Lumos :3 & LeoisLazyy

Benjamin skiftade vikten till sitt högra ben medan han fortsatte att iaktta henne. Det måste ha varit en trevlig känsla, att bli väckt av sin katt. Hans egen förrädare till katt hade inte låtit sig vidröras på nästan ett halvår - än mindre hoppat upp i hans säng.
"Sömn är överskattat, vilket böcker inte är", sade han och blinkade till några gånger innan han upp i taket. "Blir du förnärmad om jag frågar om du har lust att äta frukost med mig?" frågade han så tyst att han knappt själv kunde höra sina ord. Vilken dum fråga, hur hade han tänkt nu egentligen?

Det tog lång tid för Benjamins ord att sjunka in så att Hailey förstod dem. För en stund satt hon bara där och blinkade mot honom. Hon, äta med Benjamin? Hennes pappas absoluta fiendes son? Det var ganska komiskt egentligen. Trots hennes pappas åsikt kunde hon inte låta bli att le med en kort nick.
"Det gör jag gärna", svarade hon.

När Hailey slutligen svarade andades Benjamin ut och vågade sig på att ta blicken från taket. Hur hade det kommit till det här egentligen? Hade han faktiskt blivit en, åtminstone aning, anständig person? Det i sig fick honom att bli illamående. De extrema åtgärder han fått "vidta" för att lyckas bryta det mönster han befunnit sig i så många år. Patetiskt.
"Är du helt säker på att du faktiskt hörde rätt? Jag kommer inte att döma dig precis om det är fallet..." mumlade han.

"Helt säker, absolut", svarade Hailey med ett leende. Hon kastade en hastig blick på klockan. Tjugo över åtta, vilket betydde att de flesta skulle börja gå upp vilken sekund som helst för att hinna med frukosten, och att slottet skulle fyllas med det vanliga helgbabblet. Det började långsamt bli ljusare i korridorerna, och ju längre som solen hade stannat uppe desto varmare blev det inomhus. Eller ja, varmt nog så att man inte skulle småhuttra iallafall.

Benjamin log smått mot Hailey och sträckte ut en hand mot henne. Bara det i sig måste ha sett ganska roande ut. Den där utsträckta handen kunde verkligen inte ha sett ut att vara till mycket hjälp. Hon hade säkert kunna bryta vartenda ben i kroppen på honom om hon så haft lus, för den delen. Han var blott skinn och sköra ben.
"För att vara helt ärlig så trodde jag att du skämtade först", förklarade han.

Hailey tog tag i Benjamins hand och hävde upp sig från golvet, försökande att inte lägga för mycket tyngd på honom.
"Tack", log hon. Hon såg sig busigt omkring. "Absolut inte, jag skämtar aldrig", menade hon, men kunde inte hålla sig för skratt. "Okej, det där kanske var ett skämt."
Hon hörde hur dörren till ravenclawtornet öppnades, och två elever gick ut innan de styrde deras trötta steg mot trappan.

"Det där var nog det sämsta skämtet jag någonsin hört och jag hör inte många skämt", påpekade Benjamin men kunde inte hålla sig från att le mot henne. Han svepte sina armar omkring som han brukade göra när de började röra på sig. Det var en annorlunda känsla att ha någon att tala med, någon att gå bredvid. Hur många år hade det varit sedan han haft någon att gå bredvid egentligen? Enligt hans uppskattningar flera år.
"Så, hur går livet då?" frågade han i brist på fantasi.

Hailey började ta stegen ner för trapporna. Hon kunde höra andra personer både över och under henne, vilket hon tyckte var skönt då hon inte gillade när slottet var helt tyst. Det fick det att kännas ensamt.
"Tja.. Det är väl som alltid egentligen. Mycket läxor och lite tid för att tänka." Hon fortsatte framåt. "Jag tänkte egentligen spendera julen här på slottet för sista gången, men mamma sa att jag gjort det i flera år nu och tvingar mig att åka hem över lovet."
Hailey himlade med ögonen. "Du då? Hur går ditt liv?"

Benjamin kunde inte låta bli att skratta till. De var verkligen motpoler.
"Jag känner precis tvärt om. För lite läxor och för mycket tid över till att tänka. Inte nog med det så kommer det här att blå det första året jag stannar på skolan över lovet", pladdrade han på och tog det sista trappsteget. Han knep ihop munnen och önskade att allting bara kunde återgå till vad det varit innan. Inte för att han hade varit speciellt lycklig då heller, men åtminstone frisk och psykiskt stryktålig. Den stora salen var redan halvfull och den skulle snart till att bli ännu mer fullsatt. Elever strömmade in var och varannan sekund. Han stannade till och vände sig mot henne.
"Vart sätter vi oss?" Frågade han lätt panikartat. I vanliga fall brukade han undvika de stora folksamlingarna.

"Varför inte.." Hailey sökte runt med blicken. Tillslut hittade hon en del av ett av borden som var mer fullt än tomt, men ändå mycket tommare än alla andra platser. "...där?", föreslog hon och nickade mot platsen.