Sjunde året på Hogwarts

Jag satte mig i vagnen och vi åkte den tråkiga färden genom banken och ner mot valvet och vi åkte igenom vattenfallet´som kalaldes tjuvarnasfall men inget hände precis som jag räknat med, och alfen andades ut lite men slutade när jag gav honom en skarp blick, vi stannade och klev ur alven gav oss små metalklockor
"De är för..."
"Jag vet vad de är till för" fräste jag irriterat och började gå mot valvet och när vi närmade iss draken använde jag klockorna och den ryggade tillbaka, jag såg på den och kände mig sorgsen även om det inte gick att urskilja i mitt ansikte
"Öppna valvet du" fräste jag irriterat och alven sprang över och mumlade en massa formler och drog fingrarna över dörren och såg på mig, jag la min hand på valvet och det öppnades
"Du väntar här! och om du rör dig det minsta lovar jag att jag matar dig till draken" fräste jag och vi gick in och jag såg mig runt i valvet som var fullt med guld och saker o jag himlade med ögonen, dörren slog igen bakom oss
"Vad gör vi nu?" frågade Ron förskräckt
"Oroa dig inte, jag kan öppna dörren och alve gör inget om han liv är honom kärt" sa jag irriterat
"Ser ni den?" frågade Harry

Jag såg på den vackra draken, det var verkligen synd att den skulle sitta instängd här och inte få vara fri, tänkte jag sorgset och vi gick sedan in i Bellas valv.
Jag såg mig om rummet var fullt med guld diamanter och andra rikedommar.
- Här är den, sa Ron och tog upp en gyllene bägare men släppte den genast tjugo nya bägare uppenbarade sig och Ron hade fått ett brännmärke där han hade tagit med handen mot bägaren.
- Det här komplicerar ju saker och ting, sa Dean och skrek till när han kom åt en samling mynt som fördubblade sig och han brände sig.
- Okej, sa Harry.
Stå still och rör inget och se er om, du Laura borde känna igen den.
Det finns väll en tavla på den i ert sällskapsrum?, sa han frågande och jag nickade.
Jag såg mig om länge och såg den sedan längst uppe på en hylla.
Långt ifrån oss, jag pekade och de andra nickade.
- Hur ska vi göra nu?, hur ska vi ta oss dit utan att röra något och bli ihjälbrända, sa Luna sakligt och såg på oss.

( Ska äta nu, syns om en stund ♥ )

(Okej ha så kul ♥ )

jag såg på dem
"Jag borde kanske berättat för er att ni inte kan röra något här inne" sa Draco och jag skakade på huvudet
"Tur att jag kan göra det då" sa jag kallt och började gå längre in i valvet "Medans jag hämtar den så kan ni ju vara vänliga att stå stilla, jag vill nämligen inte dö här inne"
jag såg på bägaren som var längst upp
"Hermione ge mig svärdet" sa jag och såg på henne
"Hur vet du något om det?" sa Harry förvirrat men jag svarade inte utan fångade svärdet när Hermione kastade det åt mig och vände mig mot bägaren och sträckte mig upp och stack in det i en av hållarna till bägaren och tog ner den och gick mot de andra
"Vi hade aldrig klarat oss utan dig Cara. vill du följa med oss resten av resan?" sa Ron glatt men jag gav honom bara en vass blick
"Här" sa jag och räckte över den till Harry utan att säga något mer, det kändes som jag svek pappa. jag knackade på dörren och alfen öppnade nervöst och jag steg ut och satte mig i vagnen och såg på de andra
"Kommer ni inte så lämnar jag er här nere" sa jag irriterat

