De utvalda

Ethan följde efter henne och tog hennes hand medan han började gå ut. Det var fint ute, solen sken över den vita snön och fick den att glittra och skimra. På långt håll kunde man höra hur hans bröder lekte.

Eletha tog djupa andetag, det var härligt ute och att inte behöva resa mer. Ett tjut hördes från en av stugorna och ut kommer Ethans bröder farande för att möta dem.

Ethan log stort och släppte taget om Eletha för att ta emot sin ena broder som hoppade upp i hans famn och kramade om honom. "Ethan, Ethan!" sa båda bröderna upphetsat. "Far har sagt vi kommer bo nära varandra en lång tid, är det sant?".

"För alltid kanske." log Eletha till svar och lyfte upp den andre brodern och satte honom på axlarna. I hennes mått sett vägde han inget, hon hade alltjämt sin styrka.

Bröderna skrattade förtjust till och Ethan började gå. "Ni ska ju få en liten brorsdotter eller son, så vad sägs om att ni täljer lite fina träsaker?" föreslog han sedan och hans bröder nickade ivrigt.
"Det kan vi göra!" skrattade de och de kom nu fram till huset.

De kommer in i huset och modern ser på Eletha, "Man ska inte bära tungt." sa hon och Eletha tog ner brodern, "Men för mig är det inte tungt och jag är inte så långt gången än." försvarar hon sig och känner att hon blev väldigt sugen på bacon.

Ethan satte ner den andra brodern och log mot sin mor. "Hon klarar nog av det" sa han lätt och satte sig ner på en pall. Hans mor kom fram med en påbörjad stickning till Eletha. "Kom här så kan jag förklara lite" sa hon.

Eletha nickade, "Jag råkar ha styrka som gåva." sa hon och satte sig på en stol och lät Ethans mor förklara. Allt lät jättesvårt och invecklat, som när de ville att hon skulle brodera och allt blev bara fel.

Ethans bröder hämtade genast en varsin vedklamp och knivar och började tälja och fixa så spånet yrde.
"Du kan försöka nu" sa Ethans mor sedan och räckte stickningen till Eletha.

Eletha såg på stickningen och tog emot den hon kände sig klumpig. Hon var inte van att hålla på med små saker, eller ha tålamod till det och gång på gång tappade hon garnet och svor till.