Magic Bounty (PRS)

Peter hade befarat att detta skulle hända.
Men varför var Sam tvungen att fråga det när Anna sov och inte kunde hjälpa honom? Peter började svettas.
"Jag... Ehum... Många orsaker... S-smuggling... Stöld...", stammade Peter fram. Han lämnade ute de värre brotten såsom kidnappning och mord och höll sig till de mindre. "Förfalskning... Miss-" Han avbröt sig. Det var nära att han sagt misshandel. "Misstag", ändrade han det till och såg ner på sina knän.

Sam fortsatte att se på Peter med en genomborrande blick. Hans blick blev mörkare då han hörde vad han hade gjort. Han skakade på huvudet och koncentrerade sig på att köra någon minut. "Jag hoppas du inte har gjort min syster illa i alla fall, men hon har nog förlåtit dig ifall du gjort, hon är för naiv för sitt egna bästa".
Han tittade framåt igen. "Jag hoppas du inte gör några fler misstag, vi har också polis i vår by, inte alls samma som du är van vid, men vi har". Anna fortsatte bara sova lugnt och log i sömnen.

Peter började darra. Han hade gjort Anna illa och hon hade förlåtit honom. Men inte Peter. Han skulle aldrig förlåta sig själv för det han gjort och inte Sam heller verkade det som. Kanske skulle Peter inte få det liv han så mycket önskat... Kanske skulle han bara hamna i ett nytt fängelse i en ny by? Peter lutade sitt huvud mot Annas.
"Jag... Om du vill... Får du gärna låsa in mig. Du får göra vad du vill med mig. Jag skadade Anna! Mer än jag vill erkänna! Jag har mördat en man! Jag har kidnappat otaliga häxor!" skrek Peter plötsligt ut medan tårar fyllde upp hans ögon. "Men om du låser in mig... Måste du lova en sak. Du måste låta mig träffa Anna. Hon är min vän. Trots allt jag gjort är hon min vän. Och om du inte låter mig se henne... Om det händer kommer sorgen att ta livet av mig."
Han tittade upp och stirrade envist på Sam, med tårar rinnande ned för kinderna.

Både Sam och Anna reagerade då Peter skrek ut så plötsligt. Anna vaknade förskräckt upp och tittade på Peter. Hon var nyvaken, men hon uppfattade vad Peter faktiskt sa, och hon lyckades snart para ihop varför han sa så. Sam stirrade på honom och han höll ratten så hårt att hans knogar vitnade. Han stannade plötsligt och klev ut ur bilen. "Jag lovar dig inget. Jag tar en paus, stanna här". Sam stod en bit utanför bilen.
Anna såg upp på Peter och log mjukt. Hon torkade försiktigt bort tårarna från hans kinder. "Han tänker aldrig lova något...Men jag lovar dig Peter, du ska inte in till fängelse, och om du i någon alternativ värld skulle göra det...Så skulle jag besöka dig varje dag". Hon smekte hans kind försiktigt och försökte lugna ner honom.

Peter skakade. Han kände sig yr och illamående.
Vad hade han sagt? Varför? Det hade bara sluppit ut.
Han hade inte kunnat få stopp på det.
När Sam gick ur bilen sjönk han ihop.
Han föll lealös i Annas famn och grät.
Han grät högljutt och omanligt. Han grät i vad som kändes som timmar. "Hur... H-hur kan du... Han hatar mig. Han hatar mig med all rätta", mumlade Peter med ansiktet i Annas nacke. "Men...", fortsatte han. "... Jag bryr mig inte. Så länge du älskar mig får alla i hela världen försöka döda mig." Han torkade tårarna och drog sig tillbaka.
Han höll om hennes axlar och såg henne i ögonen.
"Jag älskar dig Anna. Och jag tänker inte låta någon ändra på det."

Anna visste inte vad mer hon skulle säga. Hon ville skrika på Sam men ville inte orsaka bråk i bilen. Det var bättre att ta sådant då de kommit fram och var säkra istället. Hon såg på honom då han sjönk ihop i hennes famn och hon höll om honom och strök honom över ryggen. "Schh...Schh...Det är okej Peter" mumlade hon och och borrade in sin hand i hans hår på sidan som var lång och masserade lätt hans hårbotten för att lugna honom.
"Han hatar inte dig, han har bara världens sämsta humör och är världens mest överbeskyddande människa...Han kommer över det". När hon hörde hans nästa ord flämtade hon till och blev tyst tills han drog sig undan något och tittade in i hennes ögon.
"Jag....Jag älskar dig med Peter". Hon log försiktigt och rodnade lätt. Hon lutade sig försiktigt in och slöt ögonen och pressade mjukt sina läppar mot hans.

Peter blev så lättad när han hörde hennes ord.
Alla hans bekymmer bleknade i jämförelse med den glädje han kände i det ögonblicket.
Han behöll sin vänstra hand på hennes axel och flyttade den högra till hennes nacke. Försiktigt, som för att inte skrämma bort henne, pressade han sin läppar mot hennes och slöt ögonen. Det var i det ögonblicket tiden stannade.
Det var i det ögonblicket han hade kunnat dö, men ändå lett för i det ögonblicket kysste han henne.
I det ögonblicket kysste han Anna och han skulle minnas det för resten av hans liv. Långsamt drog han sig tillbaka och släppte henne. "Det där har jag velat göra länge", sade han mjukt och log, fortfarande med smaken av hennes läppar på sina.

Anna suckade nöjt ut då han kysste henne tillbaka. Hon brydde sig inte ens för stunden ifall Sam kom in i bilen igen. Han fick tycka och säga vad han hade. När de tillslut var tvungna att dra ifrån hade hon ett leende på läpparna.
"Jaså?" skrattade hon lågt och såg sedan ut. Sam hade precis börjat gå in i bilen igen. Han suckade bara och tog på sig bältet och började köra igen. Anna tittade upp på Peter och tog hans hand igen. "Allt blir bra. Inatt är vi i byn, vi är lång före dem där poliserna...". Hon la sitt huvud mot hans axel igen. Hon kunde inte tro vad som just hade hänt. Det kändes som om det var en dröm och att hon när som helst skulle vakna. Men det gjorde hon inte.

Peter nickade bara tyst med ett leende och klappade försiktigt Annas huvud. Han betraktade Sam i backspegeln och försökte avgöra om han hade sett något av det som hänt i bilen, men han kunde inte se någon förändring från innan han gick ut. Antingen hade han inte sett något eller så var han väldigt bra på att dölja sina känslor. Peter var inte säker på vad han hoppades på. Det hela var för jobbigt att tänka på, så han gjorde som Anna och slappnade av.
Strax somnade han till bilens skumpande och vaknade inte förrän efter mörkrets inbrott. På en blåsig, frostbiten slätt, bebodd av magiker.

Anna suckade nöjt igen och slöt ögonen för en stund. Hon hade inte velat somna, men lyckades ändå med det. Hon vaknade till då de stannade helt och Sam stängde igen sin dörr efter att ha gått ut. Hon kände sig hemskt stel men hon glömde strax bort det då hon insåg att de var i byn. "Peter! Peter! Vi är säkra!" sa hon lyckligt och gav honom en kyss på kinden innan hon tog sig ut ur bilen. Hon sträckte på sig och bara log stort. Allt var så bekant. Det såg ut som en normal stad, den var inte den största men den hade ändå en mur runt sig, och några få vakter som gick runt och patrullerade. Anna vände sig mot Peter igen. "Kom! Du måste möta mina föräldrar!".