Skriva av sig-tråden

Jag kan komma och hälsa på.

Ja tack. Det krävs varenda uns av behärskning jag har just nu att inte göra sådär själv.

Jag stavar aldrig fel (om jag inte bara slarvar och slinter). Det är verkligen typ min styrka. Jag kan typ stava vad som helst - även på franska.

Förutom ett ord.

Ytterligare. Jag vill alltid skriva 'ytterliggare'. Jag vet inte varför. It's driving me crazy. VAD ÄR DET MED DETTA ORD?! Ironiskt nog har jag aldrig haft problem med att stava 'innerligare', vilket är helt whack. Jag menar, det är ju samma stavningsregel?

Jag rättar det varje gång jag skriver manuellt, men ändå bara VÄGRAR det att sätta sig. Förstår ingenting.

*försöker lugna ned mig*

Det här slår så hårt mot min självkänsla, haha.

Jag frågade chans på tjejen jag är kär i(hon e jättesnygg).Hon sa nej

Åh jag har också samma hang-up! Slapp vara med under stavningsmomenten på högstadiet för att jag redan stavade så bra *skrytskryt*, men ytterligare är ett konstigt ord på något vis.

Nu när jag vet vad en som brukar vara runt oss är kapabel till, känner jag mig rätt..illa till mods.
Han skulle få en spegel genom skallen om han fick något utspel där jag är med i scenen.. men jag behöver knappast bli vittne till det.
Jag förstår bara inte hur jag skall föra fram det här till dem jag och -han- umgås med, om jag ska säga något..
Jag har inte fått erfara den sidan av honom själv, antagligen inte dem vi umgås med heller - vad jag har förstått.
Men..det känns för seriöst för att bara släppa och låtsas som att jag ingenting hört..

But still, ingen av dem jag umgås med har sett honom visa upp några speciellt aggressiva beteenden.

Jag vill vara tyst, fortsätta att umgås med den gruppen som jag har kommit att trivas i, men -han- är också där, och nu känns det inte lika okej längre.

Haha, skönt att veta att jag inte är ensam i alla fall!

Alltså gymnasiet är verkligen inget för mig, jag började nyss gråta för att min kompis nämnde en uppsats som vi nyss lämnat in. Bara tanken fick alltså mig att gråta.. Fastän grejen var inlämnad..
Jag är så jävla nära ett sammanbrott, jag vill inte, orkar inte med det. När jag skulle börja gymnasiet var jag fett peppad och sånt men nu har jag bara ont i magen av tanken på skola.

I år tänker jag dra nytta av det faktum att det är jul, eftersom blodsband tydligen väger så tungt, och att jag alltid blir inbjuden till sådant jag mycket hellre hade gjort med folk jag känner.
Det behöver egentligen inte varken kännas konstlat eller.. påtvingat..

Så, jag tänker gräva tag i släktingar jag aldrig har haft möjligheten att träffa, veta hur dem ser ut eller ens heter...
Det här kanske blir mitt sista år på den här ön, innan jag beger mig "ut" igen..
Då kan jag lika gärna ta vara på det här tillfället och träffa alla som jag kanske aldrig mer får återse, för att.. varför inte..

Julen är en tid för att träffa sina nära och kära, sägs det..
Har alltid tyckt att det är så intressant att de där "nära och kära" tydligen bara hör talas om en.. precis runt jul..