Skriva av sig-tråden

Jag spelar altfiol och förra året gick jag i en orkester som hette NUSI. Men det kändes lite som om jag inte var tillräckligt bra för den orkestern. Vi var bara två altfioler i den orkestern och båda var nya. Båda altfiolerna som varit med NUSI innan hade slutat. Så det kändes lite som om vi bara fick vara med där för att de inte hade några andra, och vi två var de bästa av de som gick i den lite lättare orkestern.

Men igår fick jag ett brev från vår kulturskola där det stod att jag ska börja i NUSO som är en ännu svårare orkester. Jag har sett noter från det de spelar och hört dem spela och jag tror inte att jag är så bra ärligt talat. Dessutom gillar jag inte deras ledare särskilt mycket. Hon är så sträng och blir lätt irriterad/arg. Jag är jätteorolig för att det kommer gå dåligt och att jag inte kommer vara tillräckligt bra. Dessutom vet jag inte ens om den andra altfiolen från NUSI ska byta eller inte, för vi har ingen kontakt "utanför" kulturskolan. Jag har typ inte spelat på hela sommaren, och jag känner att jag kanske inte är så himla bra egentligen.

Såg just precis en trailer för Harry Potter Go!
Blev jätteglad i typ 2 sekunder tills jag insåg att det va en fanmade trailer :'( :'(

NOW I AM SAD D: D: D: D:

Taekwondo-träningen börjar om en vecka och jag känner obehaget klart och tydligt rakt i bröstet. Jag tycker oftast att det är jättekul när jag väl är där, men innan har jag alltid de här jobbiga känslorna. Jag är alltid så himla rädd att något inte ska vara som det är, typ att det visst inte var någon träning eller att jag råkar vara den enda där. Och nu innan terminen är jag orolig över om jag har missat att man skulle säga till om man skulle fortsätta träna eller nåt. Vad jag vet så behövde jag inte göra det innan förra terminen men jag blir så nervös ändå. Nu känner jag verkligen inte för att fortsätta träna, men jag ska nog göra det ändå. Men känslorna är så himla jobbiga och de försvinner aldrig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har en kompis med familj som jag tänker på HELA TIDEN. Jag vill så gärna träffa dem, och jag har skickat ett sms och frågat om hon ville hitta på något och fick svar att ja det ville hon, men nu har det gått en vecka sen hon skrev det. Jag få så dåligt samvete av att inte träffa hennes familj också för jag vet att de vill träffa mig...jag vill höra av mig igen men vill inte lägga press eller ge henne dåligt samvete. Usch det suger att sakna folk såhär mycket

Hade en stressig arbetsuppgift för första gången sen i fredags. Trodde jag skulle hunnit samla energi mån-ons när jag enbart hade lugna, ostörda, egen takt-uppgifter (det var JÄTTESKÖNT!). Men nä. Är fortfarande sjukt stresskänslig till bristningsgränsen. Innan min stressperiod blev jag knappt stressad alls av denna uppgift, nu får den mig att må jättedåligt, så min tolerans för vad jag klarar av har verkligen fått sig en törn. Har samma arbetsuppgift i morgon... jag får liksom försäkra mig själv om att något i mitt bröst verkligen inte kommer att gå sönder även om det är så det känns. Som att nåt där inne ska brista. Som att mina lungor och hjärta är gjorda av väldigt tunt ömtåligt glas som någon riktar slag mot hela tiden, så känns det. Riktigt jävla obehaglig känsla. Den blev vardag under de senaste 4 veckorna, men nu när jag mått bättre några dagar hade jag hunnit glömma bort den och så kom den tillbaka idag, liksom PANG! Fy.

Vad händer?

jag önskar att jag inte va så beroende av andra människor. att jag inte ständigt behöver söka efter någons bekräftelse, och att jag kan nöja mig med och intressera mig av de som faktiskt uppskattar mig.

min mens var en tre veckor sen o jag hade bokstavligen gått o funderat på hur jag skulle confessa till min mamma och kille. så skickar jag ett sms (bc jag e feg af) och literally DAGEN EFTER fick jag min mens. asså de e nt ens ett skämt.

en gång såg jag en incest hentai serie som jag till och med gillade bc den var typ sorglig och soundtracket var fan top notch.

Denna åldersnoja alltså... jag ser mig själv som ett barn/tonåring. Snart är jag vuxen. Det är inte många år kvar. Att vara barn är det jag identifierar mig med och jag får så mycket ångest när jag tänker på hur åren går och ser barnen i mina favoritfilmer "som var sååå stora" plötsligt blivit så små. Att vara barn är det jag identifierar mig med. När man är vuxen har man ett yrke, blir i vissa fall föräldrar, och ofta blir man så tråkiga människor med tråkiga liv till sist. Jag vill ha kvar den erfarenheten och mognaden som kommer genom att bli äldre men det skrämmer mig att bli gammal (att dö ung är dock inte vad jag vill). Jag vill inte ha det där. Jag vill fortsätta vara den jag är nu. Både vill och vill inte. Det äcklar mig att tänka på studenten, att tänka på den där jävla alkoholnormen man förväntas investera i med åldern. Jag kommer alltid vara nykterist. "Du ändrar dig när du blir äldre!!!" Dock finns det en positiv sak med åldrandet, då jag äntligen kan bevisa för folk som alltid tryckt ner mina åsikter på grund av min ålder, bevisa för de som sagt att jag skulle ändra mig, hur fel de haft om allt de sagt om de. Det skulle vara så skönt att flytta hemifrån dock... att ha mitt eget ställe... Tänk om jag en dag skulle bo vid skogen i ett stort hus med lönngångar och viktoriansk inredning... åh vad jag drömmer även om det är föga troligt... ♥

Jag har aldrig haft någon crush. Aldrig varit intresserad av någon över huvudtaget.
Är det här normalt? Eller är jag onormalt känslokall? Jag är ärlig talat ganska sur på mig själv för det här...

Faktiskt tror jag inte att jag älskar någon häller. Inte min familj, inte mina vänner, inte mig själv. Ingen...

Vad är det för fel på mig?