PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och tårarna rann ner och hon skakade i hela kroppen men så fort han började vagga henne slutade hon att kämpa och hon suckade av uttmatning.
"Jag mår bättre.." hon flyttade sig och såg nu trött ut.
"Vi borde prata om det här sen. Inte nu." Hon log matt och vände sig om och såg ut.

Dorian nickade sakta och lät henne flytta till sitt egna säte.
" Okej. " Sa han innan han lutade sig mot henne och knäppte hennes bälte försiktigt innan han lutade sig tillbaka i sätet och försökte dölja såren från korsen.
Han slöt ögonen och visste att han inte skulle läka utan blod och att gå med öppna sår drog av hans styrka.
"Hur lång tid kvar?" Sa han tyst mot Tristan på Italienska och höll fortfarande ögonen slutna.
Han kände sig också matt, svag.

"Kanske en kvart." Han såg på honom och skakade på huvudet.
"Du måste vara försiktig." Han log mjukt mot honom och slöt ögonen.

"Dorian..." Hon vände blicken mot honom och såg på honom.
"Gjorde jag dig illa?" Hon såg på hans hand och svalde hårt. Började dra av sig bandaget på handen.

Han nickade sakta.
"Okej." Sa han lågt. En kvart skulle han klara. En kvart skulle gå bra.
"Hon hade panik." Mumlade han trött men försökte hålla en irritation i rösten men den föll i bitar. Han pratade med Tristan på italienska för att inte ge henne mer anledning att få panik.

Men så pratade hon och han öppnade ögonen och vände blicken till henne. Nog hade han sår på handen men också nyckelbenen och ned mot bröstet inte för att hon såg det och tur var väl det.
"Nej det gjorde du inte. " Sa han allvarligt, hon fick inte tro det. Och han gav henne ett lätt leende och försökte dölja handen.
"Behåll bandaget. " Sa han tyst och stoppade hennes försök att få av det.

"Nej du är skadad," Hon såg på honom med en sårad blick men stannade upp, slutade och fixade slarvigt på bandaget igen.
"Det är ingen bra ide. Vi gör det här i bilen." Hon såg på sin skadade hand.
"Du ska få blod." Hon såg på honom.

" Det är okej Willow. Jag klarar mig fint. " Sa han och försökte ge henne ett självsäkert leende.
"Det löser sig. " Viskade han och klappade henne lätt över handen och slöt sedan ögonen. Varför landade dem inte?
" Gå med henne sen." Sa han lågt mot Tristan men i en bedjande ton.

"Vill du byta?" Han såg på honom och knäppte loss sig och reste sig för att släppa fram Dorian och nickade.
"Jag håller henne säker." Han log och såg sedan på Alexander ochlog mot honom.

"Är du helt säker älskling?" Hon såg på honom och lade huvudet på sned och svalde hårt medan hon pillade på bandaget.

Dorian nickade sakta, såg mot Willow och log.
"Jag är säker älskling. Jag är okej. " Sa han och nickade sedan mot Tristan och reste sig upp från sitt säte, det kändes vingligt och han bet irriterat ihop käkarna och satte sig ned på den andra platsen och bältade fast sig.

"Far, Alexander. Gå nära henne sen." Sa han tyst och slöt ögonen ännu en gång.

Hon nickade sakta och såg sedan ut från fönstret och drack det sista av läsken och slöt ögonen. Hon var tvungen att be Alexander om hjälp sen. Den andra vampyren gjorde henne fortfarande illa till mods och hon började dra i din tjocktröja.

"Lugn Willow. Inget kommer att hända så länge vi är här. Jag lovar dig." Tristan smekte henne över håret och log sorgset. Hon var rädd.
"Jag kan göra min choklad när vi kommer fram. Det kommer gå bra."

Lathan som inte varit riktigt medveten om vad som hänt den senaste tiden, antagligen för att han hade tänkt på helt andra saker vände blicken mot sin son när han blev bedd att gå nära Willow.
Lathan tänkte svara att absolut, men vart ska du gå? När han såg såren och Dorians tillstånd.
Lathan såg orolig på Willow, Tristan och Dorian.
"Självklart Dorian."Sa han lågt innan han kastade över en hoddie till honom så han kunde dölja såren. Det såg ju väldigt konstigt ut när de var formade som kors.

Dorian drog matt på sig tröjan och nickade sakta.
" Var inte orolig Willow. " Viskade han lågt men avstod från att vända blicken till henne när piloten började förklara att de snart skulle landa.
Han kunde känna att planet ändrade sin vinkel och kunde andas ut. Så länge planet landade när som helst nu så skulle allt gå bra.