Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

JAAAA!!! PARTY!!

Kort vad som hände under andra och tredje året för Scorpius: Trots att Eric inte längre fanns på Hogwarts, så hade han ändå rätt så kul. Han hittade en ny kompis och han var ganska mycket med honom. Scorpius försökte se ut som om han ignorerade Rose, men innerst inne ville han att hon någon gång skulle glömma det förflutna med honom och se framåt.

Scorpius

”Scorp? Scorp? Hallå? Lyssnar du eller?” Set vinkade med handen framför mitt ansikte och jag vaknade upp ur mina tankar med ett ryck.
”Va?” var mitt otroligt intelligenta svar.
”Helt otroligt att börja fyran, eller hur?” sa Set och lade sig ner på sätet, vilket inte var några problem alls eftersom vi var de enda i kupén.
Jag nickade långsamt och vände blicken mot fönstret. Någonting svart susade förbi fönstret, troligtvis en fågel.
”Du vet, Mellie…” började Set.
”Vad är det med henne?” sa jag, fast jag egentligen inte brydde mig, och stoppade in ett annat kex i munnen.
”Är inte hon rätt söt?”
Jag hostade till. Kexet hade varit farligt nära att kväva mig, men jag försökte hålla masken.
”Mellie? Är det hon med tandställningen?” hostade jag.
”Nej, det är hon med det bruna håret, det är Daisy som har tandställning”, svarade Set. ”Eller, jag tror det i alla fall. Det kanske är Mary som har det…”
”Jag struntar i vem som har tandställning. Och dessutom Set, du kan lugna dig. Du är så snygg så du kan få alla tjejer du vill.”
”Önskar jag kunde säga samma sak till dig”, flinade min kompis och jag kastade ett kex mot honom som tråkigt nog träffade väggen.
En brottningsmatch utbröt och Set vann. Som vanligt. Jag var ingen match mot honom. Men det var i alla fall roligt och vi satte oss på våra platser igen, skrattandes.
”Men, finns det ingen som du gillar?” undrade Set när skrattsalvorna gått över.
Trots att jag varit beredd på den här frågan (den kom alltid när Set pratade om tjejer), så hade jag faktiskt inte tänkt ut något bra svar.
”Nej, jag tror faktiskt inte det”, svarade jag efter att ha gått igenom alla tjejer i Gryffindor. ”Eller möjligtvis…”
”Vem då, vem då, vem då?” Set var framme till mig och hoppade runt som en femåring.
Jag skrattade.
”Du får aldrig veta”, sa jag dramatiskt.
Han drämde till mig med sin mössa.
”Seriöst, jag är ju din bästa kompis!” klagade han och satte sig ner bredvid mig.
”Usch, flytta från mitt säte, jag vill inte ha tjejbaciller på mig!” skämtade jag och Set satte sig på andra sidan med en tillgjord min som kunde ha passat en ledsen hund.
Tåget bromsade in och stannade. Utanför fönstret såg vi den välkända perrongen. Elever strömmade ut och snart var perrongen full. Förstaårseleverna samlades vid Hagrid. Resten började promenera mot vagnarna, inklusive jag och Set.

mer!

Super duper mega bra meeeeeeeeeeeeeeer.

Super! MER!

Superbra! meeer

Jättebra mer

meeeeeeeeeeeeeeer

Rose

"Eh, Rose..." började Mellie och tuggade dröjande på en hårlock. Hennes osäkra min fick mig att ana onåd. Hon var egentligen inte den osäkra typen, hon var faktiskt den mest säkra av oss alltihop. Ansiktsuttrycket bådade inte gott.
"Joo, det är så att..." fyllde Daisy i. Hon skruvade nervöst på sig och hade svårt att sitta still. Hennes bruna ögon fokuserade på händerna som oavbrutet gled över knäna.
Sam var tyst men huvudet var nedböjt och ansiktet osynligt bakom de ljusa hårmassorna.
Jag började känna mig riktigt irriterad.
"Ska ni säga något eller inte?" sa jag surt och stirrade dem fientligt i ögonen. Eller, jag stirrade Mellie i ögonen. De andra stirrade jag i hårbotten. Egentligen var jag en snäll, behärskad person, men jag var trött, och då vet ingen vad som kan hända.
"Ja,jo", sa Mellie och vände blicken mot dörrhandtaget till den herrelösa vagnen. Så drog hon efter andan och hasplade ur sig: "Vad är det med dig och Malfoy egentligen?"
"Missförstå inte", sa Daisy nervöst. "Men, du beter dig konstig hela tiden. Du slog händerna för öronen. Du verkade..."
"Typ psykstörd", fortsatte Sam som slutligen lyft blicken.
Alla tittade på mig. Till och med Daisy. Jag förstod inte riktigt vad de menade. Jag hade väl inte varit konstig? Att hålla för öronen är väl normalt? Vad menade de?
Jag gapade och måste sett väldigt fånig ut, för Sam undertryckte ett leende.
"Men, nu tänker vi inte mer på det", sa hon i ett försök att släta över allt och få oss att slappna av. "Vad tänker ni äta vid festmåltiden?"
Hon var så skicklig. Hur kunde hon alltid pricka av vad vi alla tänkte på? Vid mitt andra år hade jag nämligen upptäckt att det var omöjligt att göra som jag brukade och smaka av allt. Trots att jag försökt med både varmrätten och efterrätten. Förra året testade igen för att ta reda på vilken rätt jag tyckte bäst om. Det är faktiskt en omöjligt uppgift. Helt omöjlig. Allt var så gott! Vänta lite... gick jag på hennes trick? Öh, var var vi innan hon distraherade mig? Jag antar att det inte var något viktigt.

Super bra!