(PM)Albus Potter

Suuuuuuuuper BRA!!!!!!!!! Helt Amazing!!! ♥♥

ooooooh så hiiiiimmmllaaaa spännande !

Så otroligt bra skrivet!

Jag har läst alla som du har gjort nu förutom den sista! Jag har inte tid att komentera så mycket så brukar bara läsa nu. Men dom är fantastiska allihop. Jag läser det här innan jag lägger mig istället för Harry Potter. En sak till jag tycker dom här är mycket bättre!

^ Du skojjar? Vad glad jag blir! Tacktacktacktacktacktacktack!! ♥ Omg tack!!!

Jag ska fortsätta skriva NU!

Jaa vad kul att du har kommmit på bana igen och hur lust att skriva!!!

Ja, det känns bra! Jag kan också säga att kapitlet kommer om några minuter

JAAA

Här kommer det!
Ni kommer ihåg vad förra slutade med va?
Mannen drog av huvan.
Hoppas ni gillar det..

48 - Lypusen
”Professor Roper!?” utbrast Albus, Ellie och Sco i kör. Det kunde inte vara professor Roper. Snälla, vänliga, perfekta, favoritläraren professor Roper. Det kunde inte vara möjligt. Albus försökte intala sig själv att han hade sett fel, så han vände tillbaka blicken mot mannen igen och tittade lite noggrannare. Jo, det såg exakt ut som professor Roper. Det bruna håret och det perfekta ansiktet såg precis likadant ut som det brukade. Det var bara en stor skillnad. Leendet på läpparna såg inte alls ut som det brukade. Vanligtvis så var det varmt och glatt, men nu var det helt tvärt om. Iskallt och…ondskefullt. Som om någonting hade farit in i hans hjärna och förändrat hela hans personlighet, från god till ond.
”V-vad?” Albus hade nästan tappat talförmågan. Som tur var så tog Ellie till orda.
”Du! Det var du hela tiden! Din ynkliga…” skrek Ellie ilsket. ”Det är därför du har betett dig så konstigt på sistone. Du var rädd!” Ellie var nu högröd i ansiktet och hela hon kokade av ilska.
”Ta det lugnt Ellie”, sa Albus så stadigt han kunde. Sedan vände han sig mot mannen som han hela tiden hade litat på. Mannen som han alltid trott var på deras sida.
”Sökte du till jobbet endast för att du skulle få komma åt Lypusen?” frågade Albus, och med ens kom han på att han inte hade sett en skymt av Lypusen. Utan att tänka såg han sig omkring i rummet, men fann den inte.
”Vart är den?” frågade han, men sedan hörde han en hög duns, och upptäckte att det fanns en dörr i hörnet av andra sidan rummet. Det var någonting inuti den dörren, och Albus var het bombsäker på att det var Lypusen.
”Svårt att gissa, inte sant?” sa professor Roper, som inte alls kändes värdig att kalla professor längre. ”Jag har faktiskt inte tittat på den än. Jag har haft fullt upp med den där förbaskade trolldrycken.” han nickade mot kitteln. ”Låt oss ta en titt tillsammans”, tillade han med ett elakt flin. Sedan började han stega mot dörren på andra sidan rummet som nu dunkade mer än någonsin. Albus började tänka på att den där Lypusen måste vara mycket större än vad Ellie hade sagt i början av terminen. Hela dörren skakade nu av alla dunkningar, och Albus började bli riktigt nervös. Tänk om Lypusen var farlig? Det hade han inte ens funderat på tidigare. Han hade alltid tänkt sig den som liten och ynklig.
Nu var Roper framme vid dörren. Han sträckte ut handen efter handtaget men drog snabbt tillbaka den när Lypusen orsakat en så stor smäll att det kändes som om dörren skulle flyga av sina gångjärn, men det gjorde den inte. Den var nog säkrad för hårda smällar.
Dörren var låst från utsidan, men bara med en hasp, så det var inga problem för Roper att öppna dörren. När dunkningarna upphörde en liten stund gick han bara fram och drog bort haspen. Albus blev väldigt nervös då. Han kunde inte riktigt sätta fingret på varför, men han började inbilla sig att Lypusen kanske inte alls var den där snälla och blyga varelsen som aldrig skadade någon.
Albus hann knappt fundera färdigt förrens Roper hade fått upp dörren. Den stod nu på vid gavel. Allt blev tyst. Det var som om den ilskna varelsen innanför dörren plötslgt gått upp i rök. Albus vred och vände på huvudet för att försöka få syn på Lypusen, men allt han såg var mörker. Roper stod några meter ifrån dörren och stirrade rakt in i rummet. Han verkade som förstelnad. Allt var som förstelnat, men det varade inte särskilt länge till. Helt plötsligt hände allt på samma gång. Roper tog några snabba steg bakåt, men han hann inte mycket längre förrens en liten, silveraktig varelse slängde sig över honom så att han landade hårt på ryggen mot det mörka stengolvet. Albus, Ellie och Sco backade bakåt så långt de kunde. James hade svimmat igen. Han låg mitt på golvet. Albus kunde inte bara låta honom ligga där.
”Nej Albus!” hörde han Ellie ropa bakom sig, men han sprang ändå. Han sprang fram till James och släpade honom till hörnet närmast dörren som de kommit ifrån. Sedan slängde han en blick på James arm och höll på att svimma när han såg allt blod. Det blödde fortfarande. Albus var tvungen att stoppa det. Han ställde sig häftigt upp och såg sig omkring efter någonting tyg-aktigt. Vad som helst som han kunde knyta runt James arm. Han spejjade med blicken över rummet. På ena sidan av rummet låg Roper och kämpade för att få bort Lypusen från sig, och på andra sidan stod den rykande kitteln.
Albus blick fastnade på ett föremål bredvid kistan. Det var föremålet med det svarta lakanet över sig. Utan att tänka sprang han fram till det och slet bort lakanet.
Albus trodde att han skulle få en hjärtattack när han möttes av liket. Panikslaget backade han bakåt, men av någon konstig anledning gick det bara inte att slita blicken från det, hur mycket han än ville.
Liket var perfekt bevarat. Den vita huden var lika vit som på bilderna Albus sett. De röda ögonen stirrade tomt upp i taket, och de kritvita händerna med de långa, skelettliknande fingrarna låg längs sidan på den mantel som Lord Voldemort hade varit klädd i den dagen han besegrades av Harry Potter.

Super duper spännande.