Minnen från förr (PRS)

Tasha andades ut när staven kom flygande mot dem. Hon hade saknat den hur mycket hon än ville neka det. Staven var en del av henne och hon kände sig inte hel utan den. Hon kunde inte försvara sig utan den, kände sig maktlös.
"Tack" log hon och såg på honom, han hackade tänder och frös stackarn. Inte för att hon var bättre klädd heller och hon ville snabbt in i värmen, i huset med honom.
"Transferera, är dock rädd med tanke på vad som hände förra gången." sa hon och rörde lätt vid håret.
"Kan du ta oss båda tror du? Bara denna gång, ska göra det sedan." sa hon, för hon ville klara sig själv. Men nu visste hon inte ens om orken fanns där, även om hon var utvilad. Eller ja då hon däckat hade hon sovit i två dygn. Hon brukade göra så och sedan inte sova på flera dagar, eller snarare sova dåligt.

Zachary tog ett fast tag om hennes överarm med ett illvilligt flin på läpparna.
"Du tror alltså inte att jag klarar att ta med oss båda..." Sade han och frustade lite. "Underskatta mig inte."
Och så nickade han kort mot henne, brydde sig inte speciellt mycket om hon var redo eller inte, innan de efter en bråkdels sekund stod precis utanför ytterdörren på det skamfilade huset.
"Bara så att du vet ligger den där flätan på bordet innanför dörren om du skulle ha lust att sätta fast den igen...Men med tanke på att du ändå skulle klippa dig..."
Han tystnade och drog upp ytterdörren. Värmen mot ansiktet var uppfriskande, precis som han ansett kylan vara några timmar tidigare. Huset såg fortfarande ut att vara i dåligt skick, men Sally hade röjt undan en hel del skräp och rengjort det mesta. Att kåken var uråldrig kunde de inte göra någonting åt, utan det var som det var.
"Välkommen hem antar jag, eller något i den stilen", sade han och slängde ytterrocken på golvet varefter han sparkade av sig skorna bredvid den.
Möjligen såg det ouppfostrat ut, men själv ansåg han det vara mycket bekvämare att låta allting ligga på golvet. Någon Brukade ändå alltid hänga upp rocken och ställa in skorna prydligt intill väggen.

Värmen var mer än välkomnande och hon såg sig om.
"Vad fint ni fått." log hon och såg sedan på högen Zachary ordnat.
"Zachary, skorna och jackan plockas inte undan av sig själv." påpekar hon och hänger upp sin egen jacka och ställer in sina egna skor. Inte så svårt och en trevlig gest mot Sally som hon gissade tog hand om det. Ibland kändes det som om han saknade uppfostran, hon visste inte.
Hon såg ner då hon kände små armar om hennes ben.
"Åh, hej Sally, trevligt och se dig." log hon mjukt, böjde sig ner och kramade om alfen.
"Åh, miss, ni har magrat. Kom till köket, Sally har gjort ordning mat, varm mat." Sally ställer sig upp och såg på Zachary.
"Fryser ni sir?" frågar hon och undrar om hon ska laga någon stärkande dryck till dem.

"Det är just det som är grejen, de plockar faktiskt upp sig själva efter ett tag", sade Zachary med sarkastisk entusiasm.
Han tittade sedan ner på alfen med ett obeslutsamt ansiktsuttryck. Hon gick honom på nerverna. Troligen med anledningen av hans dåliga barndomsminnen, eller kanske för att hon gnällt värre än en unge under den gångna veckan. Men samtidigt var hon en sådan där äckligt trevlig varelse. Istället för att svara henne ryckte han på axlarna och strosade in i köket där han slog sig ner på en av stolarna. Näsan genast började han väga på den - ännu en dålig vana.
Maten stod redan framdukad på bordet. Som vanligt blev de serverade potatis med något tillbehör av något slag. Dagens tillbehör verkade vara fläsklägg, eller något liknande i alla fall. Men kött som kött, han brydde sig faktiskt inte om vilken sort.
"Fråga mig inte hur, men jag är vrålhungrig", sade han högt så att Tasha oh Sally för den delen, skulle höra ute hallen.
I sin väntan på att de andra två skulle komma in i köket började han betrakta snöfallet utanför fönstret. Det var ändå ganska vackert. När man inte var tvungen att vandra genom den det ville säga.

