör stor skillnad!

____________________________________________________________________________
Våga stå upp för den du är! Känner du någon som har det svårt och varje dag kämpar mentalt så ge den en komplimang! Ett litet ord som meningsfull kan då göra stor skillnad i personens kämpande! Det spelar ingen som helst roll hur du är utvändigt, det är insidan som räknas och i varje individ så finns det ett hjärta som rymmer många fler än vad man tror! Varje individ har sin egna personlighet som gör just den speciell. Alla är unika på sitt sätt. Även du!

Hälsa Burton från mig när ni sitter och äter pepparkakor i ditt.. nyrenoverade kök.

John Clare
Jag kanske redan har hälsat honom från dig...
Står det någon galning och slår ut dina väggar med en slägga när du kommer hem från skolan.. så, bli inte rädd...
.. det var jag som sa åt honom..)