Falsk Romans [SV]

Tusen, tusen tack för alla fina kommentarer =D ♥ ♥


Ja, jo, jag ska... ._. som jag skrivit tidigare i tråden; writers block.
Men inom några dagar, förhoppningsvis =)
Håll ut!

AliceGrimes - Ja, den här ficen är ett år gammal och jag upptäckte Mugglarportalen för bara några veckor sen

HERMIONE GRANGER

"Harry, vad är det med Ron egentligen?"
De hade varit tysta flera minuter nu, bara vandrat fram och tillbaka längs med sjöstranden med händerna i fickorna och halsdukarna tätt virade om halsarna, och för första gången på terminen iförda Hogwarts vintermantlar. Så kallt var det redan.
Harry ryckte lite diffust på axlarna.
"Jag vet inte." Hermione kunde se hur han ansträngde sig för att behålla ansiktsuttrycket neutralt, och det var det som avslöjade honom.
"Du vet visst."
Ett vrål följt av högljudda skratt avbröt dem, och de sökte automatiskt orsaken till det med blicken bara för att få syn på Slytherins sjundeårskillar inbegripna i ett stort krig av förtrollningar, höstlöv och jaga.
Nott jagade Malfoy och riktade förhäxning efter förhäxning efter honom, men Malfoy undvek skrattandes varenda en. Lite längre upp stod Zabini och ropade ut besvärjelser som fick röda och gula löv att virvla upp i en tornado som mest liknade en sprakande eld att jaga Crabbe och Goyle. Hermione fnissade när hon såg de två enorma kolosserna springa för sina liv.
"Levicorpus!" Plötsligt hängde Malfoy upp och ner i luften, och på något sätt lyckades han vifta som en galning med armar och ben och samtidigt skratta tills han kiknade.
"Hermione?" Harrys konfunderade röst fick henne att hoppa till, och rodnande insåg hon att hon leende stirrat på sin värsta fiende i flera sekunder.
Generat strök hon några hårslingor ur ansiktet och svarade ett mumlande ja. Men Harry sa inget mer, utan bara stirrade skeptiskt på henne som om han förväntade sig en förklaring. Han såg nästan skrämd ut.
"Vad är det?" fräste hon, mycket elakare än hon tänkt sig, och kastade ännu en blick åt Malfoys håll och upptäckte att hon fick tvinga sig till att inte börja le igen.
"Varför kollar du så på Malfoy?"
"Det gör jag väl inte!"
"Det gör du visst! Se, nu gjorde du det igen", anklagade han när hon sneglade bort mot Malfoy och Nott igen.
"Harry!"
Den svarthårige pojken med blixtärret spärrade plötsligt upp ögonen och grep tag i Hermiones arm, men hon slet hastigt åt sig den igen, plötsligt otroligt sur på sin bäste vän.
"Du måste hålla dig undan från Malfoy, Hermione!" Hans röst var sträng.
"Och vad antyder du med det, Harry?" frågade hon mellan sammanbitna tänder samtidigt som hon stirrade honom stint i ögonen. "Vad inbillar du dig? Vad tror du om mig? Tack så jävla mycket för ditt förtroende."
"Men Hermione, du behöver ju inte överreagera så."

