Argus Filch [SV]

Hoppas att du har tid/lust att lägga upp ett kapitel snart... Och du, när du ändå är i farten så kanske du kan ta och skriva ett litet brev till mig?

Bättre sent än aldrig haha

"Du är en ynk. Du kommer inte att få börja på Hogwarts."
Tiden hade stannat.
Argus hade anat det, men inte vågat formulera tanken. Någonstans inuti honom hade han förstått att det var så det var.
Men ändå.
"Du ljuger", viskade Argus. Han kunde inte behärska sig längre. En sista droppe fick bägaren att rinna över, och ilskan över elva år av ensamhet och utan kärlek forsade okontrollerat ut i vilda floder. "DIN JÄVLA LÖGNARE, DU LJUGER!"
Argus visste knappt vad han gjorde. Han såg som om han stod tio meter bort hur han själv sprang fram mot sin far och började slå och sparka på honom för allt vad han var värd. Han visste att det inte var hans pappas fel, men han kunde inte behärska sig.
Flera års drömmande.
Flera års fantasier och föreställningar.

Argus far såg nästan lite rädd ut. Hans annars så lugne och behärskade son hade helt förlorat kontrollen, men även fast Argus tog i allt vad han kunde så var han chanslös mot sin far. Inom loppet av några sekunder låg Argus ner med ansiktet tryckt mot golvet. Hans knytnävar slog uppgivet i parketten.
"Du visste det", viskade Argus. "Du visste det hela tiden, men du sa ingenting. Du fick mig att hoppas." Argus hade egentligen tänkt säga mycket mer, tänkt låta anklagningarna hagla över sin far, men orden nådde inte hans läppar. Hans röst bröts när tårar började strömma ner för hans kinder.
Argus far sa ingenting. Han släppte greppet om Argus och satte sig en bit bort på golvet. Han höll händerna för ansiktet.
I flera minuter satt han så. Argus låg fortfarande kvar och stirrade ner i trägolvet. Vad var det för mening med att resa sig? Vad var det för mening med att över huvud taget fortsätta leva?
Tystnaden bröts av en snyftning. Argus tittade upp och stirrade på sin far. Mellan hans fingrar kunde han skymta en tår som sakta letade sig ned för den rynkiga kinden. Det var första gången någonsin som Argus såg sin far gråta.
"Förlåt Argus. Jag..." Hans far snörvlade. Han harklade sig och tog ny sats. "Jag är en dålig far. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle göra med dig. Med Thea och Anthon var det lättare, då gjorde vi det tillsammans. Juliette och jag. Men när hon... hon..." Hans ögon fylldes återigen av tårar. Han torkade snabbt bort dem, fast besluten att fortsätta. "Du måste förstå, Argus. Jag älskade din mor, hon var allt för mig. Hon gjorde mig till den jag alltid velat vara. Det är en skam att du aldrig fick lära känna henne.
Vi fick två underbara barn, och livet var så perfekt som det någonsin kunde vara. Men så kom du, och Juliette var borta. Jag saknade henne så att jag trodde att jag skulle dö. Först tyckte jag att det var ditt fel. Varför var vi tvungna att skaffa en till ungjävel? brukade jag tänka. Vi hade det ju helt fantastiskt redan, varför kunde vi inte bara ha nöjt oss?
Jag visste inte hur jag skulle göra. När din mor varit med hade det varit så lätt, men sen...
Först hatade jag dig. Jag tyckte att det var ditt fel, jag önskade att du skulle dö och att jag skulle få henne tillbaka istället. Men jag försökte verkligen, det måste du förstå. Varje kväll när jag skulle säga god natt till dig försökte jag känna kärlek för dig, men det gick verkligen inte. Varje gång jag såg på dig så såg jag min frus mördare. Jag har aldrig älskat dig Argus Filch, och jag kommer nog aldrig klara av att göra det. Jag är en hemsk människa, jag vet. Jag förtjänar inte att vara någons far."

Argus kände ingenting över huvud taget. Någon hade dragit ut proppen ur honom, och all hans livslust rann ut och bildade små obetydliga pölar på golvet. Han brydde sig inte om att försöka stoppa den.
Vad spelade det för roll att han inte hade några magiska krafter och aldrig skulle få komma till platsen som varit hans allra högsta önskan i flera år? Vad spelade det för roll att hans far aldrig hade älskat honom? Vad spelade det för roll att hans födsel bara orsakat olycka? Vad spelade det för roll att den enda människan han någonsin älskat inte ens kom ihåg vem han var? Vad var det ens för mening med att fortsätta leva? Ingen blev ändå lyckligare av att han fanns.
Han låg kvar på det kalla trägolvet. Det enda han hörde förutom tystnaden var hans egna taktfasta hjärtslag. Argus var förvånad över att hans hjärta fortfarande slog.
Så hördes ett till ljud. Argus lade sitt öra mot golvet och lyssnade. Fotsteg. Han tittade upp, och såg rakt in i sin systers hatfulla ansikte.
"Så min mor dog bara för att ge liv åt en äcklig liten ynk?"

Åh, helt fantastiskt. Jag hittar inga andra ord som är tillräckliga för att beskriva detta.

Herregud vilken hemsk familj Argus har

Oh.. Jag tycker så sjutk synd om Argus... Stackarn.. </3
Du skriver underbart bra!

ASDFGHJKL
jag är helt förhäxad av denna fanfiction.

Du skriver så bra!!!

Förhäxad är absolut det rätta ordet!

Åh tack så jättemycket, vad glad jag blir. Sitter här och ler för mig själv haha. ♥

Stackars Argus.

Åh du är så bra på att skriva!!!