Prs med Wolf

Anaid fick lust att spotta igen.Vänlig? Den gamla haggan hade inte varit det minsta vänlig ur Anaids synvinkel. Hon blängde tillbaka på Rascal och stirrade sedan surt upp i lodjurskvinnans ögon.
"Jaha, och vad e det du undrar då?" Anaid bet ihop men ilskan låg kvar, "Hade du något att fråga kunde du bara kunnat fråga oss istället för att droga ner oss och skava av våra handleder"
Anaid stampade i marken av frustration.

Schamanen tog ingen notis av Anaids ilska utan tittade bara på henne med grumliga ögon och tog ut en kvist ur sitt hår som hon sedan använde för att rita mönster i askan från en utbrunnen brasa. Det var samma snirkliga mönster som de alla hade på kroppen.
"Varför är du inte död häxa?" mumlade hon. Rascal svarade frågan i Anaids ställe.
"För att jag inte ville döda henne." Schamanen lyfte ett ögonbryn.
"En hamnskiftare som inte vill döda fienden? Det är ovanligt. Kan det vara så att du inte samtycker till det här kriget?" sade hon. Hennes ansikte var lika bistert som förut, men det fanns en antydan till skratt i hennes röst. Rascal nickade långsamt.
"Då har vi något gemensamt", viskade lodjurskvinnan och hasade närmare. Rascal ryggade tillbaka lite på grund av den hemska lukten hon utsöndrade.
"Vad menar du? Det var du som beordrade anfallet på slottet", sade han förvirrat och sneglade på Anaid. Han förstod hennes ilska, men trodde inte att den skulle underlätta saker för dem. Schamanen suckade tungt och skakade på huvudet så att dammet yrde.
"Du har fel, unge varg. Det var inte lodjur som tände raseriets flammor den dagen. Elden är helig, vi skulle aldrig kasta den så vårdslöst, inte ens mot våra fiender. De som anföll var inte hamnskiftare, det var människor."

Anaid kände sig väldigt förolämpad. Varken Rascal eller Schamankvinnan trodde att hon kunde försvara sig själv. Och inte nog med det, på Rascal lät det nu som att ända anledningen till att han inte attakerat Anaid var politik. Politik.
"Han kanske är sin fars son trots allt" for det genom huvudet på Anaid. Även om hon kände sig väldigt besviken fick hon bita sig tungan och tvinga sig själv att sluta tänka så. Rascal var inte som sin far.
Så plötsligt började Schamankvinnan prata om elden för två år sedan och Anaid kunde inte hålla sig för skratt. Det var så ironiskt och samtidigt så enormt förolämpande.
"Hahahah, min far är en mycket dum och kortsynt man, men inte ens han skulle bränna upp sitt slott, sin fru och sin bortlovade dotter!" Anaid log ironiskt mot de båda hamnskiftarna, "Tror du på riktigt på vad det här gamla kattskrället säger Rascal? Hon ljuger dig rätt upp i ansiktet"

Schamankvinnan gjorde ett plötsligt utfall och slog kvisten i Anaids huvud så att den istället fastnade i hennes rödbruna kalufs. Rascal ryckte till. Hennes rörelser hade varit så snabba att han inte ens hunnit reagera innan hon dragit tillbaka armen under klänningens lager av tyg.
"Dumma flicka. Vem sade att människorna varit din far? Inte jag iallafall. Du borde lära dig att lyssna. Jag lyssnar, jag lyssnar på vad allt säger, vinden, skogen, bäcken. De berättar om människor som söker blod." Rascal var tvungen att avbryta.
"Ursäkta, men baserar du allt det här på vad naturen har sagt? Det låter lite vagt om du frågar mig. Vi kände inte ens doften av människor från de som kom till vårt läger." Lodjuret kisade mot honom.
"Jag frågade inte dig. Men nej, jag baserar inte det här på bara naturens ord, så galen är inte ens jag. Låt mig ta det från början. För ett år sedan kom främlingar till vårt hem. De dödade flera av våra fränder när de var i djurform och när vi fann deras kadaver var deras skinn borta. Som om den tragedin inte varit nog, förde de med sig en mystisk sjukdom. Den fällde flera offer innan jag fann ett sätt att hålla den på avstånd. Med det här", sade hon och visade på symbolen på marken. Rascal tänkte efter. Om personerna som begärt deras hjälp inte hade spetsiga öron skulle det förklara varför alla bar huva dagen de kommit och det hon sagt skulle förklara lodjurens dysterhet. Och om de bar lodjursskinn kunde det ha lurat deras näsor.
"Det låter som hon talar sanning Anaid", viskade han i hennes öra och såg bedjande på henne.

Anaid var inte beredd när schamanen drämde kvisten i hennes huvud. Hon snubblade baklänges och föll in i tältväggen. Det tog en liten stuby att komma på fötter igen, men när hon gjort det var hon inte mindre arg.
"Människor klär sig inte i pälsar! Dem hänger upp dem, sover på dem eller...bränner upp dem..." Anaid mindes den stora björnfällen som hängde över brasan i stora salen på slottet, hennes far hade skrutit om hur han skjutit den. "Det kanske inte var lodjuren som startade branden men jag kan lova dig att det inte var någon av människorna ur kungens befolkning"
Anaid sade varenda ord med avsky rösten. Att diskutera sådana här saker var jobbigt för henne. Hon hade både förlorat sin mor och syster i branden.
Tårarna sved under ögonlocken men Anaid tvingade sig själv att bita ihop. Hon tänkte inte gråta framför den här kvinnan.

