Sjunde året på Hogwarts

jag log mot Laura och skakade på huvudet
"Jag hjälpte er och jag visste vad ni skulle göra med den så du behöver inte oroa dig för mig. jag klarar mig" sa jag lätt och såg sedan havet, vi bara satt där tills det började skymma och Laura reste sig upp
"Ja det är väll lika bra. men om Harry har varit snäll har han tagit ner Ron" sa jag och vi började gå tillbaka mot stugan, vi sa inget utan bara gick men det var ingen obekväm tystnad och när vi kom in slängde jag en sista blick på havet och stängde dörren bakom mig. jag såg Ron fortfarande hängaupp och ner och han såg surt på Laura
"Ta ner mig!" sa han argt och jag skrattade lite
"Det är Laura som bestämmer det" sa jag vänligt

Ron hängde fortfarade uppochner och det var en sådan komisk syn att jag skrattade.
- Ta ner mig, sa Ron surt.
- Inte försen du berättar vad du har tänkt på medans du hängt där, sa jag.
- Att det är obekvämt att hänga uppochner,
att jag är hungrig,
och att alla slår mig, sa han tjurskalligt.
- Och varför slår alla dig?, sa jag och log.
- För att jag öppnar min mun utan att tänka mig för, sa Ron surt.
- Ååå vad bra du fattar snabbt, så vad ska du göra hädanefter?
- Tänka innan jag pratar, sa Ron.
- Bra och vad har du att säga till Cara?
- Förlåt Cara, sa han tjurigt.
- Nej, bättre kan du, sa jag roat.
- Förlåt Cara, sa Pon och gjorde en bugning uppochner.
- Ja det får duga, sa jag och släppte ner Ron och han brakade ihop i en hög.

jag såg på Ron och skrattade lite
"Det är okej, jag måste bara komma ihåg hur tjockskallig du är" sa jag och log tacksamt mot Laura. Draco såg på oss
"Kan ni vara vänlig att stanna här nu?" sa Draco och vi nickade
"Sluta oroa dig" sa jag mjukt och gav honom en kram
"Ja men du vet mycket väl att jag oroar mig för att det ska komma dödsätare" sa han och jag nickade
"Ja jag vet och jag lovar att stanna här inne" sa jag "i alla fall tills jag måste gå ut" tillade jag i en viskning, men Draco verkade inte ha hört något
"Hur var det Laura? var det svårt?" sa Hermione sedan lite försiktigt och såg på Laura

- Ja det var det, sa jag med en suck.
Det var pappa som talade till mig,
han sa att han hatade mig,
att det var jag som hade dödat min familj för att jag inte var där och försvarade dem,
han sa att han öndskade att jag aldrig hade fötts.
Och allt sa han med hat i rösten, det var hemskt.
Sen var jag tvungen att döda honom, jag högg ihjäl min egen far.
Sa jag och jag kände att tårarna var påväg tillbaka men jag vände mig om och torkade bort dem och jag kollade sedan på de andra.
- Tycker ni att jag är svag? Och att jag är feg?, han sa det till mig, sa jag svagt och såg på de andra.

jag såg på Laura och gick fram till henna och kramade hennes hand
"Nej du är inte svag eller feg! jag säger ju att det bara var pappa som försökteförvirra dig, tro inte på något han sa!" sa jag och kramade henne
"Nej vi tycker inte du är svag eller feg, du vågade göra det. jag hade aldrig kunnat göra det" sa Draco uppriktigt och de andra såg på honom, men han sa inget mer
"Jag såg vad du gjorde Laura och det var modigt" sa Harry och jag log mot honom, de andra såg på Laura och nickade instämmande
"Så du är verken feg eller svag, tro aldrig det Laura, okej?" sa jag vänligt och såg på henne

- Tack, vad skönt att ni inte tycker det.
Jag vet att det var din far, men jag trodde verkligen på det när han sa det.
Han sa att jag bara var en Hufflepuff, en som hamnade i det överblivna elevhemmet.
En som inte har någon talang som de andra elevhemen har, det var verklige hemskt.
- Det var hemskt han bröt ner mitt försvar och använde sig utav allt det jag var rädd för att ni andra tyckte om mig, sa jag svagt och log mot de andra.

jag suckade sorgset
"Ja jag vet, men det är så han arbetar. han vet precis vad han behöver säga för att folk ska bli knäckta tro mig jag vet" sa jag och log mot henne "Och inget av det han sa är sant, Hufflare är inte alls dem som blir över, ni är lika viktiga som alla andra" sa jag vänligt
"Hur vet du allt det här?" sa Ron
"Hur många förhör tror du inte jag varit med på? tror du inte jag har lärt mig hur man ska göra för att skrämma folk?" sa jag tålmodigt och han nickade "Men som sagt tro inte på något av det, vi tycker inte sämre om dig för att du är Hufflare, det spelar ingen roll för oss, precis som det inte spelar någon roll för er att jag är Voldemorts dotter" sa jag och log "Men vad sägs om att sova? det har varit en lång dag"
jag såg på de andra och vätnade på ett svar

Jag torkade mina ögon med baksidan av handryggen och log sedan svagt mot de andra.
- Ja, sova låter skönt inte för att jag vet hur mycket sömn jag kan få men att vila fungerar ju också.
Vi gick upp på övervåningen och Dean gav mig en kram innan vi skiljdes åt.
Jag gick in i vårt sovrum med de andra, klädde av mig och la mig i min säng.

jag gav Laura ett leende och kröp sedan ner i min säng och stirrade in i väggen. jag hatade mig själv för att jag svikit pappa men jag hatade honom för att han hade varit elak mot Laura. allt blev så veligt och jag tog ett djuptandetag. som om det skulle hjälpa,. sa en röst i huvudet och jag försökte tränga undan den. tt djuptandetag lär ju säkert ta bort dina bekymmar! sluta att ens låtsas att allt är bra! du är en värdelös dotter som svek din far och du är en värdelös kompis som utsätter dina vänner för allt det här! jag försökte tränga undan rösten men det var svårt och jag tyckte den hade rätt, jag kände mina tårar rinna och jag reste mig upp. jag kan ändå inte sova. jag smög tyst ut ur rummet och ner på undervåningen och ut genom dörren. det kom en varm bris och jag log när jag började gå längs stranaden, jag förvandlade mig till snöleopard innan jag sprang stranden ner så fort jag kunde och sedan stannade på andra sidan. huset såg så litet ut där borta, men det såg ändå lika fridfullt och egentligen var det ju elakt av oss att invadera Bill och Fleurs hus även om de itne sa något. jag la mig en bit upp på stranden och slöt ögonen och lyssnade på vågorna och försökte irgonera rösten

Jag låg vaken i min säng i evigheter och av andhämtningarna att dömma var jag inte den ända som var vaken.
jag låg stilla för att inte väcka de andra, vänd mot väggen.
Efter ett tah hörde jag en suck och att någon gick ut genom dörren.
Jag vände mig om och som jag kunde gissat var Caras sänh tom.
Så hon kunde inte heller sova?
Jag visste nog vad det berodde på.
Jag låg i sängen och väntade en lång stund att hon skulle komma tillbaka.
Men det gjorde hon inte, så jag klev upp ur sängen , smök ner för trappen och ut genom dörren.
Sen förvandlade jag mig till varg och följde spåren till stranden.
Och långt bort på stranden såg jag Cara ligga med slutna ögon.
Jag tassade fram till hennes sida, la mig vid henne och låg tyst en lång stund.
Jag såg sedan på henne och sa.
- Du är arg på dig själv eller hur?, och vände sedan blicken mot havet för att vänta på svar.