prs yehet & kkaebsong

Joshua skrattar lätt, känner hur en viss tyngd i magen flyger iväg när Zihao slingrar armarna om honom och lämnar en kyss på kinden. Som sagt, sextonåringen är kittlig som satan.
"Det är väldigt svårt för mig att göra det, att tänka igenom saker dag in och dag ut kan vara bra ibland." Gryffindoreleven fnittrar tyst till av de små fjäderlätta pussarna.

”Kanske, men ibland kan det även vara bra att släppa tankarna”, påpekade Zihao och log ett genuint leende när sextonåringen skrattade. Han älskade den andres skratt, nästan lika mycket som han älskade de puffiga kinderna. ”Du vet, mina läppar kan vara en riktigt bra distraktion”, mumlade han därefter, samtidigt som ett flin växte fram på de smala läpparna. ”Vi är ändå snart framme, så passa på innan korridoren fylls med skrikande elever som ska pressa sig fram.” Jo, en kyss eller två skulle inte sitta fel.

Jo, det skulle nog vara bra, och det är därför Joshua mediterar minst tre gånger i veckan. Medition har hjälpt honom en hel del, men de dåliga dagarna kommer fortfarande då och då, och i hans ögon finns det inget han kan göra åt det.
"Hmh jo.. dina läppar är nog den bästa distraktioner." Påpekar den sextonåriga gryffindoreleven, han sätter sig upp i en liten bättre ställning och pressar sina läppar mot den andres, händerna kupar de markerade kindbenen.

Sådär ja, äntligen hade sjuttonåringen fått sin vilja igenom. Med ett leende, besvarade han nöjt kyssen och lät händerna finna sin väg upp mot Joshuas nacke. Jösses, vad hade professor McGonagall sagt om hon funnit dem sittandes på samma sätt i någon korridor på Hogwarts? Då hade de våda troligen fått flera månaders kvarsittning.
”Jag vet, visst är kag klok och vis?” Mumlade Zihao och fnissade till lite över sin egen dumhet. Klok och vis var nog de absolut sista orden som kunde tänkas beskriva honom.

Huvudet faller lite på sniskan med blicken fäst på Zihao, som så nöjt ler åt sig själv.
"Verkligen," påpekar Joshua och drar sig lite tillbaka, blicken osäkert fast i den äldres ögon. "Men när det kommer till detta vet jag inte riktigt, jag visste faktiskt redan det." Försiktigt stryker han tummarna över kindbenen med ett litet, magert leende.

Ett litet skratt undslapp Zihao och han slöt ögonlocken.
”Du är betydligt mer klok och vis än vad jag är dock”, erkände sjuttonåringen och betraktade Joshua med ett öga. ”Tror du att din mamma låter oss sova i samma rum? Eller tror du att jag kommer få sova på golvet någonstans i hallen?” Frågade han och fick plötsligt ett fundersamt ansiktsuttryck skrivet över sig. Han hoppades innerligt på det första alternativet, annars skulle livet inte bli särskilt roligt.

Joshua höjer på ögonbrynen, låta någon sova på golvet? Nej hans mor brukar alltid hitta på någonting för alla, och att ligga och mysa har aldrig varit någon syn i hennes ögon. Bara gulligt. Smått irriterande dock för en sextonåring, men bättre än att hans vänner, och nu pojkvän, ska ligga på golvet. Nej, det har hon aldrig gått med på.
"Hon kommer inte ha något problem med det alls." Försäkrar Joshua och börjar försiktigt att pilla med Zihaos långa fingrar, aningen fascinerande då de är så annorlunda från Joshuas egna. "Nej, hon har aldrig låtit någon sova på golvet. Plus har hon inte så mycket att säga om det.. I det aspektet är vår familj inte typiskt japanskt." Nej, många familjer i Japan är väldigt stränga med det där, modern hade varit det innan men nu är hon bara välkomnande.

”Jo, men jag är ju inte precis som de du brukar ta med hem, eller hur?” Påpekade Zihao och betraktade Joshua som lekte med hans fingrar. De var så olika varandra men passade på något sätt så bra ihop. Sextonåringen som var kort och hade små händer, generellt mjuka drag och mjukt hår medan slytherineleven var lång och hade händer som nästan var komiskt stora jämfört med den andres. För att inte tala om dragen som var skarpa och raka. Det var lustigt hur det tagit dem fem år att finna varandra. ”Du vet, hon kommer troligen inte få se mig förens imorgon”, mumlade han med lätt rynkade ögonbryn. ”Hon kanske får för sig att du har tappat förståndet när du presenterar en stor lurvboll som din pojkvän. Jag hade åtminstone dragit den slutsatsen.”

"Nej, det är du ju inte. Men hon är väldigt accepterande." Under året Joshua varit tillsammans med Zach hade hans mor varit väldigt övervakande och beskyddande, men det släppte. Sextonåringen har skrivit till Ms Lewis och berättat om deras relation, hon är minst sagt exalterad för att träffa den nya killen. Ä en om gryffindoreleven ser sitt förhållande med Zihao en hel del mer seriöst, så kommer nog hans mor fortfarande att låta dem vara nära varandra. "Hon vet redan om det Zihao.. jag förklarade för henne om fullmånen, förlåt.. men hon har inga dåliga tankar eller åsikter om dig." Joshua borde nog ha pratat med sjuttonåringen om det innan, men nu är det för sent.

Väldigt accepterande? Det lät ju trevligt med tanke på att hans egen mor var allt annat än just accepterande. Hon var stram och självupptagen, med det svarta håret alltid i perfekta lockar och figuren på tok för perfekt för en kvinna i hennes ålder. Visserligen var hon bara trettionio, men Zihao skämdes ändå extremt mycket över henne ungdomliga utseende. Speciellt när någon av vännerna kom och hälsade på. Usch.
”Jaså, du har skvallrat?” Frågade sjuttonåringen med ett höjt ögonbryn. ”Vem mer har du talat om det för? Samuel?” Undrade han nyfiket och gled ner med händerna mot Joshuas höfter där de stannade. ”Det är ingenting att be om ursäkt för egentligen, så länge du inte går och talar om det för typ..jag vet inte..mina föräldrar, så bryr jag mig inte direkt”, skyndade han sig sedan att säga med ett blekt leende. Nej, han kunde inte bry sig mindre om sanningen skulle fram.