The Dark Side [Sv]

meeeeeeeeer

bra

Kapitel 18
En plan som kommer fungera
1998

Magen växte i takt med månaderna, hon var nu 6 månader gången och argare än någonsin. Hon var fast i Malfoys hus, som var mer nedsatt i skam nu än förut. Det faktum att Bellatrix kallat till sig Voldemort, då Harry och hans vänner hann fly innan hade inte hjälp Malfoys. Trots det lät Travers henne inte vara själv i deras hus. Gud vad hon hatade den mannen, hon var nästan hyperaktiv, tråkigare ställe fanns INTE!

”Clare…” Hon vände blicken mot den unge mannen. Han såg tärd ut, rädd, hon suckade hårt.
”Ja Draco?”
”Kan vi… prata ostört?” Hon gav honom ett syrligt leende och sa irriterat;
”Det vet du bättre än jag Draco, är vi avlyssnade?” Draco bet sig i läppen och såg på henne.
”Jag vet inte…” Hon suckade och sa uppfostrande:
”Gå till ditt rum Draco!” Han gjorde sorgset det hon sa.

Clarissa log sammanbitet för sig själv, hon tyckte synd om pojken men samtidigt, varför skulle alla prompt prata med henne? Hon transfererade sig till hans rum, la handen på hans axel och transfererade dem till skogen.
”Här kan vi prata, vad vill du Draco?” Han såg sådär… osäker ut igen.
”Döda mig inte… och lova att inte berätta för mamma och pappa…”
”Prata Draco, jag tänker inte stå här hela dagen!”
”Jag… tycker allt det här är fel, jag vill inte vara på mörkrets herres sida något mer…”
”Det spelar ingen roll vad du vill i detta läge Draco…” sa hon uppgivet.
”Det måste finnas något jag kan göra, du om någon måste kunna hjälpa mig Clare…”
”Lilla du… det enda du kan göra är att trotsa alla och byta sida. Hjälp de mugglarfödda gömma sig, hjälp Gryffindorarna på Hogwarts, kämpa mot dödsätarna, det finns inte mer du kan göra! Men gör det taktiskt…”

”Ni hade bett om att få träffa mig…” sa Clarissa kyligt och såg på de två männen som stod framför henne i skogen.
”Ja… vi har lite klagomål…” sa Grårygg argt.
”Jahaja… och de ska jag bry mig om?”
”Vill du ha kvar oss som allierade så ja!” Han lät arg, nästan mordisk, men Clarissa lät sig inte bli rädd.
”Jaha, och ni behöver hjälp med?” frågade hon lite spydigt och såg på dem som om de var 3.
”Du…” sa Vitsnäcka och gick alldeles för nära. ”Ljöög…” viskade han i hennes öra. Clarissa såg rakt in i hans ögon och sa skarpt;
”Jag ljuger aldrig! Och du ditt äckel håll dig på avstånd!”
”Du ljög visst!” sa Grårygg och såg på henne. ”Du lovade oss alla kroppar!”
”Jaha och VEM har inte givit er dem då?” frågade hon helt ointresserad.
”Bellatrix Lestrange! Den där flickan var MIN!”
”Tyvärr verkar du ha missförstått mig… jag sa alla kroppar som blev ÖVER! De vi själva inte hade användning för…”

När hon kom tillbaka till huset den kvällen möttes hon av Travers.
”Hej, är du tillbaka?” frågade hon och log mot honom. Men han såg allt annat än glad ut.
”Vart har du varit?”
”Bråkat med varulvar… jävla miffon!” suckade hon irriterat och såg mot honom. ”Är du tillbaka, eller bara här en liten stund?”
”Jag är tillbaka… och du också tydligen…” Han lät arg, lade det sig inte skulle hon få en plågsam natt!
”Ja…” Hon gick närmare honom och la en hand på hans kind. ”Du är väl inte arg? Jag gör bara mitt jobb…” Rösten lät ynkligare än hon kände sig, men alla medel var tillåtna för att smöra för Travers.
”Hm…” grymtade han lågt och drog henne till sig. ”Vi får se…”

Då hon vaknade på morgonen blev hon lite chockad då hon märkte att hon sov i sin och Travers säng, inte i Malfoys gästrum. Men då hon skulle börja röra på sig kände hon hur öm hon var. Natten hade i och för sig inte varit i närheten av början av deras giftermål, men hon gillade inte känslan i kroppen.
”Så du har vaknat.” sa Travers kort där han stod i dörröppningen.
”Ja… varför ligger du inte här?” frågade hon trött och la handen på hans sida sängen.
”Mörkrets herre är här och vill prata med dig…”
”Redan… men jag…”
”Inga men! Upp nu!”

