When the sun rise [Sv]

Får bara fram ett ord:
Meeeeeeeeeeeeeeeeeer! ♥

Bra!

Good

Stackarn:,(

Vilken begåvning, du är ju jätte bra. Älskar den här FF'n, ååååh.. jag längtar tills nästa kapitel, så sjukt bra!

Var det inte längesen det kom elr har jag fel ?

RAVENCLAW!

^Spamma inte. Det du säger hör inte på något sätt till den här tråden. Läs mer om spamm i "Regler".

Bra,den äger, skriv meeeeeer!!!______________________________

"Wit beyond measure is a mans greatest treasure"

Ledsen att det inte kommit något på ett tag. Andledningen kan ni säkert lista ut själva vid det här laget. Men om inte, så kan jag säga att jag skriver på en STOR uppsats som måste bli klar i veckan.
Men nu kommer det iaf ett kapitel.
__________________________________________

Kapitel 13 –
Rose Weasey

När jag kom haltande genom porträtthålet, in till Gryffindors sällskapsrum fick jag ingen chock när det var överfyllt med folk som högljutt firade dagens vinst.

Själv hade jag på vägen träffat några personer som inte var allt för glada över quidditchmatchens utgång. Detta hade de förstås tagit ut över mig.

Glad över att det var så pass mycket folk, klämde jag mig igenom klungorna och skyndade omärkt upp mot sovsalarna. Ingen hade noterat att jag kommit, ingen hade noterat att jag gått. Jag slängde mig på sängen, och kved lite när blåmärkena ömmade.
"Varför jag?"
Det hördes steg i trappan. Dörren flög upp och Liza visade sig, tätt följt av min före detta vän.
"Nämen hej, Weasley!", sa Liza i iskall ton. Hennes blick vilade en stund på mitt röda hår.
"Jag har hört av mina nära vänner att de har uppfyllt min önskan."
Jag blev kall. Hon. Det var hon som hade bett Slytherinarna att göra det. Emma såg aningen orolig ut och iakttog oss utan att säga ett ljud.
"Du! Det var du hela tiden! Varför?", spottade jag ur mig.
Liza log oberört, och jag förstod inte riktigt om det hon sa sedan var svaret på min fråga, eller bara ett konstaterande.
"Du verkligen behöver tänka om när det gäller ditt utseende. När såg du dig egentligen i spegeln senast?"
Gapskrattande försvann hon ut ur sovsalen igen. Emma flackade med blicken ett tag. Osäker på vad hon skulle göra. Men så följde hon efter Liza ner för trapporna.

Med en suck lade jag mig åter på sängen och stirrade upp i taket. Jag saknade Emma. Hennes skratt. Att dela en hemlighet. Att fnissa med huvudena tätt ihop.
Mitt krossade hjärta gjorde mer ont än alla mina blåmärken tillsammans.