(PM)Albus Potter

vila du om du behöver vi kan vänta!

Håller med

Hellå Okej, först och främst vill jag bara säga förlåt för att jag inte har skrivit på JÄTTELÄNGE. Allt har bara varit så himla kaoz nu, men verkligen FÖRLÅT ♥ Sedan vill jag även glatt säga att allt börjar ordna upp sig och att jag tror jag har fått ihop ett hyfsat litet kapitel (OBS, kort).
Eftersom det var så länge sedan jag skrev råder jag er som glömt bort vart vi var att läsa det senaste kapitlet som jag lägger upp HÄR:

När Albus hade läst klart brevet svalde han. Han visste nu vad som väntade dem innanför nästa dörr. Det fick han att tro att nerverna skulle brista. Innanför nästa dörr skulle alltså Lypusen finnas, och om möjligt även James och gärningsmannen. Han funderade på vem det egentligen kunde vara. Antagligen en dödsätare. Eller det måste vara en dödsätare, med tanke på att självaste mörkrets märka hade visat sig på himlen tidigare på dagen.
Albus fruktade att öppna dörren. Han satt bara där i fåtöljen med Ellie och Sco bredvid sig som också satt helt knäpptysta. Albus visste att han skulle bli tvungen att gå nu. Det var bråttom.
”Kom. Det är dags nu”, sa han till Ellie och Sco som ryckte till och reste sig upp vartefter de följde Albus till dörren. Den måste vara väldigt isolerad, tänkte Albus, eftersom man inte hörde det minsta ljud från rummet, men det kunde ju också vara så att det inte fanns någonting i rummet på andra sidan. Det återstod att se nu. Men precis då hördes ett kvävt, långt, plågat skrik inifrån dörren, och Albus kände genast igen det. Det var James. Han brukade alltid skrika på det där sättet när hans pappa kittlade honom, eller när Albus hade nypt honom då han var liten. Albus var speciallist på att nypa James när han retade honom. Det hade han alltid gjort, och gjorde det fortfarande, men ändå fanns det en väldigt broderlig kärlek mellan Albus och James. Hela familjen, ja, till och med hela släkten var sammanbunden på ett mycket positivt sätt. Albus hade nästan inte tänkt på det förens nu. Det kändes ganska hemskt.
Skräcken vällde över honom. När han återvände till nuet bestämde han sig för att öppna dörren snabbt, nu med en gång. Han klev framför Ellie och Sco, tog tag i handtaget och ryckte till. Han hade inte behövt rycka. Dörren gled upp som på order. När den stod på vid gavel fick Albus den största chocken han hade fått i hela sitt liv. Egentligen borde han inte alls blivit chockad, utan bara förskräckt, för det här var exakt den synen han hade sett i sina mardrömmar.

--------------------------------------------------------------------------------
47 - Mannen med huvan
Albus hann få en liten blick av hur rummet såg ut innan han uppfattade James. Det var ett ganska stort rum, kanske lite större än sällskapsrummet, men det gick inte att jämföra. I det här rummet fanns ingen stämning över huvudtaget. Det var som om man hade kommit in i någon slags tom zon. Det gick inte att beskriva på något annat sätt.
Albus han inte tänka mer på rummets utseende, för när han vände blicken mot golvet fick han syn på det han hade sett i sina mardrömmar. Det såg precis likadant ut, men nu när han såg det i verkligheten gick det upp för honom att det var omöjligt att jämföra drömmar och verklighet. I det här fallet var verkligheten mycket värre.
På golvet några meter framför Albus, Ellie och Sco låg James. Han var avsvimmad, men det var inte det värsta. Det värsta var nog allt blod. Albus, som många andra, var rätt känslig för blod, och James hade ett djupt skärsår längs sin vänstra handled. Såret bredde sig nästan ända från handen till armvecket. Albus slet blicken från såret och tittade runt i rummet istället. Scenen såg helt öde ut. För bara någon minut sedan hade det hörts skrik, men nu var allt helt tyst. Det verkade inte vara något som rörde sig i rummet förutom en liten bloddroppe som sakta sipprade fram från såret på James handled och röken från en kittel som stod intill den högra väggen av rummet. Då upptäckte Albus även någonting som var övertäckt med ett svart lakan. Det låg alldeles intill kitteln, och Albus hoppades verkligen att hans aningar om vad det kunde vara inte var korrekta.
Albus visste inte riktigt vad han skulle göra nu. Ändå hade han sett den här scenen i sina mardrömmar så länge. Det kändes konstigt. Kanske han drömde nu också? Han funderade på att nypa sig själv för att se, men han visste redan svaret - Nej, han drömde inte. Det var så uppenbart. Han behövde inte nypa sig för att känna smärta. Hela han gjorde ont. Han hade mjölksyra i benen efter springandet från inferierna, smalbenen sved på grund av såren som böjsvansarna hade åstadkommit, armbågarna och knäna gjorde ont efter krypandet i tunneln, och bara synen av James fick hans hjärta att värka. Det var den värken som var värst. Den var obeskrivbar. Som om någon hade stuckit en kniv rakt i hjärtat. Eller kanske tusen knivar. Eller fler.
Plötsligt hördes ett ljud ifrån hörnet längst bort från Albus, Ellie och Sco. Albus höll på att få en hjärtattack när han upptäckte att han, Ellie, Sco och James inte var ensamma i rummet. Det stod någon där i hörnet. En man, eller kanske en kvinna. Det kunde Albus inte säga, eftersom personen var helt täckt av en svart mantel med huva som skuggade ansiktet. Personen verkade först inte lägga märke till dem, men när den sedan vände huvudet mot dem började den långsamt stega mot dem. Albus kände hur Sco backade bakåt lite, men Ellie drog tillbaka honom igen. Sedan gav personen till ett lågt skratt, och Albus konstaterade att personen var en man. Men skrattet var inte ett skratt av sådan där vanlig glädje. Nej, det här var ingenting annat än ren skadeglädje.
”Vem är ni?” frågade Albus i ett försök att låta modig och orädd, men det höll inte. Rösten lät ostadig och rädd.
Mannen skrockade lågt igen.
”Ja, vem är jag egentligen?” sa han. ”Det skulle du bra gärna vilja veta va?”
Sedan hände allting på en gång. James satte sig upp med ett stön.
”Albus, nej! Vad gör du här!?” ropade han. Albus sprang fram till honom och såg samtidigt i ögonvrån hur mannen drog ner huvan. Albus föll ner på knä framför James utan att veta vad han skulle göra. Han klarade inte av allt blod. Istället vände han bort huvudet precis i tid för att hinna se mannen låta huvan falla ner på ryggen och ge Albus en rejäl chock.
-----------------------------------------------------------------------------------
OCH JAG VILL SÄGA TACK, TILL ER SOM FORTFARANDE LÄSER ♥
yeh, ligger på min 64:onde A:4a i word nu x)

SUPERB! SPLENDID! EXELENTÉ! nämen ärligt talat jättte bra!

Ttaackkk, skönt att höra after all this time ♥

Braa !!!!
Meer!!!!!!

Super duper bra.

Jättebra!♥
Yey, vi fick en nyårspresent!

Jaa, eller, haha, den kanske inte var tillräckligt bra för att vara en present. .XD