Nä, hon hade inte behövt överreagera, men hon hade haft en dålig dag. Ron var sur på henne utan anledning, Ginny gick inte att prata med för hon hade fått sitt hjärtat krossat av Hermiones bäste vän och den här bäste vännen anklagade Hermione för att ha fattat tycke för deras gemensamme fiende som nu även var hennes arbetspartner i Trolldryckskonst.
Hur kunde någon förvånas över att hon var på dåligt humör?
Hon satt uppe i sovsalen, med benen i kors i sängen och stirrade oseende ut genom fönstret, när dörrknackning avbröt hennes tankar.
"Kom in?" sa hon frågandes. Varken Lavender eller Parvati brukade någonsin knacka på innan de kom in, så vem var det då som kom på besök?
Dörren öppnades och in i rummet steg Ginny. Naturligtvis.
"Ginny", suckade Hermione när hon såg tårarna i den rödhåriga flickans ögon.
"Hermione, jag vill dö."
I nästa sekund satt hon på sängkanten och grät okontrollerat mot Hermiones axel, samtidigt som Hermione strök stora cirklar över hennes rygg och gjorde sitt bästa för att trösta.
"Jag vill inte leva längre, för jag kan inte andas när han är i närheten och varje gång jag kommer på honom med att titta på mig så liksom krossar han mitt hjärta om och om igen", grät hon.
"Kom igen Ginny, vi vet båda två att han verkligen är kär i dig", svarade Hermione mjukt. "Jag känner honom utan och innan, jag ser det på honom."
Ginny gav henne en förtvivlad blick.
"Men om han inte ens vet själv, hur kan du då veta det?" undrade hon och snyftade till.
"Jag vet det. Och hör här, det har gått för långt, jag kommer att berätta för Harry hur ledsen du är. Han tror fortfarande att du inte bryr dig."
"Nej! Nej, snälla Mione, du lovade! Du får inte säga något, för då kommer han bara att ta tillbaks mig för att han har dåligt samvete!"
Hermione stönade. Harry älskade Ginny. Ginny älskade Harry. Varför kunde de inte bara säga det rätt ut till varandra, och slå hål på alla missförstånd? Varför var det tvungna att komplicera allt så mycket? Varför var båda så blinda?
"Nej, lyssna nu, det kommer han inte. Han älskar dig, det har jag sagt tusen gånger, varför tror du mig inte?"
Ginny började bara gråta ännu mer vid de orden.
"Därför att det inte är rimligt."
Nu började Hermione nästan bli arg.
"Lägg av!" Hon ruskade om familjen Weasleys yngsta medlem och spände sedan ögonen i henne. "Vart tog ditt självförtroende vägen, Ginevra Molly Weasley? Svara på den här frågan: varför blev Harry kär i dig från första början, tror du?"
Ginny blev så chockad av Hermiones utbrott att hon slutade gråta. Skärrat stirrade hon på henne som om hennes bästa tjejkompis hade förlorat förståndet. Bra.
"Jag vet inte", viskade hon hjälplöst.
"Gissa då!" Hermione tänkte inte ge sig förrän hon fått svar.
"För... för jag är bra på Quidditch och Harry älskar Quidditch?"
Ginny lät trevande på rösten.
"Bra, mer?"
"För att jag... är rolig?"
"Det är du, Ginny, och mer?"
"Jag är... smart. Och snäll, antar jag, och ganska modig."
Belåtet såg Hermione hur skuggor av säkerheten Ginny en gång burit som en aura omkring sig återvände.
"Och du är vacker, glöm inte det", påminde hon. "Erkänn."
Det var en underdrift. Ginny hade ett avundsvärt utseende, hon var en naturlig skönhet.
"Jo, jag... jag är ganska söt."
"Hur söt?"
"Hermione!" Ginny log blekt och Hermione besvarade nöjt leendet.
"Du är fantastisk, Ginny, och det är därför Harry blev kär i dig från första början och det är därför han fortfarande är kär i dig. Innerst inne vet han också det, han förvirrar bara sig själv genom att börja ifrågasätta det."
"Är du säker?"
Hon gav Ginny en liten kram.
"Jag är säker."
De satt tysta en stund, Ginny med ett svagt leende på läpparna, till Hermiones förnöjelse.
"Du då, Mione? Hur är det på kärleksfronten...?"
"Va? Åh, dåligt", svarade Hermione automatiskt. Rons ansikte dök upp i hennes huvud, men tjurskalligt sköt hon undan den. Det skulle aldrig funka. Om deras vänskap var komplicerad, vad skulle då inte kärleken bli?
"Det är synd. Du borde träffa någon."
Hon log lite skevt och såg ner i knäet, kände Ginnys blick på sig. Du borde träffa någon. Det var ju lätt för henne att säga, som fick vilken kille som helst att falla för henne med ett enda bländande leende.
"Den rätte, ja. Han vill bara inte dyka upp."
Ginny fnös, och la sig på rygg i sängen.
"Äh, den där ursäkten har du använt dig av i evigheter."
"Men det är ju sant." Protesten som inte övertygade någon, eftersom den inte var sann. Hermiones tankar drogs till hennes och Harrys promenad tidigare på dagen, till Malfoy som vrålade av skratt... Det blonda håret som föll ur sin strikta frisyr... Plötsligt ville hon bara reda ut alla tilltrasslade tankar. "Ginny, det som sägs här stannar här. Mellan oss."
"Klart att det gör."
Hon drog ett djupt andetag och bet sig i läppen, osäker på hur hon skulle börja. Nästan lite nervöst började hon klia sig på ena överarmen.
"Vad tycker du om Malfoy? Bortsett från att han är vår fiende, på den mörka sidan och rasist?"
"Inte på den onda sidan", rättade Ginny henne. "Inte längre."
"Visst." Generat insåg Hermione att hon började rodna. "Men han var där först."
"Jag vet. Men varför undrar du, Hermione?"
"Jag frågade först."
"Seriöst?"
"Ja." Hon suckade djupt och begravde ansiktet i händerna. Det här var ingen bra idé längre.
"Han är het, på ett sånt där Slytherin-aktigt sätt”, svarade Ginny ogenerat och sakligt. ”Han är intelligent, och rik. Han är renblodig. Men han är inte Harry."
"Det är klart att han inte är", skyndade sig Hermione att instämma. "Men..."
Ginny skrattade lågt och hävde sig upp på ena armbågen för att kunna se på sin bästa väninna på andra sidan sängen.
"Men...?" Hennes ögon glittrade plötsligt nyfiket.
"Jag vet inte. Jag vet inte ens varför jag tog upp ämnet."

Svar; klar man håller ut, det är värt att vänta på !

Ida S, Allright den är jätte bra

meeeer

Superbra! Mer

Åhh gud! Asså jag skojar inte jag tror jag dör!
Det här är sååååå bra!
meeeeer när du har tid!

meer

Braaaaaaa!! MER ♥

HEEEELT UNDERBART!!! ♥