Spänningen runt bordet var spänd. Mötet hölls av någon anledning hemma hos henne och Travers, och alla verkade undra varför. Clarissa satt bredvid Snape, som alltid, och undrade när de skulle hinna göra det de planerat nu då Travers var hemma igen. Voldemort verkade lätt frånvarande, drömsk… eller så tänkte han på något väldigt djupt.
”Jag har en plan…” Var det första som hördes, och det kom såklart från Voldemort själv. ”En lysande plan. En plan som kommer fungera!” Alla satt som fastfrusna på sina stolar, vad menade han? Kunde han verkligen ha lyckats, med en plan som döda Harry Potter, pojken som ALLTID överlevde?!
”Får vi höra planen herre?” frågade Clarissa då rummet varit tyst lite väl länge.
”Ja… i sinom tid… först vill jag veta att alla står bakom mig!”
”Jättarna är på vår sida herre…” sa en tanig typ längst ned på bordet.
”Dementorerna också!” sa en ljus röst som Clarissa inte kände igen, något nyförvärv säkert.
”Varulvarna är missnöjda herre, men än så länge är de med oss fortfarande…” sa Clarissa och väntade in reaktionen.
”Missnöjda på vad?” krävde Voldemort att få veta.
”Missnöjda över att de inte får människor nog av oss…”
”Varulvar!” Han fnös men sa inget mer, ingen sa något mer, men alla riktade sina blickar mot henne.

”Ni är då löjliga moster, gnälla på en sån småsak!” hörde hon Bellatrix säga då hon kom ut i hallen.
”Det är dit fel Bella, så du ska hålla klaffen!” sa Clarissa argt.
”Mitt fel… varför då?” frågade Bellatrix med ett roat ansiktsuttryck.
”För att du lovar dem fler människor än du ger dem!”
”Skyll på mig, då du är en av dem, självklart gör de inget fel!”
”Ja jag är VERKLIGEN en av dem, det är därför jag sitter vid samma bord som du Bella!”
”Att du ens får är ju helt beundransvärt av vår kära herre!”
”Bella…” Clarissa var så arg, var det något hon inte tålde så var det att bli förolämpad. ”JAG ligger bättre till än DU gör för tillfället så DU bör hålla din STORA KÄFT STÄNGD!!”

SUPERDUPER, jag love it ♥

Superbra♥

Tack ^^
Håller på med nästa kapitel men då det börjar närma sög upplösningen blir kapitlena svårare och tar därför längre tid... Hoppas det inte gör något

Nyläsare och jättebra!! Bevakar stort

Nytt kap!

--------------------------------------------------------

Kapitel 19
Slutstriden Del 1
1998

Det var fruktansvärt jobbigt att titta på, skolan förberedde sig för att bli anfallen. Elever flydde, eller i några få fall, tvingades iväg. Slottet var nu istället fyllt av vuxna människor, människor som hon själv en gång beundrat, gått i samma klass som, försökt imponera… Nu stod hon här, och kände sig utelämnad. Alla hon brydde sig om var inne i slottet och gjorde en gemensam insatts för att rädda den plats de hade kär, och rädda världen. Vad gjorde hon själv? Jo hon stod uppe på ett berg, ensam och väntade in mörkrets herre och alla hans undersåtar. Hon var på fel sida av Hogwarts murar, hon var på den onda sidan, utelämnad från den varma, kärleksfulla sidan hon så gärna ville tillhöra. Men ändå kunde hon inte lämna, inte förrän hon hållit sitt löfte till Dumbledore.