"Du borde inte plocka upp det efter honom. Han är stor nog att klara det själv." sa hon till alfen då de kom efter honom genom den stora hallen och in i köket där maten stod på bordet. Lukten fick henne att vilja fly, men hon tvingade sig ner på stolen vid bordet. Sally verkade så glad att hon sjöng för sig själv medan hon la på mat till dem. Potatis och kött var det, Tasha var inte ett dugg imponerad. Men hon var det inte över mat alls heller, såg det som ett nödvändigt ont. Dock visste hon att hon måste äta för att leva, även om hon helst ville skjuta ifrån sig tallriken.
Långsamt började hon tugga i sig, nästan mekaniskt och stirrade ut på det vackra snöfallet. Även köket hade genomgått en förändring, det var rent och skinande och det luktade himmelskt.

"Förklara vad det är för problem du har med mat", sade Zachary plötsligt och betraktade henne med rynkad panna. "Jag menar inte nog med att det är livsnödvändigt, det är även gott."
Hans egen tallrik var tom vid det laget, inte en enda matrest syntes till. Mat var något han aldrig sade nej till. Visserligen mest för att han mycket väl förstod att han behövde äta mer än en vanlig människa för att inte hamna i samma situation som hon för tillfället satt i. Faktumet att den även smakade gott, för det mesta, gjorde inte precis saken värre. Logiken för ett matvrak med andra ord.
Marken som för några timmar sedan varit frostigt grön var nu istället klar-vit. Snön gjorde med ens att huset kändes mycket mer hemtrevligt och behagligt att vistas i, som i ett trollslag. Han placerade armbågarna på bordet och lutade sig framemot henne.
"Är det bara jag eller blir allting så mycket tystare när marken är täckt av snö?" frågade han för att bryta just tystnaden. "Det är nästan en aning besvärande..."
Han lutade sig bakåt med en suck och började peta bort skräp som satt fast under de smutsiga naglarna.
"Jag önskar att det fanns ett piano, eller ännu bättre - en flygel."

Tasha såg ner i tallriken och stirrade på sin mat, den som minskat men inte försvunnit. Hon kände mest att hon bara ville gråta.
"Jag vet inte, eller....." hon tvekar, vet egentligen inte hur hon skulle förklara.
"Jag vet att jag borde äta, jag vill äta, inte vara mager och orkeslös. Men samtidigt, maten kväljer mig, bara lukten gör mig illamående. Sedan känner jag mig så idiotisk då jag som liten levt utan mat dagar i sträck om jag inte skaffa det själv. Jag vet vad det heter att vara hungrig, att vara svältande och hungrande. Men det går bara inte." svarade hon slutligen och såg förtvivlat på honom som om han skulle kunna hjälpa, komma med svar.
"Jag vill äta och jag vill kunna sova, men allt känns bara hopplöst." hon suckade och såg åter ut, det blev tyst mellan dem tills han bröt tystnaden.
"Jo, det är som om hela världen sover." hon log, fann det inte besvärande alls. Tystnaden var för henne inte besvärande, hon njöt av den. Eller ja hon njöt av den oftast.
"Kan du spela?" log hon, hon hade inte riktigt tänkt att han kunde det. Men det kanske hörde till hans mer adliga uppfostran?
"De borde ha ett, kanske finns i någon av de rum vi inte sett. Eller undangömt någonstans, bakom någon lönndörr eller så."

