Sorgens tider [SV]

Tackar ;D♥
______________
Kap 25 - George Weasley

Hur vågade han skylla på sig själv?!
"Det är inte ditt fel, och ingen annans heller" sa jag.
"Jo" var det enda svaret jag fick. Det var tyst en lång stund. En pinsam tystnad. Jag hörde hur han öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen.
"GEORGE! PERCY!" skrek en viss tjejröst därinne. Det var min lillasyster Ginny. Ingen av dom svarade. Lät henne ropa minst fem gånger till innan hon hittade oss i trädgården.
"Hörde ni mig inte?" Hennes röst var arg, som mammas kunde va.
"Jo, men.." mer hann jag inte svara innan Ginny avbröt mig.
"Ja, men vadå? Ville bara låta mig skrika ihjäl mig eller? Ta död på mig precis som Percy gjorde på Fred! Det är visst någon trend med att döda folk nu för tiden!" tårar rullade ner för det röda ansiktet. Jag ställde mig sakta upp och hon omfamnade mig.
"Såklart inte.." min röst sviktade. Hon hade nämnt det namnet.
"Jo, ingen bryr sig om mig" grät hon emot min axel.
"Det gör dom väl? Du har ju Harry och alla andra! Du är väl inte den som alla skyller på, va?!" Percys röst var full av vrede. Ilska och sorg som han gått och burit på sen den dagen han lämnat Kråkboet efter bråket med deras far. Ginny ryggade tillbaka från min famn, precis som Angelina gjort.
"Nej men.." hon blev avbruten på precis samma sätt som jag blivit avbruten av henne, fast utav Percy.
"Du kan inte förstå hur jag känner! Hur alla stirrar på mig! och tro inte att du inte förstår vad jag menar, för det är precis så du också gör emot mig!"
Jag såg förvirrat på de båda, hur kunde dom bråka? Vi behövde ju hålla ihop. Det behövdes ju mer än allt annat just nu.. för att vi alla skulle försöka få sorgen utredd..

aw ♥ stackar Ginny. fast jag kan förstå Percy så väl hur det måste kännas för honom och jag tkr som sagt om att George inte skyller på honom super bra ♥

Tack ♥

Precis ^^

Tack ♥
__________
Kap 26 - Percy Weasley

Jag såg med en svart blick på Ginny. Hur vågade hon?! Jag hade gärna kunnat förlamat henne eller något just nu, men jag höll tillbaka den önskan.
"Men du tror väl att jag klarar av att bli anklagad för allt som händer? Va? Tror du att du klarar av det?" skrek jag argt ut. Hon skakade sakta på huvudet. Jag visste väl det. Svaga tjejer var de enda ord mina arga tankar formades till.
"Vad är det som händer här ute?" hördes Bills röst.
"De bråkar" svarade George med en trött röst, och gick ifrån mig och Ginny, bort emot Bill.
"Och varför om jag får fråga?" fortsatte Bill att fråga. Jag började förklara varför.

Några timmar efter det hade Ginny fått en utskällning utav Bill, och sedan dess hade hon hållit sig undan. Skönt. Jag satt i en fåtölj och såg på familjen. Alla var samlade, utom Fred.. allt var tomt.. eller kändes tomt. Jag visste inte vad det var alla väntade på. Det var som om någonting skulle hända, något som de planerat. Eller någon planerat.
I det ögonblicket hördes en knackning på dörren. Jag reste mig upp för att öppna, men pappa var före mig. Han öppnade försiktigt dörren, sedan klev en väldigt välkänd person in genom dörren..

o undra vem det kan vara jag gillade att du hade med Bill man glömmer så lätt både Bill och Charlie

Alla i familjen är där, så Charlie och Bill är ju givetvis med också

ja det är bra jag tkr det är synd att de inte nämns så mkt i böckerna och i filmerna är de typ inte alls med

^

Hatar att dom tog bort Charlie ut filmerna! Han och Bill borde ha varit med mer

btw, jättebra skrivet!

Tack ♥
_______
Kap 27 - George Weasley

Jag blev rent ut sagt förvånad när det knackade på dörren. Likaså när min pappa var så snabbt uppe på fötter. Den som visade sig i dörröppningen var ingen mindre än den nya trolldomsministern Kingsley Shacklebolt. Han såg på familjen, med medlidsamma ögon.
"Hej" mitt svar var kort, och det lät väldigt trött. Men jag hade inte heller sovit så värst mycket under natten.
"God dag, George" sa Kingsley, med den lugna stämman bara han kunde använda.
"Vad gör ni här, herr minister" frågade Charlie lugnt. Han stod lutad mot en vägg i rummet. Det hade nämligen inte funnits plats i soffan, eller fåtöljerna.
"Kalla mig inte det." svarade Kingsley. "Jag är här angående er far, och du också om du fortfarande vill jobba på ministreriet" Kingsley pekade på Percy.
Min blick landade på min äldre bror som nickade. Sakta.. som om han skulle ångra sig. Han kanske skulle känna skuldkänslor för Fred hade ju, enligt Percy, skämtat om just hans ministrerie jobb.
"Jo jag skulle behöva er hjälp, och er andras också. Ett hundratal mugglare såg när vi tog fast de sista dödsätarna.. med en lamslagningsförtrollning" sa Kingsley, med samma lugna stämma. Hur kan han hålla en sån lugn ton när läget inte på långa vägar är lugnt? tänkte jag förbryllat, medans jag skakade på huvudet, vilket var motsatsen till alla andra.
"Jag ska arbeta.. i butiken" sa jag snabbt, endast som en ursäkt. Min mamma såg chockat på mig.
"Måste du verkligen? Idag?" frågade hon.
"Ja, jag kan inte låta Lee få stå där varje dag" var mitt svar, fortfarande lika trött. Faktum var att jag inte alls tänkte sköta butiken, men ändå inte låta Lee arbeta i den heller..