”Vår herre vill ha en uppdatering…” sa en mörk röst bakom henne.
”De håller på att förebereda sig för strid Trav…” sa Clarissa lågt och kände hans arm om sin midja.
”Är de redo för att vi attackerar dem?” Clarissa ryckte på axlarna.
”Redo och redo, om vi ger dem en liten stund till kanske striden blir lite intressant i alla fall!” Travers mörka skratt bakom henne fick henne nästan att rysa.
”Åh du är ju så ond min lilla fru… precis som jag vill ha dig!”

Clarissa såg dem kasta formler för att skydda sig, för att hålla henne och de andra på avstånd, så länge de nu gick. Clarissa log ansträngt och drog handen genom det alldeles för långa blonda håret. Det skulle hon kapa av när allt var över, hon skulle göra allt för att bli av med Travers och söka upp sin son. Hela hennes inre skrek efter att få hålla sin son i sina armar. Det fanns ingen annan som hon brydde sig mer om nu… när allt var över så…!

Ljudet av Voldemorts varning ekade över slottet, och hördes lika tydligt där Clarissa stod som om hon stod i slottet, eller bredvid Voldemort själv. ”Jag vet att ni förbereder er för att slåss. Era ansträngningar är förgäves. Ni kan inte kämpa mot mig. Jag vill inte döda er. Jag har stor respekt för lärarna på Hogwarts. Jag vill inte spilla magiskt blod. Ge mig Harry Potter så ska ingen komma till skada. Ge mig Harry Potter, så ska jag lämna skolan orörd. Ge mig Harry Potter, så ska ni få er belöning. Ni har på er fram till midnatt.” Tystnaden lade sig, men Clarissa märkte att det inte rådde någon form av ”tystnad” i rörelserna i slottet. De tänkte fortfarande kämpa och ingen skulle frivilligt ge Harry till Voldemort. Ingen som hade något att bestämma över i alla fall.
”De andra är på väg…” sa Snapes röst bakom henne. ”Alla är väldigt uppspelta, så vi måste verka också…!”
”Vi kan inte låta dem ta Harry, Sev…”
”Nej det kan vi inte, men vi måste verka som att vi kan…”

Trupper verkade ha intagit sina stationer, små grupper av människor kunde hon skymta borta på slottet. Samtidigt kom fler och fler dödsätare till kullen och Clarissa kunde längre inte tänka på viktiga saker, utan var tvungen att se glad ut. Klockan närmade sig allt närmare midnatt och Voldemort själv hade anslutit sig till dem uppe på kullen. Travers hade också kommit tillbaka och hade armen om hennes midja trots att den inte nådde runt den stora gravidmagen hon nu bar på. Travers hade mer eller mindre hotat henne, att om barnet dog, skulle Clarissa själv dö, en lång och plågsam död. Men han kunde inte hålla henne borta från kriget, Voldemort ville ha henne där!

Klockan var en minut i midnatt och Voldemort log ett kallt leende.
”Tiden är inne. De har inte följt mina order. Harry Potter är där inne. Jag vill ha honom… döda alla som kommer i er väg. Var ingen nådig!” sa han och när han sagt det, slog klockan tolv och alla dödsätare försvann för att attackera slottet.
”Clarissa…” sa Voldemort kallt och fick henne att stanna.
”Ja herre?”
”Jag vill att du hittar pojken. De andra är för upptagna med att skapa kaos. Hitta pojken!” Clarissa nickade, även om hon visste att de aldrig skulle hända, även om hon hittade honom skulle hon inte ta med honom.
”Ja, herre!” sa hon, bugade så långt magen lät, och försvann.

Kriget var i full gång, var Clarissa än vände sig var det dueller. Små barn 17 åriga barn lyckades hålla 50 åriga dödsätare på håll. 40 åriga kvinnor tog med enkelhet bort 20 åriga dödsätare. Världen var upp och ned, och Clarissa njöt. Hon var såklart med i kampen också, hon kastade harmlösa förtrollningar efter alla snälla hon kom åt, och när ingen såg kastade hon kraftfullare, hemska förbannelser på sina egna ”vänner”. Så länge ingen visste, gjorde det inget. Så såg hon Remus, hans smutsbruna hår och hans kraftfulla rörelser som fram manade stark magi. Framför honom såg hon Antonin Dolohov… Han verkade arg, arg över hur stark Remus var.
”CLARE! HJÄLP TILL ATT TA DÖD PÅ DEN HÄR SKITEN!” skrek han åt henne.
”Klarar du inte av en liten varulv själv?” skrattade hon åt honom. ”Vi är ju inget i jämförelse med er… Nej han får du klara av själv…” sa Clarissa roat men kastade en ”snälla ta kål på honom” blicka till Remus. Remus verkade inte uppfatta blicken. Först när en kvinna kom springande genom slottet, skrikande Remus namn verkade Remus tappa konsentrationen. Medan Clarissa duellerade lite okoncentrerat med någon hon inte visste vem det var, såg hon hur Remus föll handlöst ned på marken och kvinnan skrek högt.