Zachary tittade på sina händer som låg uppe på bordets yta. Hon lät desperat, nästan förtvivlad vilket resulterade i att han började känna sig illa till mods. Om han hade kunnat så hade han hjälpt henne den första dagen då de träffats i baren, men han hade definitivt inga superkrafter.
"Du har aldrig funderat på att stryka köttet från din meny?" frågade han trevande och trummade lite med fingrarna. "Eller att bara äta sådant du gillar? Jag hoppas verkligen att det finns någon slags mat du uppskattar..."
Han lade armarna i kors för att hålla fingrarna i styr och gav henne en tveksam blick innan han övergick till att, även han, betrakta snöfallet ett slag.
"Jo, jag har spelat så länge jag kan minnas...Rondo alla Turca du vet, det är mitt favorit stycke", sade han och drog lite på ena mungipan.
Förut hade han nämnt att han inte hade några naturliga talanger, men hade nog förvridit sanningen en aning, även om endast en gnutta. Piano var kanske den enda talangen han besatt, men den dög gott och väl. Möjligheterna tog aldrig slut med ett piano, det fanns alltid nya stycken att upptäcka och lära sig. Det var även en slags inre fristad för honom, pianomusiken.
"Även om det skriker quidditch om dig måste du ha några andra intressen, eller hur?" fortsatte han och vände slutligen blicken mot henne ordentligt. "Alla har en gömd talang någonstans där inne."

Tasha skakade på huvudet samtidigt som hon ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, jag har inte provat. Men det är mycket köttlukten som får mig att må illa. Kanske inte borde äta i köket där den görs heller." hon tvekade och såg på Sally.
"Tror du att du skulle vilja prova det? Laga annan mat till mig utan kött?" frågade hon, varpå Sally bara log glatt och nickade.
"Självfallet, vad som helst för er miss, bara ni äter." log alfen och började direkt att laga, Tasha ville protestera, inte nu men hon gjorde det inte.
"Egentligen gillar jag väl mycket. Men just nu inget." hon ryckte på axlarna, visste inte vad hon borde säga eller göra.
Dock önskade hon verkligen att de fann ett piano, för hans skull. Det verkade vara något han brann för, kanske något som fick honom i ro.
"Jag vet inte vad du talar om, jag kan inte spela piano och har aldrig hört det du talar om." svarade hon, eller hon trodde att hon inte hört om det.
"Teckna och måla kanske? Jag är ingen konstnär precis, men jag gillar det, det får mig lugn." hon log, det var evigheter sedan hon målat, sedan hon haft ro till det. Kanske hon skulle prova på nytt? Fast då måste hon ha färger, pennor, penslar och papper.

"Jag både hör och förstår vad du säger...Men jag kan bara inte få in det i mitt huvud hur du kan må illa av kött, det smakar gott och det luktar bättre än du tror, det gör i och för sig du också, men det är en helt annan historia", sade Zachary och frustade till. "Åh ja, jag har fortfarande stora planer på att äta upp dig."
Han skakade på huvudet och vägde lite på stolen, som hotade att falla över vilken sekund som helst. De kanske borde försöka ta sig in till London inom en snar framtid och köpa alla dessa grejer de båda suktade efter. Han efter sitt Steinway eller Bechstein piano medan allt hon ville ha var lite färg och ett papper. Vilken bortskämd liten unge han måste vara. Sådana pianon kostade flera tusen i mugglar valuta. Dock var det inget problem. Han hade engelska pund så att det räckte och blev över. De hade säkert kunna bosätta sig i den finaste byggnaden i London om de kännt för det, men han hade ingen lust att bo i en storstad.
"Någon dag tycker jag att vi ska ta oss in till London, och kanske även till Diagongränden", sade han och rynkade sedan på ögonbrynen. "Men vi måste förklä dig på något sätt antar jag, eller är du så pass olik dig själv att ingen skulle märka..."
Han tystnade, försjunken i sina egna tankar. Hur hade hon sett ut när hon var frisk och kry? Inte för att han brydde sig men det hade varit intressant att se. Nu var hon bara skinn och ben.