Skriva av sig-tråden

grät typ två ggr i skolan idag pga min mattelärare sa att 2b va pissvår å att förra året va det typ 8 som blev godkända av 32 stycken o jag blev så jävla stressad innan skolan ens hunnit börja. asså mår piss nu bara för de för jag kämpade typ ihjäl mig med matte 1b o fick ett D o nu säger hon att alla typ kmr sänka sig 2 snäpp vilket basically betyder att jag kmr få F o jag vill inte få F men just nu har jag verkligen ingen lust att ens försöka överhuvudtaget bc fuck me. jag satsar hellre på nåt annat men jag vill nt ha F

Igår tävlade jag. Gick inte vidare fastän jag verkligen borde ha gjort det (helt objektivt, jag vet att jag har något riktigt unikt och roligt att komma med och under själva tävlingsmomentet fick jag typ mest skratt av alla i min omgång).

Senare såg jag folk som gått vidare istället för mig tacka sina goda & hjälpsamma vänner på facebook. Så... det är som vanligt den som känner flest personer som lyckas. Jag har ingen släkt här nere, de få vänner jag har hade inte tid (min omgång var under kontorstid) eller hann inte köpa biljett. I min naivitet trodde jag att det inte skulle ha någon betydelse.

Säger inte detta för att jag är dålig förlorare, men jag kan bara inte låta bli att reagera över detta fenomen när det är helt uppenbart.

Jag vet att jag är så jävla bra ändå, jag har redan mina kanaler att synas i och nästa år ska jag inte vara med i någon kompisröst-tävling, jag ska ha min egen jävla show!!!

Jag är så ledsen över att jag inte kunde komma och heja på dig. Jag hade fullt upp hela dagen med skolan. Men du, du är bäst. Att stå och skämta uppe på scen är riktigt modigt! Att komma på skämt som ska passa stora delar av publiken är svårt. Jag hoppas verkligen jag komma nästa gång och berätta gärna nästa gång jag har möjlighet att komma och titta. ♥

När någon tar bort mig som vän på facebook kan jag inte hjälpa att undra varför de valt att ta bort mig. Har funderat över detta nu när jag har sett att antalet vänner jag har på facebook har minskat. Tog jag upp för mycket plats på din timeline (högst otroligt eftersom jag knappt skriver något på facebook), blev du störd över att jag ibland gillar Harry Potter-relaterade inlägg (jag gör det några gånger dagligen, så om du inte tycker om Harry Potter är det okej), blev du störd över att jag ibland gillar feministiska inlägg (gör också detta några gånger dagligen, men blev du störd av det är det inte direkt mitt problem ändå), kände du att vi egentligen inte är så bra vänner (jag har i stort sett bara vänner som jag faktiskt har känt någon gång i mitt liv, men om du inte tycker att vi är så pass bekanta, eller att du känner att vi inte träffats eller pratat på länge, är det väl helt okej). Eller så är det av någon helt annan anledning.
Jag kan också undra hur det har skett. Har personen aktivt letat upp mig i vänlistan och tagit bort mig? Eller har mitt namn bara kommit upp på din timeline och så har du tagit bort mig så?

Egentligen spelar det ju ingen roll. Tar någon bort mig så kommer jag inte direkt bli sur för att den har gjort det. Det spelar ju ingen roll varför heller och ärligt talat kanske jag inte vill veta anledningen. Men jag funderar ändå över varför de har gjort det valet, kanske gör jag det för att jag själv aldrig aktivt valt att ta bort någon jag känt under någon period i mitt liv. Kanske för att jag själv har svårt att släppa taget om mitt förflutna? Oj, då blir det väldigt djupt, vilket inte var meningen när jag började skriva det här. Jag kände bara för att skriva av mina tankar.

Jag brukar också fundera, när jag ser att någon tagit bort mig. Blir alltid lite ledsen även fast jag förstår - det är oftast personer jag inte har någon kontakt med längre eller personer som jag aldrig stått särskilt nära. Tex gamla klasskamrater som jag aldrig pratade så mycket med. Men jag tänker liksom att, kanske har dessa gått igenom vänlistan i syfte att rensa bort lite överflödiga kontakter. (Känns bra att tänka så iaf xD) Vissa har ju skitmånga. Jag brukade ha ganska få, ökade ganska hastigt en period o har nu 130. Och tycker redan att det blev svårare att hålla koll på folk x'p
Sen om någon blev störd över att jag tex gillar anti-rasistiska inlägg så fine, good riddance.

Varför är jag så dum? Hur tänker jag ibland? Orkar inte med mig själv vissa tidpunkter.

Jag har även skadat mig själv när det var som värst. Eller egentligen inte när det var som värst men nära på. Vad fan ska jag göra egentligen?

Vi har prao om mindre än tio veckor och vi ska försöka få en praoplats relaterad till vad vi vill göra i framtiden, eller något relaterat till vårt gymnasieval.
Och delvis så vill jag verkligen inte praoa själv men jag har heller ingen aning om vad jag vill göra i framtiden - jag vet att jag vill resa och att jag inte vill stanna kvar här, men jag vet inte vad jag vill jobba med - och jag vet inte ens vad jag ska välja för gymnasium.
Den linje jag vill gå finns inte i Luleå och jag vet inte om det är möjligt att flytta, och annars så vet jag verkligen inte vad jag ska gå.
Alla säger att det är lång tid kvar till valet men det är det inte. Det är bara några månader kvar.

Jag vet ju också att det jag väljer inte bestämmer min framtid. Jag vet att jag kan ändra mig. Men det känns inte så. Det känns som att det här är ett beslut som är livsavgörande.
Jag vet att jag kan göra omval och att jag i framtiden kan ändra mig oavsett vad jag gick på gymnasiet.
Men det känns som att gymnasievalet bestämmer vart jag ska i mitt liv.

Fast det är inte ens det som är jobbigast, tror jag.
Jag tror att det jobbigaste är att jag måste skiljas från min klass. Min klass, som jag har känt i mer än åtta år, som jag i princip växte upp med. Som jag kanske inte alltid är jätteinvolverad i, men som jag trots allt tycker om och som jag känner och som jag är trygg med.
Jag är så rädd för att behöva lära känna nya människor. Tänk om jag får en klass som är sämre än min nuvarande eller tänk om jag inte får några vänner alls.
Tänk om mina gamla vänner får mycket bättre vänner och glömmer bort mig.

hahahah jag har så mycket ångest. jag har gått typ två veckor i nian varav tre dagar spenderades i abisko (vilket ändå var så kul men fick mig att inse att det här är """the beginning of the end""" för vår högstadietid) och jag mår redan jättedåligt över att behöva gå ut.
which makes no sense eftersom att jag i typ hela mellanstadiet + sjuan och halva åttan bara ville bort från nlv.
:-)

Vill bara gråta. Utan någon direkt anledning. Känner mig ledsen och hade velat storgråta men ögonen förblir torra. :'|

Jag blir så arg på mig själv varje gång jag misslyckas. Och jag klarar inte av att bli tillrättavisad eller att bli tillsagd för då vill jag bara försvinna. Om det inte är någon jag ogillar för då vill jag halvt slå ihjäl personen.