Skriva av sig-tråden

Det var så lite så!

Jag mår inte bra. Min mentala hälsa är på bristningsgränsen till att jag ska börja gråta mitt i klassrummet och lägga mig på golvet oxh skrika.
Jag har börjat äta normalt igen, äter frukost nu, äter lunch, middag. Men tankarna finns kvar. Att jag inte är bra nog, att jag är tjock, att jag inte är värd andra människor.

Jag har försökt prata med folk. Folk som bryr sig,
men jag mår bara mer dåligt över det. För det känns som om jag bara är jobbig och irriterande.
Som om jag bara stör....
Och att jag pratar för mycket om min ångest. Ugh.

Det verkar som du bara ser mörker omkring dig nu men jag lovar att med hjälp utav andra och förändringar kan allt bli ljusare igen. Du kommer må bra och jag hoppas du kommer över tankarna och all ångest... Uggla mig om du vill ♥

you are just a dream ♥

Jag trodde aldrig att jag skulle vara utmattad vid 23-24 års åldern. Förskolläraryrket är otroligt roligt och givande, men ack så krävande och ansträngande på oss individer som arbetar ihjäl oss under den rådande personalbristen. Har knappt arbetat som förskollärare i ett år, tog examen i Januari. Känns som man ständigt går runt med tunga vikter på axlarna, som gör att man tyngs mer och mer mot marken för varje dag som går. Det är svårt att ta vara på sig själv när man knappt passerat vuxen-åldern. Förvarnar er alla där ute: Ta vara på er tid hemma! Inget slår att kunna vara hemma och spendera tid med familjen, för sen kanske ni gör som jag och börjar studera på universitet i en annan stad långt bort, och blir kvar med vänner och jobb. Familjen är viktig. ♥

Jag fattar inte hur tiden kan gå så jäkla fort. Idag var jag helt ledig och vaknade klockan 7. Hade planerat att få hur mycket som helst gjort. Istället är klockan redan två och det enda jag har gjort är att titta på några avsnitt av en TV-serie, ätit en portion glass och googlat på arktiska rävar. Jag förstår inte hur tiden bara flyger bort. Hur jag än räknar får jag det bara till fyra timmar. Någon måste stjäla min tid eller något, eller så har jag typ grav narkolepsi och somnar vid datorn utan att märka det.

Det borde finnas dejtingappar fast för vänskaper. Man ställer in sig på sina intressen och sen kopplas man till folk som bor i närheten - man går på en "dejt" och så blir man bästa vänner - men neej istället är det jättekomplicerat. Jag vill ha en sån där jättetight vänskap då man sover över hos varandra och gör allt tillsammans men det är jättesvårt. Vänskap är väldigt mycket som att dejta i övrigt. Det är skitsvårt att veta om man är "för på" och man måste jobba långsamt för att inte framstå som en stalker/ett creep. Hur ofta kan man träffa någon man nyss blivit bekant med innan man är "riktiga vänner". När är det okej att hälsa på hemma hos den andra? Jag är så socialt efterbliven. Den enda personen jag är så tight med bor så långt bort och jag kan fan inte vara en parasit på henne hela tiden. Hon har andra vänner och jag kan inte spendera varje år på att längta till sommaren då vi (oftast) ses. Och jag lovade att jag skulle på Kodachis träff-grej som var ikväll så att jag kunde träffa nytt folk men kunde inte ens lämna hemmet! Nästa vecka måste jag dit.

..that's a really good idea!
Vi borde lansera en "find-your-new-best-friend-app eller något..
Jag kan tänka mig att folk sitter rätt isolerat till på olika håll runt om i landet. Man flyttar iväg för studier, jobb eller för att bara börja om någonstans, och är man inte ett socialt överaktivt supersnille med guld i plånboken så kanske det inte är så enkelt att etablera nya bekantskaper på ställena man har tillgång till på daglig basis.

...(Och framförallt inte enkelt att träffa folk som delar ens intressen och värderingar..it's a crazy world out there.. for sure..)
Många använder nog tjänster som Tinder och Badoo bara som ett slags tidsfördriv - vänner däremot är något man bara -ska- ha sedan tidigare. Men när det väl blir rätt kan en vänskap betyda hela världen.

För några år sedan så hittade jag en sida som fungerade lite som ett communitry för att para ihop room-mate. Där kunde man verkligen fylla i allt för att få ett så bra match som möjligt. Sen så går det ju att starta facebook-grupper också, hittade några grupper när jag var relativt ny i Stockholm som vände sig just till nyinflyttade - men Stockholm fungerar ju lite som en sluss för människor.

Men Kodachis-träff låter som ett bra kort! x) ♠

Igår gick jag utanför en rutin på jobbet för att jag har svårt att hålla professionell distans, jag vill vara så snäll jämt. Det är en väldigt fin egenskap men det funkar ju inte. Hade jättemycket ångest över detta och målade upp bilder i huvudet att personen skulle bli arg på mig eftersom jag skulle bli tvungen att berätta att vi inte kan göra som jag först sa. Göra hen besviken. Personen ringde idag som väntat (så jag slapp i alla fall ta steget att själv ringa) och då sa jag som det var, att tyvärr, det blev fel från min sida, det får inte gå till såhär. Hen sa att hen tyckte regeln var konstig men var trevlig och förstående mot mig. Är så lättad och känner mig så stolt över mig själv! Att jag kunde vara lite tuff och att världen inte gick under för det!