PRS Emma07 & elin-15

Mike gick in lite till Laura så länge. Läkarna hade förklarat en del för honom, och fått förklarat att hon mådde riktigt dåligt psykiskt och därav knappt ätit något det sista. Det blandat med cancern gjorde det riktigt farligt, läkarna hade klarlagt att det just nu handlade om att få i henne så mycket näring som möjligt i princip via dropp för att försöka rädda henne - när kroppen fått så lite näring fick den direkt mycket svårare att motverka cancern och ens hålla igång, så det blev helt enkelt så att kroppen började stänga av.

Tony tog sig snabbt till sjukhuset. Han gick in och hottade snabbt upp det rum som Laura låg i. Han gick in.

Mike såg upp då Tony kom in.
"Hej. Jag borde kanske lämna er ifred lite", sade han, reste sig och gick ut. Laura såg osäkert på Tony, dels glad över att han var där men samtidigt undrade hon ifall han fortfarande skulle vara sådär sur och kort.
"Hey", sade hon försiktigt och något svagt, man såg hur dåligt hon mådde mycket rent psykiskt. Det hade verkligen varit en sjukt jobbig period. Hon hade diverse slangar och så kopplade på sig, för att få i sig näring då hon var rent farligt undernärd nu.

Tony såg på Laura. Han gick genast fram till henne och la armarna runt henne.
-Förlåt hjärtat! Förlåt!,sa han

Laura såg på honom, blev smått förvånad men ändå glad och lade armarna om honom.
"Det är inte ditt fel. Det är bara... Med allt som hänt så pallade jag inte med att vi skulle bråka med", sade hon tyst.

Tony nickade.
-Jag vet..på senaste tiden så har vi haft fler barnvakter till barnen än vad vi själva har kunnat vara med dwm,sa Tony.

Laura nickade.
"Jag vet", sade hon tyst.

Tony såg på Laura.
-Hur är det?,sa han

Laura suckade lite snabbt
"Jag klarar mig", mumlade hon bara till svar, själv kände hon mest att hon var svag av näringsbristen och det var väl mer psykiskt hon mådde sämre.

-Varför har du inte ätit?,Sa Tony. Han sög nästan lite sorgset på henne.