[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag kollade på Nema för att se om hen ljög innan jag skulle reagera. Ville inte se ut som någon jäkla fån och typ kyssa henom ifall hen inte var seriös.
Dock så såg jag i hens ögon att det inte var en lögn eller ett skämt, Nema var hundra procent allvarlig och såg nu att ångra vad hen sagt.
"Asså förlåt Hazz, jag..." Nema flackade panikslaget med blicken och drog upp sina ben mot bröstkorgen.
För så lite kroppskontakt som möjligt kanske.
Jag svarade inte, men lutade mig framåt och kramade om min crush/hittills bästa kompis.
"Varför tror du jag gjorde så, pucko?" frågade jag med huvudet i Nemas hår.

Kroppskontakten fick mig att stelna. Men knappt, innan jag slappnade av och lutade mig mot henne. Jag drog in den där välkända lukten, och paniken var som bortblåst.
Hon lyfte huvudet från min toviga kalufs och tittade leende in i mina ögon.
''Allvarligt?'' Hörde jag mig själv säga. Trotts att hon kramat om mig var jag skiträdd att hon bara gjorde det för att inte såra mig på något sätt. Det skulle hon inte, och det kändes inte som om hon gjorde det heller.
''Allvarligt'' bekräftade hon. Jag lutade mig tveksamt mot henne, ovetande om hur hon skulle reagera. Men hon lade bara en hand runt min hals och lutade sig mot min kalufs, precis som hon gjort förut.
Vi satt bredvid varandra, småpratade om allt och inget.

Jag skrattade och Nema stämde in.
Jag lade märke till att hen hade en liten skrattgrop i vänster kind och det fick mig att undra varför jag inte sett den tidigare. Nemas ögon fick skrattrynkor i sidorna och munnen drogs snett uppåt när hen log.
Jag var så inne i att stirra på alla de små detaljerna i henoms ansikte som man vanligtvis inte kollade på att jag inte märkt att Nema sagt något förrän hens hand viftade framför mitt ansikte.
"Eh va?" frågade jag förvirrat och hettan steg på mina kinder.
"Hazz lyssnade du inte?" muttrade Nema och skrattade sedan. Hen klappade mig på huvudet och flinade.
"Vad sa du då?" frågade jag och försökte med mina bästa hundvalpsögon.

Flinande slöt jag ögonen och bara lutade mig mot henne. Njöt av att inte behöva tänka på att kunna bli dödad vilket moment som helst.
Men som det såg ut nu så skulle jag väl ändå dö. För att det var typiskt Hazz att hamna i såna där dödsriskerande situationer. Och, jag tänkte inte låta något hända henne. Så på ett sånt vis kommer jag väl dö på.
Nope.
Tänker inte dö, och det kommer ingen annan heller göra. Det hade jag bestämt. Och var skitsäker på det.
''det tänker jag inte berätta'' mumlade jag och drog ett djupt andetag, och fattade att jag verkligen inte kunde förlora henne.

Utan att riktigt tänka på vad jag gjorde lade jag armen om Nemas axlar och drog henom närmare, andades in hens doft. Det kändes liksom bara som en naturlig gest, som om jag gjorde det varje dag.
Nema doftade hav och frisk luft, en fräsch blandning som påminde mig om den sommardag på stranden för två år sedan, i Brooklyn, när jag träffat Nema för första gången och vi babblat på om böcker och tv-serier medan våra mammor skrattade åt oss.
Jag blundade och tänkte på den dagen; hur sjukt lycklig jag varit över en ny kompis.
Jag hade inte varit så pratglad när det kom till okända personer, men med Nema blev det så lätt att öppna sig.
Trots att vi bråkade och tjafsade ibland (kärlek börjar alltid med bråk, som de säger) kändes Nema så trygg och varm.
"Jo berätta", krävde jag halvhjärtat och mötte Nemas blick.

Vi satt så nära varandra att jag kunnat kände varenda diskreta andetag. Hur en pust lätt träffade mig i ansiktet, om och om igen.
Läpparna var underligt röda. Liksom diskretare röd, och inte påmålat. Hennes ögon var stora och klara, och en elektrisk blå färg omgav irisen. Dem log. På ett härligt lyckligt sätt som fick mig att aldrig vilja slitas ifrån henne.
''Nee'' mumlade jag, tittade henne i ögonen, men uppmärksamheten drogs till den iskalla fläcken mellan Hennes nyckelbenen. Den där lila färgen-den som hade färgat Lukes blod- hade omringat den lilla gropen som bildats.
''Hazz'' flämtade jag-omedveten om att det inte blivit bättre. Jag kände ilskan växa i i bröstet, ville döda Castellan.
''Det e inget'' mumlade hon och jag tycktes höra en irritation i orden.
''Vi måste göra något åt det. Få bort...det ickeexisterande-giftet'' Jag drog min ryggsäck närmare, vred mig i Hazz'es famn, trotts att jag ville stanna.
Ryggsäcken var knappt fylld men något alls. En Drachma gömde sig i botten av säcken, och resten var allt från pennor till strumpor-vilket fick mig att vilja slå till mig själv.
Men i en innerficka, knappt synbar, hittade jag en bit ambrosia. Jag vågade inte tänka att det var för lite, och jag var övertygad om att jag reagerade överdrivet, men det kunde jag inte hjälpa.
''Ät'' Befallde jag och sträckte ut den lilla biten mot Hazel, som rodnade starkt.

