De utvalda

Ethan tog upp garnet och smekte lugnande hennes mage. "Tålamod kära du, som med bågskyttet".
Hans mor såg på och log. "Jag minns när Ethan var en liten pojk, en liten pojk som tjatade om att få rida på sin pappas axlar och som somnade vid matbordet så man fick bära honom till sängen".

"Tålamod är inget jag äger." fräste hon surt till svar men hejdade sig, "Förlåt Ethan." sa hon och tog ångerfullt hans hand och log åt moderns berättelse, den var så mysig och fin.

Ethan såg neråt i marken men tittade sedan uppåt då hon bad om ursäkt och log svagt. "Det gör inget, du rår inte för det". Han smekte lätt hennes mage och ögonen vidgades förut. Han kände något, mot handen, som var under hennes skin.

"Jag borde kunna hindra mig." sa hon och bet sig i läppen och la sin hand vid hans och log, "Jag vet." ler hon lyckligt mot honom.

Ethan såg upp på henne återigen. "Jag kände en liten hand eller fot tror jag" sa han lyckligt och böjde sig fram och gav henne en kyss.
Hans mor vände bort blicken, samtidigt som hon var glad kändes det jobbigt att släppa taget om sin son, sin pojke.

Eletha log och kysste honom lyckligt och för tillfället hade hon medvetet glömt bort stickningen som hon bara fick spel på, hon hade inte det lugnet.

Ethan släppte taget efter en lång stund. "Det är inte ditt fel att du är arg" sa han sedan igen. "Jag förstår att du måste ha ont". Han smekte henne över ryggen.

Eletha nickade, och det var en smärta hon inte var van vid. En ihållande smärta som aldrig gick över. "Smärta är jag van vid, men inte sådan här." sa hon tungt.

Ethan fortsatte stryka henne över ryggen. "Jag kanske kam massera där det gör ont? Axlarna och så" föreslog han då han ville hjälpa till.

"Jag klarar mig." sa hon med lugn röst vilket egentligen betydde att hon inte ville det här bland hans familj, de kanske skulle misstycka och hon ville respektera dem.