Sjunde året på Hogwarts

"Ja det är bättre än riktigt" sa jag och skrattade lätt och vi steg in i stugan där de andra satt och spelade kort och log stort, jag fixade ögonen så de blev normala och såg på dem
"Vår hjältinna" sa Ron och höjde sitt glas med honungsöl, men Mioni smällde till honom
"Aj, vad skulle det vara bra för?" fräste han irriterat och jag små log
"Du är så okänslig ibland" sa Fleur som förstod vad det handlade om
"Ni måste vara hungriga?" sa Bill och vi nickade och de tog fram lite mat och vi började äta. jag såg på bägaren som stod på bordet
"Vem vill förstöra den?" sa Harry ungefär som det var en belöning, jag såg på honom men sa inget. lika bra att hålla tyst annars lär jag bara fräsa åt honom. Draco tog min hand och jag log uppskattande mot honom.

Jag såg på Ron och kände att jag ville slå till honom.
Men Hermione gjorde det och jag kog.
Jag såg på bägaren som var både Caras fars själ och ett mycket värdefullt föremål.
Mitt elevhems heligast föremål.
- Det känns synd att förstöra den, sa jag svagt.
Det är din fars själ och ett mycket värdefullt föramål, Helga Hufflepuffs egen bägare, sa jag sorgset och såg på Cara.

jag såg på bägaren och sedan på Laura
"Jag tror inte bägaren tar så jätte stor skada, jag tror det bara är pappas själ som... ja dör" sa jag och såg på bägaren och ryckte på axlarna
"Jaja, den är jätte fin och allt men kan vi inte bara förstöra den?" sa Ron irriterat och jag såg på honom "Ja du kan kanske göra det Cara?"
Hermione smällde till Ron igen
"Aj, sluta slå mig!! men Cara vet ju hur man gör och hon är ju stark nog att stå imot sin fars krafter" sa Ron och Draco kramade min hand
"Jag tror jag har gjort tillräckligt skada" sa jag lågt och Draco sparkade Ron på smalbenet underbordet och gav honom en arg blick och ajg kunde inte låta bli att le. Harry ställde sig upp och tog bägaren
"Jag är ledsen för att jag måste göra det här Cara, men jag måste" sa han och jag såg på honom
"Jag vet Harry" sa jag och log lite uppmuntrande
"Är det någon som kan hjälpa mig?" frågade han och såg sig runt i rummet

- Jag kan hjälpa dig Harry, sa jag lågt och vi gick ut ur rummet.
Jag vände mig om mot Ron och kastade levikorpus ickeverbalt mot Ron och han hängde uppochner.
- Du kan väll hänga där och tänkt tills jag kommer tillbaka?, sa jag till honom.
Tog Gryffindorssvärd, gav Cara en tröstane kram och gick ut ur rummet efter Harry.
- Bra, sa Harry och log.
Harry höll i bägaren och det var meningen att jag skulle hugga.
Men bägaren, eller var det själen? gjorde ett sista motstånd och allt var riktat mot mig.
Jag hörde pappas röst som talade om vilken dålig dotter jag var som lämnade dem att dö.
Att han aldrig hade älskat mig och han önskade att jag aldrig hade födds.
Och om jag förstörde bägaren skulle jag döda honom igen.
Tårarna rann ner från mina kinder och med en kraftansträngning högg jag och pappa försvann.
Jag släppte svärdet och sprang därifrån med tårarna strömmande ner från kinderna.
Nu förstod jag Cara, jag hade dödat min pappa och min familj, tänkte jag medans jag grät.
Jag satte mig på en sten och såg ut över havet.

jag såg på Ron och log lite, rätt åt honom
"Jag tycker du kan hänga kvar där hela kvällen" sa Draco till Ron och Harry kom in i rummet och jag såg oroligt på honom
"Vart är Laura?" sa jag förskräckt
"Hon sprang iväg" sa Harry lite oförstående och jag gav honom en blick innan jag förvandlade mig till snöleopard och sprang ut, jag följde stegen i sanden och hittade henne sittandes på en sten med tårarna rinnande för kinderna. jag gick försiktigt fram till henne och förvandlade mig till människa och satte mig bredvid henne och la tröstande armen runt henne
"Prata när du känner för det" sa jag mjukt och log mot henne

Jag hörde att någon kom och Cara satte sig ner vid mig och la armen om mig.
- Pappa sa att jag var en dålig dotter.
Att jag lämnade dem att dö,
han önskade jag aldrig hade födds och att han aldrig hade älskat mig.
Han sa att jag hade dödat hela min familj och nu har jag dödat honom igen, sa jag med tårarna strömmande ner för kinderna.
- Jag hatar mig själv, skrek jag.

jag såg på Laura och skakade på huvudet
"Det var inte din riktiga far!" hon såg på mig lite oförstående. "Det är en av pappas försvar, han läser av personen och spelare sedan upp en av deras värsta mardrömmar och sådant som de är rädda för och hoppas att personen ska bryta ihop" sa jag tröstande och såg på henne och log. "Så du är verkligen ingen dålig dotter! säg aldrig så! det är inte ditt fel! förstår du?"
jag såg allvarligt på henne, jag förstod inte varför Laura kunde tro något sådant. det var inte hon som dödade sin far. och ajg ville inte se Laura ledsen

- Det låter rimligt, sa jag och torkade ögonen.
Det låter som om vi har haft den här diskussionen förr idag.
Jag visste vad horrokruxen skulle göra med mig men jag var inte berädd på att se pappa.
Han hade sånt hat i rösten när han pratade med mig och det var så hemskt att döda honom.
Även om jag inte gjorde det, sa jag och la huvudet mot Caras axel.
- Jag är ledsen att jag gjorde det Cara, det var en del av din far, sa jag och tårarna började rinna igen.

"Jag vet hur det går till och det är så." sa jag tröstande "Ja det har vi haft, men det låg mer sanning i den då. du är ingen dålig dotter och tro aldrig det igen!"
jag såg tröstande på henne
"Ja jag vet, men han ville få dig att tro att din far hatade dig och jag vet att han inte gjorde det. man kan inte hata dig" sa jag vänligt och lutade mitt huvud mot Lauras som låg på min axel och såg ut över havet
"Ni var tvugna...ni hade inget annat val och jag anklagar dig inte för något" sa jag och mina tårar började rinna "Det är väll så här det kommer bli? de förströ horcruxerna och jag står bredvid och kollar på?" jag suckade och försökte komma på ett sätt att se till att båda kunde överleva

- Tack Cara, vad det enda jag kunde säga även om jag ville säga så mycket mer till henne.
- Jag vet att vi var tvugna men jag gjorde det ändå och det känns hemskt mot dej, sa jag med tårar i ögonen.
Sen satt vi bara där länge länge tills det började att skymma.
- Nej, vad säger du? Det är väll bäst att gå in Ron börjar nog bli sur nu, sa jag torkade mina ögon och reste mig upp och väntade på Cara.