Jag skakade på huvudet, ville inte äta.
"Nej tack, det är bra", svarade jag och vände blicken mot det lilla fönstret.
Det hade börjat blåsa lite mer, så vågorna slog mot skrovet och upp på det orangea däcket.
Jag blev inte orolig; liksom den här båten skulle ju tåla sånt.
"Jo", sade Nema strängt och jag fattade att det inte var dags för att käfta emot. "Ät Hazz."
Jag himlade med ögonen och lät Nema stoppa in den lilla biten Ambrosia i min mun.
Hen suckade och spände blicken i mig, de havsgröna ögonen intensiva och elektriska (stötar är fortfarande min grej, Nemis!).
"Tugga och svälj Hazz", sade hen tillsist och jag gjorde motvilligt som hen sagt. Smaken av Mango-glass som jag och mamma gjort på min tionde födelsedag fyllde munnen och en stöt av längtan efter min mor stack till i bröstet, men jag tvingade iväg saknaden.
Hon var inte värd det ändå.

''Bra, Tack..'' Mumlade jag. Nöjd att hon ätit det, men också ledsen på ett sätt. Ovetande om jag hade förstört vår stund. Det ville jag inte.
Försiktigt, nästan varsamt, lade jag ifrån mig ryggsäcken och kröp närmare Hazel. Jag lutade mig mot hennes axel, och först verkade hon inte reagera. Sedan lutade hon sig mot mig med.
Jag drog in hennes doft. Regn och frisk luft.
Så satt vi här; hoppkrupna i varandras famn, i en orange liten plasthytt på en livbåt. Eller vad det nu var.
Och så somnade jag. Ögonlocken hade känts som bly, och jag hade inte velat kämpa emot. Inte när jag kände mig trygg.

Jag stod på en tom gata. Gatubelysningen flackade till, och en skugga rörde sig på väggen. En sån där hög, smal, med sylvassa fingrar.
Ändå kändes det inte verkligt. Bara hemskt.
Skuggan kom närmare och mitt elvaåriga jag backade. Backade bak mot den tomma gatan.
En rad av bilder sköt upp framför mig. Men inte dem vanliga; inte dem jag hade haft i samma dröm för ett år sedan.
Den här gången var det inte samma personer. Allt var utbytt, men det hände nästan exakt samma hemskheter.
Hazel som sakta, kvävdes. Hur hennes hud fick en blå nyans. Att hon sakta dog. Plötsligt försvann hon. Lämnade ett hemskt mörker efter sig.
Innan olyckorna han drabba någon annan, eller något annat, for jag upp ur djupet med ett ryck.

Snabbt efter att Nema somnat, hens huvud blev tungt mot min axel, slöt jag mina ögon också.
Så snabbt jag stängt dem omslukades min syn av en värld utav mörker.
Det var mörkt. Först trodde jag att det var samma tyngdlösa mörker jag svävat i och hört Ärrfejset och Kronos samtal, men när mina ögon vande sig märkte jag att jag stod i en mörk gränd. Samma gränd som jag mött den gamla gubben i.
Det var bara det att Nema låg på marken.
Hens kropp var avslappnad, för avslappnad, och ögonen stängda. Jag gjorde ett försök att rusa fram till henom, men en tjej i Annabeths ålderdök upp precis framför mig.
Håret var rött - nästan som Nemas, men lockigare - ögonen var lysande gröna och ansiktet täckt av fräknar. Tjejens hand sträckte sig efter mig, grep tag om min axel. För att se så snäll ut hade tjejen benknotor av ståltråd.
Jag ville skrika av smärtan, men inget ljud kom ut. Nemas ansikte blev allt grönare.
Tjejen med rött hår öppnade munnen och massor med grön rök vällde ut. Som Delfi när hon uttalat en profetia.
"Nine half-bloods shall answer the call,
To storm or fire, the world must fall,
An oath to keep with a final breath,
And foes bear arms to the Doors of Death."
Sedan faller tjejen ihop på marken. Hennes kropp förändras på två sekunder och nu är hon plötsligt Oraklet Delfi.
Nema syns inte till och jag skriker.
Jag for upp med ett ryck.
"Nema?" viskade jag högt. När Nema inte svarade ruskade jag om henom. "NEMA!"
Hens ögon for upp och blicken flackade skrämt omkring.
"Haz", sade hen hest,

Hon tittade på mig med en skräckslaget uttryck, som snart ändrades till tydlig lättnad.
Hon slappnade av och kastade sig bak mot plastväggen. Hon var blekare som vanligt, och det fick mig att vilja krama om henne och intala henne om att allt var okej.
''Hazz'' Sa jag trevande, och hon lade armarna om mig och begravde huvudet i min axel. Rörelsen var lugn, och det tog en sekund att komma ihåg hur det vart kvällen innan. En varm känsla spred sig i bröstet och jag kramade om henne.
Hon andades med korta, snabba andetag, men rörde sig inte.
''Ta det lugnt, Allt är b....jag är här. Okej?'' Mumlade jag. Hon tittade upp i mina ögon. Hennes var sömndruckna och det syntes på henne att hon drömt. Inte vanliga drömmar utan mardrömmar. Dem började oroa mig. Inte bara hennes utan mina.
Hon öppnade munnen, men först kom inget ljud. Hon verkade samla sig, men var fortfarande nära mig.
''Lova att inte försvinna Nema'' Orden fick mig att blinka till.
''Varför säger du så? Såklart jag inte försvinner. Lovar.'' Mina ord var knapp hörbara, men dem var starka och jag tänkte inte bryta dem. Oavsätt vad som kom i min väg.