Clarissa bytte håll, Remus var död, och kvinnan som uppenbarligen älskade hon stod nu och stred med Bellatrix. Hon klarade inte det här, hur skulle hon nu bli rentvådd? Hon suckade en aning, jo än fanns det ju Severus… Men bilden av hennes bästa väns ansikte försvann inte ur näthinnan hon visste inte vad hon skulle göra. Så hörde hon ett stort krasch… Något i slottet gick sönder. En vägg någonstans måste ha gett vika. När hon kom på plats så hon hur några rödhåriga killar försvann runt hörnet, säkerligen var Harry med dem, men det var väl lika bra det. Det kryllade av spindlar, stora som små. Genom hålet i väggen såg hon deras jättar kriga mot Hagrids jättar. Halvjätten själv syntes där ute. Voldemort själv var försvunnen, åtminstone så länge han själv valde att vara det. Clarissa suckade, allt var konstigt och fel. Slottet var förstört, slottet hon en gång levt i. Hon såg ned på golvmassorna och fick syn på en rödhårig pojke. Han var död… Sorgset drog hon fram mer golvbitar som täckte honom så pass bra att spindlarna inte skulle få för sig att äta upp honom. Han förtjänar en riktig begravning, hans föräldrar och syskon förtjänar ett riktigt avslut.

Ett smärtsamt skrik undslapp nästan då märket på hennes handled skrek till. Med en strimma blod rinnandes ur mungipan sa hon kort åt den långe gänglige, unge killen hon duellerat mot;
”Ja men tack för duellen Weasley!” Innan hon transfererade sig bort.
”Herre?” frågade hon lågt och såg sig om. Hon var i en mörk liten trälåda… vänta lite… det såg ut som… spökande stugan? Hon skymtade tre ungdomar och en stor kropp liggandes i ett hörn, hon gömde sig i skuggorna. ”Ni har kämpat tapper. Lord Voldemort vet att sätta värde i tapperhet. Men ni har ändå lidit stora förluster. Om ni fortsätter att göra motstånd mot mig, kommer ni alla att dö, en efter en. Jag önskar inte att detta ska hända. Varenda droppe magiskt blod som går till spillo är en förlust och ett slöseri. Lord Voldemort är barmhärtig. Jag beordrar mina styrkor att omedelbart dra sig tillbaka. Ni har en timme på er. Ta hand om era döda under värdiga former. Vårda era sårade.
Jag talar nu direkt till dig, Harry Potter. Du har låtit dina vänner dö för dig hellre än att möta mig. Jag ska vänta en timme i Den förbjudna skogen. Om du inte har kommit till mig, inte har överlämnat dig, vid slutet av timmen, då börjar kampen på nytt. Och den här gången kommer jag själv att gå med i striden, Harry Potter, och jag kommer att hitta dig, och jag kommer att straffa alla män, kvinnor och barn, varendaste en, som försökt gömma dig för mig. En timme.” Clarissa var helt paff… vilket båg! Hon har aldrig hört Voldemort prata sån dynga! Som om han brydde sig! Med en suck transfererade hon sig till skogen.

”Jag har något att berätta…” sa Voldemort då alla samlats runt honom i skogen. Travers stod bredvid henne och la inspekterande armarna om henne.
”Vi har inte tappat så många, men bland de döda hittar vi Severus Snape…” Smärtan som steg genom Clarissas kropp var smärtsam. Hennes sista levande vän, den sista som kunde bevisa hennes oskuld… Hon var helt körd…

Mycket mycket bra Marre ! Meee like! ♥

Aaaaaahhhh så bra!

Meeee liiiiiiiiiiiiiike this too