Schamanen förblev tyst och kisande.
"Det är inte säkert att det var någon från ditt land. Hon säger bara att det var människor...", svarade Rascal och lodjuret nickade envist.
"Nåja, jag har sagt vad jag ville och fått veta vad jag ville. Ni kan följa med era vänner härifrån nu." Rascal tittade förvirrat på henne.
"Vänner?" Längre kom han inte för han blev avbruten av ett väldigt liv utanför. Bara några sekunder senare dök en kvinnas huvud upp i tältöppningen och ropade: "Draoidh, vargar!" Schamanen nickade lika lugnt som vanligt och reste sig upp, vilket inte var lätt att se då hon inte blev mycket längre än när hon hade suttit.
"Bjud in dem!" Kvinnan såg chockad ut.
"Bjuda in dem, Draoidh...?" Schamanen fortsatte nicka. Kvinnan kastade en blick på Rascal och Anaid som om de kunde förklara saken för henne innan hon försvann ut igen. Vargar? tänkte Rascal. Hon måste ha menat Sham och Aimil, de hade hört hans yl. Kaoset utanför verkade lugna sig och han satte sig för att vänta under pinsam tystnad.

Anaid höll på att bli galen.
Fler hamnskiftare? Nu förstod hon lite Minosa när hon attackerat Aimil. Ilskan hjälpte henne att skapa en liten gnista som brände på repet om hennes handleder. Om en liten stund skulle repet vara helt av. Bara ingen märkte vad hon höll på med.

Samtidigt hade Minosa vaknata upp i gläntan.
"Vad hände?" Frågade hon Astrid.
"Anaid sövde dig... tror jag..." savarade Astrid medan hon hjälpte Minosa upp.
"Var är hon nu?" Det kom inte från Minosa.
De båda flickorna snodde runt och stod nu öga mot öga med två hästar. På hästarna satt två unga män.
Minosa och Astrid andades häftigare.
"Var är hon Astrid? Minosa?"
Astrid svarade.
"Hon försvann, det sista jag hörde var att hon och unge herr Rascal blev kidnappad av lodjuren..."
De båda männen såg på varandra och kastade sig sedan av på hästarna mot lodjurens läger.

Några minuter senare hölls tältöppningen upp av två lodjur medan Sham och Aimil trädde in i tältet med vaksamma rörelser.
"Så, de är här. Gå nu. Schas, schas, schas", gormade schamanen och viftade demonstrativt med händerna. Sham tog Anaids arm och drog med henne ut med Aimil och Rascal i släptåg. Den friska luften och solljuset var en välkommen förändring från den kvava och kvalmiga luften i tältet. Lodjuren stirrade dömande på dem och de skyndade därifrån till lägrets utkant där de stannade för att hämta andan.
"Vad hände?" frågade Sham sammanbitet medan han skar loss repen om deras handleder. Rascal förklarade kort vad som hade hänt och vad lodjurskvinnan berättat.
"Cacamas, Bara inte vi blev smittade av den där människosjukan", sade Sham och började söka sin kropp efter tecken på sjukdom. Aimil satt stod tyst med fingret på läpparna.
"Men om det inte var lodjur... Vem var det då vi hjälpte med anfallet och varför skulle människor vilja skada andra människor?" mumlade hon, nästan för sig själv.

Anaid gnuggade sina blodiga handleder. Ilskan började sjunka undan men det skulle dröja ett tag innan hon var helt lugn igen.
"Jag vet inte vad ni tror men även om det inte var lodjuren som startade branden var det dem som startade attacken, innan branden var igång föll ett pilregn över slottet, många dog innan branden ens var startad - däribland Minosas bror - jag minns hur pilar for in i mitt gemak mitt i natten. Det slet ner hela min sängdraperiet. Det var när människorna började slå tillbaka branden startade, den började i syd-östra tornet, det som ligger brevid det syd-västra där jag sov. Jag han ut, men min syster som bodde överst i tornet branden startade hade inga flyktvägar. Elden spred sig först mot norr till storasalen där mor och hennes hovdamer befann sig, dem och cirka fyrtio andra vakter och tjänare dog av branden den natten och drygt femtio dog av pilregnet" Anaid helade sina handleder och såg upp på hamnskiftarna runt henne, "Även om branden inte orsakades av hamnskiftare dog flest på grund av dem, lodjeren och vargarna var inte oskyldiga"

Alla tre skruvade besvärat på sig när Anaid tystnade. Aimil var den första som tog till orda.
"Jag är rädd att pilregnet bara var vargarnas förtjänst... Vi är experter med pilbågen och det var för den första attacken som lodju- människorna behövde vår hjälp." Hon såg skamset ner på sina bara fötter. Hon hade inte sagt det, men hon hade varit med och anfallit slottet.
"De enda hamnskiftarna som står skyldiga är vi", sade Rascal och knep ihop ena ögat, som om han väntade ett slag. Plötsligt blev det liv i lägret igen. Det hördes flera skrik och Rascal kunde höra hästar gnägga.
"Vad händer!?" ropade Sham för att överrösta oljudet. Aimil sniffade i luften.
"Människor!"