- Och det kommer du på nu?, sa Ron surt till Draco.
Cara fick tag i bägaren och gav den till Harry.
Vi gick ut till vagnarna och satte oss sedan i dem efter Cara.
Jag såg på draken som vi lämnade bakom oss jag tyckte verkligen synd om den att den var tvungen att vara kvar här nere.
Sedan vände jag mig om och var åter mitt dödsätar jag.
Dean vände sig om till mig och tänkte säga något.
Jag rynkade pannan och såg kallt på honom och han vände sig tvärt om från mig.
Vagnen stannade och vi var framme.

jag steg ur vagnen och in på banken igen och några av dem stirrade på mig
"Har ni inget bättre för er?" fräste jag och jag var faktiskt arg på riktigt den här gången, inte på dem egentligen utan på mig själv. vi lämnade banken bakom oss och gick ut i Diagongränden. den var så förändrar, inga glada människor, inga skratt, inget var som förr
"Herskarinna" jag vände blicken åt en dödsätare som jag hade för mig hette Trevor
"Ja" fräste jag och han bugade djupt
"Jag undrar om jag kan asestera dig? vill du ha någon hjälp?" sa han försiktigt
"Hade jag velat ha nån hjälp hade jag väll bätt om den? försvinn" fräste jag irriterat och han märkte att jag var riktigt arg och försvann jag tog tag i de andra och vi transfererade oss till stranden igen och jag lämnade kullen där de andra tog av sig alla maskerad saker och jag satte mig på stranden. jag tog upp en sten och kastade argt ut den i vattnet och när jag var klar tog jag en till och fortsatte så tills jag inte hade några stenar kvar

Vi kom tillbaka till stranden och Cara var arg och kastade stenar i vattnet.
Jag och Hermione utbytte förstående blickar med varandra och jag vände mig om till de andra.
- Kan ni lämna oss och gå upp till stugan, sa jag vänligt.
Draco tänkte protestera.
- Gå, Draco, det här är en sådan stund som du inte ska säga emot mig, sa jag bestämt och såg på honom.
Och han gick moloket därifrån med de andra.
Jag och Hermione satte oss vid Cara och väntade.
Hermione frågade lugnt.
- Hur är det Cara?, och jag tittade på henne och log.

jag såg på dem och funderade på att trolla fram lite fler stenar men sa inget på en bra stund och drog upp knäna till hakan
"Det känns som jag har förått honom" var altl jag sa och de såg på mig
"Han förstår säkert" sa Mioni mjukt
"Ja säkert...jag hjälpte hans ärkefiende att komma ett steg närmare att döda honom! jag bröt in i Bellas valv och stal horcruxen, jag befriade er från fängelset! jag är världens sämsta dotter" sa jag sorgset och såg ut över havet "Jag är ju den enda som egentligen står på hans sida och nu har jag också förått honom! jag menar han ska ju kunna lita på mig" sa jag argt och hatade mig själv, jag trollade fram några stenar och lekte med dem i handen

- Jag fattar att du känner så Cara, det kan inte vara lätt, sa jag och la tröstande armen om henne.
Men du är inte världens sämsta dotter du pratar ju alltid om hur snäll han är mot dig och försvarar honom, så en dålig dotter är du inte, tro inte det.
Jag tycker du är en utmärkt dotter, sa jag och log och Hermione nickade instämmande.

jag såg på mina två bästa vänner och log
"Tack" sa jag och försökte låta glad "Det känns bara så hopplöst"
"Vi förstår dig, men du är precis som Laua sa en utmärkt dotter och den bästa kompis man kan ha. du hjälper oss hela tiden." sa Hermione tröstande och jag log "Båda sidor ska vara glad att de har dig"
Jag skrattade tort, båda sidor ja. men jag reste mig upp och log tillgjort
"Nå ska vi gå tillbaka till de andra?" frågade jag dem vänligt och slängde en sista blick ut över havet

Jag och Hermione reste oss och stälde oss vid Cara.
Jag såg att det inte var riktigt bra med henne men sa inget.
Vi gick långsamt tillbaka till stugan och jag log mot Cara.
- Det var ganska kul att vara falsk dödsätare, sa jag och log.