prs yehet & kkaebsong

Joshua granskar förändringen i den andres beteende, noterar den panikartade rösten. Kanske buss inte är det bästa transportmedlet.
"Mindre än en timme," försäkrar sextonåringen osäkert och lutar huvudet mot fönstret, blicken fortfarande fäst på sin pojkvän. Försiktigt flätar han ihop fingrarna med Zihaos lediga hand. "Det tar inte någon lång tid Zihao, det är en direktbuss."

”Direktbuss? Men tänk om det börjar när det är typ en halvtimme kvar? Då är vi körda Joshua”, gnällde sjuttonåringen och stötte pannan mot den yngres axel. Där och då bestämde han sig för att han tvärt avskydde bussar, usch och fy. Trots att det kanske inte var något bättre alternativ, hade han bra mycket hellre gått. Men då kanske de aldrig skulle komma fram? ”Du kanske redan har insett det, men jag är skeptisk”, erkände han och borrade istället in huvudet vid Joshuas nacke, med en djup suck. Skeptisk? Orolig? Fylld till bredden med ångest? Japp, allting stämde in på känslorna som virvlade omkring inne i huvudet på den äldre.

Okej, så faktumet att bussen de ska åka med är direktbuss hade inte hjälp någonting alls.
"Jo, jag har insett det." försäkrar Joshua och biter sig hårt i läppen, vad kan man göra? Kanske de kan hyra en bil för att åka hem. Övningskört har han gjort ett par gånger, så om han är tillräckligt säker kanske det kan gå fint? "Om vi hyr en bil då?"

”Om ni behöver skjuts kan min mamma säkert hjälpa till, vi har en minibuss”, sade Andrew, som tydligen suttit och lyssnat på de andras konversation. Han slog ihop boken som näsan nyss varit begravd i och packade ner den i ryggsäcken. ”Vart bor du, Joshua?” Frågade han därefter och lutade sig tillbaka mot sätet, med de blåa ögonen fästa på turturduvorna. Återigen, gjorde Zihao en mental anteckning om att han alltid skulle påminna sig själv om att vara extremt tacksam för kamraten. Räddaren i nöden, precis som han alltid brukade vara.

Joshua låter blicken vila på Andrew i tystnad innan han nickar lätt, det kan mycket väl bli en omväg för hans mamma. Ögonen glider från de två eleverna ut till fönstret återigen, där det snöar något otroligt mycket.
"Lite utanför Colchester." Förklarar sextonåringen med ett magert leende, jo han känner sig rätt värdelös i såna här stunder. Kanske det är nedstämdheten gör det värre, men det skulle nog vara lika dåligt.

Zihao övergick till att stoppa i sig av maten som Joshua hämtat åt honom, med ögonen tvärt fästa på sextonåringen.
”Det blir ju inte ens en omväg, jag bor i Norwich”, konstaterade Andrew och log uppmuntrande. Sjuttonårigen hade varit hemma hos den jämnårige kamraten många gånger, fler än han kunde räkna faktiskt. Mrs Welsh var världens trevligaste människa, för att inte tala om Mr Welsh. Däremot var ingen av de två mugglarna medvetna om Zihaos lilla pälsproblem, och förhoppningvis skulle de inte behöva få reda på det heller.
”Hoppas hon har med sig den där goda gräddkolan..”

Med aningen rynkade ögonbryn nickar Joshua, är det avundsjuka som får honom så illamående? Avundsjuka tillsammans med nedstämdhet är aldrig en bra kombination, och egentligen har han ingen anledning till det. Kanske det är faktumet att Andrew, eller alla Zihaos vänner, kommer alltid att känna sjuttonåringen bättre än Joshua.
"Okej, tack." Säger gryffindoreleven med ett litet leende, vänder sin uppmärksamhet till Mimmi igen för att massera hennes växande mage. Gud vad löjligt, men det får honom att må hemskt.

När Andrew återgått till sin bok, började Zihao återigen klänga på Joshua.
”Vad är det som är fel? Jag känner att någonting är fel”, gnällde han och försökte fånga den andres blick. Någonting stod defintivt inte rätt till, det kunde han klart och tydligt känna. Hade det varit någon annan än sextonåringen som osat av den olustiga känslan, så hade det troligen inte påverkat honom lika mycket som det gjorde för tillfället. ”Vill du att vi ska gå ut ett slag? Så kan vi prata om det”

I Joshuas ögon är det hela så sjukt löjligt, det är inte ens värt att försöka förklara för sjuttonåringen. Att vara avundsjuk på sin pojkväns bästa vänner.. Nej han vill inte dela med sig om det, även om Zihao gjort det klart för honom att de kan prata om allt. Och han själv varit avundsjuk på gryffindorelevens vänner.
"Det är ingenting Zihao," försäkrar sextonåringen med ett litet leende, ändå är han fortfarande hemskt nedstämd och sjukt illamående på grund av all avundsjuka. Kanske Zihao skulle ha det bättre hos Andrew under julen? Joshua ser ner på Mimmi och biter sig i läppen, han kan inte dra med Zihao vart han vill, tänk om han egentligen inte vill? Han höjer blicken mot pojkvännen med ett svagt leende. "Har du fortfarande lust att meditera, eller ska du skippa det?"

Med en suck, lutade Zihao sig tillbaka en aning. Om Joshua inte ville prata om det så fanns det väl ingenting att göra åt saken. Han hällde i sig det sista av maten på tallriken och tuggade högljutt för stt sedan svälja allting på samma gång.
”Om du förklarar hur man gör så provar jag gärna”, sade han fundersamt och tog sextonåringens händer i sina egna. ”Du kanske också borde meditera, nu när du tvärt vägrar att tala om vad som är fel”, föreslog han med ett blekt leende på läpparna. Den där meriteringen verkade ju uppenbarligen ha hjälpt den andre innan, så vad var det som sa att den inte kubde göra det nu? Han kunde åtminstone hoppas.